Foto: Allan Warren

”Amerikansk litteraturs starkaste uppgörelse med segregation”

Författaren James Baldwin var en av de mest tongivande rösterna i den amerikanska medborgarrättsrörelsen – med brännande böcker om rasism och sexualitet. Nu ger vi åter ut hans Nästa gång elden.

onsdag 20 mars 2019

James Baldwin var en amerikansk författare som tillbringade en stor del av sitt vuxna liv i Paris. Hans mest hyllade och kontroversiella böcker, som Gå och förkunna det på bergen (1953) och Giovannis rum (1956), behandlar tydligt rasism och sexualitet.

Essän Nästa gång elden från 1963 har länge räknats som en av den amerikanska litteraturens starkaste uppgörelse med segregation och förtryck. Nu presenteras den i en efterlängtad nyutgåva med förord av författaren Aleksander Motturi och i en reviderad översättning.

Utgångspunkterna för essäerna – utformade som två brev – i Nästa gång elden är författarens egen uppväxt i Harlem och de erfarenheter av rasism som kom att följa honom resten av livet. Baldwins smärtsamma slutsats är att om vi inte lyckas frigöra oss från rasismens fängelse kommer en ödesdiger fråga att ställas på sin spets: ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?” Om inte, blir följden den katastrof som antyds i bokens titel.

Vid sin död lämnade Baldwin ett oavslutat manuskript som också var en redogörelse av hans personliga minnen av Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King. Manuskriptet ligger som grund för Raoul Pecks uppmärksammade dokumentärfilm I Am Not Your Negro (2016).

James Baldwin föddes 2 augusti 1924 i Harlem i New York, och dog den 1 december 1987 i Saint-Paul-de-Vence i Frankrike.

 

Förord till Nästa gång elden
av Aleksander Motturi

Den här boken börjar med ett brev från författaren till hans då fjortonårige brorson som innehåller ett viktigt råd: Tro inte på vad den vite mannen säger om dig, då är du fördärvad. Och den slutar med en profetia hämtad ur en välkänd andlig slavsång: ”Gud gav Noa regnbågens tecken; ej mer vatten, nästa gång elden!”

Sidorna däremellan är fyllda med en glödhet analytisk eld vars lågor slår ut från ett liv präglat av omtumlande erfarenheter av rasismens mångskiftande ansikte, livfulla möten med hatfulla separatister och självbiografiska vitt­nesmål från uppväxten i Harlem. Redan när Nästa gång elden först gavs ut engagerade den sina läsare, inte bara i USA och Frankrike, där James Baldwin hade funnit en tillflyktsort, utan runt om i olika delar av världen. Även i Sverige översätter man hans första (men långt ifrån alla) essäer, pjäser och romaner med omedelbar verkan, titlar som i likhet med Nästa gång elden sedan länge är utgångna och omöjliga att få tag i. Olof Starkenbergs svenska översättning av The Fire Next Time, som här genomgått en omfattande bearbetning av Henrik Sjöberg, publicerades redan 1964, samma år som pjäsen Blues for Mr Charlie sattes upp på såväl Broadway som på Dramaten där den spelades med uteslutande vita skådespelare i regi av Ulf Palme.

Texterna i den här boken saknar motstycke i vår tid. Det tomrum som James Baldwin har lämnat efter sig har inte kunnat fyllas av någon annan författare som – utan naiva illusioner – intresserat sig för frågan om hur vi ska kunna föreställa oss en värld som inte gör skillnad mellan raser. Det är därför ofrånkomligt att den här boken ges ut på nytt, i nya upplagor på olika språk i olika delar av världen. För den som är intresserad av den mänskliga andens vidsträckta styrka, djupet av hennes förmåga att spänna den mest hårdföra filosofiska blick i sin tid, hör Baldwin till vår tids stora författare, i synnerhet eftersom han lyckas med konststycket att befrämja ofrånkomliga revolutionära förändringar utan att samtidigt störta ner i de fallgropar och irrgångar som oundvikligen breder ut sig under den pågående mardrömmen om raser.

Nobelpristagaren Toni Morrison är bara en av oräkneliga intellektuella ikoner som vittnat om Baldwins omätbara betydelse: ”Du gav mig ett språk att sjunka ner i, en gåva så fulländad att den framstår som min egen uppfinning. Jag har tänkt på dina ord, de talade, de skrivna, under så lång tid att jag börjat tro att de är mina egna. Jag har sett världen genom dina ögon så länge att jag trodde att ditt alldeles glasklara perspektiv var mitt. Till och med nu, även i denna stund, behöver jag dig för att förklara vad jag känner och hur jag ska uttrycka mig.”

Efter tre romaner – Gå och förkunna det på bergen (1953, på svenska 1955), Giovannis rum (1956, på svenska 1957) och framförallt Another Country (1962) – befinner sig James Baldwin vid höjdpunkten av sitt författarskap. Han är redan en välkänd essäist med Notes of a Native Son (1955) och Nobody Knows My Name (1961) som i Martin Rogbergs översättningar får titlarna Att vara neger (1956) respektive Ingen känner mitt namn (1962). När Nästa gång elden, som alltså är Baldwins tredje essäsamling, publiceras i slutet av januari 1963 dröjer det inte länge in­nan hans ansikte pryder omslaget till ett nummer av vecko­magasinet Time (17 maj 1963).

Inte sedan dess har en enskild litterär essäsamling om den öppna och otyglade rasismens systemiska vanvett väckt så mycket uppståndelse – för att sedan, under ett par decennier, bli så gott som bortglömd och till och med bortplockad från litteraturlistor på universiteten.

Nästa gång elden består egentligen bara av två essäer som Baldwins förläggare på The Dial Press, James Silberman, insåg måste ges ut i en bokvolym. Den första av dessa, ”My Dungeon Shook: Letter to My Nephew on the One Hundredth Anniversary of the Emancipation”, publicerades ursprungligen i tidskriften The Progressive (december 1962) och den andra, ”Down at the Cross: Letter from a Region in My Mind”, är hämtad från The New Yorker (november 1962) där den publicerades under vad som här – och i den ursprungliga bokvolymen – blott är dess undertitel: ”Brev från en plats i min själ”.

Två brev alltså. Ett är adresserat till brorsonen med anledning av hundraårsdagen för slaveriets, avskaffande, som proklamerades den 22 september 1862 av Abraham Lincoln under det pågående amerikanska inbördeskriget; det andra har ingen uttalad adressat men skickas från ett område nedanför korset där författaren rör sig i tankarna.

I det första brevet har Baldwin ytterligare ett råd till brorsonen James som är döpt efter honom själv: Lita på dina egna erfarenheter. De vita kommer att säga att du överdriver, att du låter bitter, att du är paranoid. Men de var inte där du var. De levde i en annan värld. Onåbar för dig. Jag var där, jag såg när du föddes, din farmor var där, hon är inte bitter. Men de talar inte med henne. De vet inte ens att hon existerar, för hon gör inget väsen av sig, inte som de hör, eftersom de inte uppmärksammar hennes problem, tårar som hon fäller över bröder som skjutits ihjäl, som tagit överdoser, eller systrar som förlorats till hallickarna i gathörnen. Om du inte litar på dina egna erfarenheter – ett resonemang som Baldwin sedan utvecklar i det andra brevet – är det lätt att sugas upp av de idéer som andra har om dig, men inte bara de vita, utan också andra kretsar och grupperingar som är fångna i den (bigotta) världen. Du är förlorad eftersom de i bästa fall endast kan ha att göra med dig som symbol eller offer men aldrig som människa.

Nästa gång elden slog ner som en bomb i den pågående amerikanska politiska debatten om de svartas rättigheter, bara ett par månader innan några av de värsta kravallerna i medborgarrättsrörelsens historia ägde rum i Birmingham, Alabama, i maj 1963. Baldwin anklagades därför också för att ha anstiftat dem. (Till saken hör att ingen svart författare har lika många filer om sig i FBI:s arkiv som han har; hela 1 884 sidor täcker händelser under åren 1958–1974.) Men den tändande gnistan till upproren i Birmingham var naturligtvis inte Baldwins essäer, utan de svarta amerikanernas djupt rotade erfarenheter av förtrycket, de vitas försök att förmå dem att acceptera sin ”plats” under Jim Crow-lagarna, som hade börjat luckras upp efter en rad kampanjer på femtiotalet (Brown mot skolstyrelsen i Topeka, Rosa Parks och bussbojkotten i Montgomery, Little Rock Nine i Arkansas). De amerikaner som ännu inte fullt ut erkändes som medborgare – på den tiden kallade ”the Negro” – får, skriver Baldwin, ”lära sig att förakta sig själva från det ögonblick då deras ögon öppnas för världen”. Och världen har, tillägger han, oräkneliga sätt att göra skillnaden mellan svarta och vita ”uppfattad och känd och fruktad.”

James Baldwin – som alltså själv använder förtryckarnas rasbiologiskt mättade beteckning på svarta amerikaner, om än med en filosofisk insikt om att våldets arenor, och dess främsta vapen, också finns i språket – nöjer sig inte med att analysera den maktordning vars rashierarkiska kraft de svarta redan är väl förtrogna med. Han hör, tillsammans med Frantz Fanon, till det fåtal som förmår gestalta djupet av denna erfarenhet, och samtidigt göra den kännbar även för människor – vita, oskyldiga, oskuldsfulla, liberaler och andra – som inte själva måste stå ut med dess våldsamma, hårda och inhumana utsida. Det blir också därför en kamp med språket, vad som gestaltas, vem som gestaltar och hur gestaltningen kommer att möjliggöras.

Det finns ibland något associativt och organiskt i Baldwins skrivande, som om han inte behöver skapa en struktur för att den ska finnas där; varje mening, tanke, scen växer fram ur ett flöde som, på liv och död, samlar iakttagelser och analyser, ofta frammejslade ur personliga erfarenheter. Det är inte bara det flyhänta språket som gör det så svårt att värja sig mot kraften i hans resonemang, utan också essäernas personliga tonfall och självbiografiska inslag som förvandlar många passager till livfulla, mästerligt skildrade scener av orättvisornas vansinne. James Baldwins förmåga att skildra motsättningar och komplexa skilje­linjer gör det så lätt att identifiera sig med erfarenheter av förtrycket – även för människor som inte själva tvingats stå ut med dess specifika form – vilket många, trots allt vatten som flutit under broarna, får göra än idag. Det är ibland bara på detaljernas och idiomens nivå som saker behöver uppdateras för att synka med situationen i vår tid: Jag kunde inte bli MMA-fighter, inte sjunga, inte dansa och jag vågade inte drömma om att skriva, om att bli författare, poet. Den enda rimliga utväg som jag såg framför mig var gängen som hängde i orten och jag hade antagligt hamnat där om det inte vore för att de skrämde skiten ur mig med sina vapen och interna uppgörelser, så jag flydde till …

Men där någonstans upphör likheterna. Få är de ungdomar som idag söker sin ”grej” (identitet) i kyrkan som Baldwin gjorde i de unga tonåren på 30-talet då storstadslivet mer präglades av den stora depressionen (efter den svarta torsdagen på Wall Street) än av efterverkningar av den konstnärliga explosion som blivit känd som Harlemrenässansen. Medan den första delen av Nästa gång elden ytterst handlar om hur Baldwin i ett fadersuppror blev ungdomspredikant, en boy preacher, och sedan, efter läsningar av Dostojevskij, lämnar både kyrkan och tron på Gud, fast inte – vilket är ett spår som utvecklas i den andra essän – för att bli en del av Nation of Islam, utan för att fly landet, gå i exil, inspirerad av svarta konstnärer och författare som Beauford Delaney, Countee Cullen och Richard Wright som i likhet med den vita lärarinnan och aktivisten Orilla ”Bill” Miller alla varit viktiga mentorer i hans ungdom. Men han flyr inte för gott, snarare blir han en ”transatlantisk pendlare”, men under allt längre perioder vistas han i Frankrike, inledningvis i Paris, men också på andra ställen i Europa, inte minst i Istanbul. Det är inte bara i Europa han skriver sina första romaner utan det är också där han är verksam och rotar sig fram till sin död den 1 december 1987 i den sydfranska byn St-Paul-de-Vence.

Baldwins liv bildar en kedja av händelser som är omöj­liga att föreställa sig för den generation som växer upp i ett land där rasismen är öppen, systemisk, lagstadgad enligt principen separate but equal. Skillnaderna mellan New York och den amerikanska Södern – där hans far tillhör den första generationen av män som föds fria (Baldwins farmor föddes in i slaveriet, men blev senare fri) – är förvisso betydande, men icke desto mindre hemsöker rasismens vålnad och konkreta ansikten honom under hela uppväxten. Nyckeln till frigörelsen, inser Baldwin, finns inte bara i motståndet mot den separatism som oundvikligen aktiveras som en flyktlinje, utan också i en vägran att acceptera det rasismens inre fånghus som ressentimentetet innebär: ”Om man ständigt överlever det värsta som livet kan medföra så upphör man så småningom att styras av fruktan för vad livet kan medföra; vad det än medför blir det en del av packningen. Och på denna erfarenhetsnivå börjar ens bitterhet bli njutbar, och hat blir en alltför tung börda att släpa på.”

Det är inte minst detta drag som gör James Baldwin till en ofta förbisedd portalfigur i den antirasistiska kampen som, tror jag, väntar på att återupptäckas i Sverige. Med erfarenheter av det ressentiment som dragit ner faderns generation och även många jämnåriga i fördärvet skriver han: ”Varje ansträngning som barnets äldre släktingar gör för att förbereda det på ett öde mot vilket de inte kan skydda barnet, gör att det i hemlig skräck börjar vänta – utan att veta om att det gör det – på ett mystiskt och ofrånkomligt straff.” Men detta är ett straff som James Baldwin inte accepterar, och som han inte heller flyr från, utan väljer att konfrontera – ”fruktan måste mötas med öppet sinne”. Hur mycket skepsis hans sätt att undvika en väntan på detta straff genom litteraturen än väcker bland vissa samtida falanger av aktivister, författare och konstnärer som engagerar sig i medborgarrättsrörelsen, är denna väntan ingenting som han underkastar sig. Snarare bjuder hela hans litterära praktik ett motstånd mot den tvångströja som straffet tar formen av. Man kan här tänka på att James Baldwin med sin andra roman Giovannis rum (1956), som uteslutande porträtterar vita män och kvinnor i bohemiska bisexuella relationer, först inte lyckades övertyga sin dåvarande förläggare Alfred A. Knopf att ge ut romanen i USA. I själva verket gav förlaget, vars redaktörer var förskräckta över ämnet, honom rådet att ”bränna” manuset eftersom han skulle förlora de läsare som han vunnit med sin debutroman, Gå och förkunna det på bergen (1953). I egenskap av ”Negro writer” förväntades han skriva om svarta människors erfarenheter, vilket han uteslutande hade gjort i debuten, men inte vill binda sig till i författarskapet; i sina tidiga essäer hade han redan ägnat sig åt att göra upp med en typ av protestlitteratur som befäster de principer som den själv säger sig vara kritisk mot. Det hela slutade med att Baldwin återvände till Europa för att ge ut Giovannis rum på det Londonbaserade förlaget Michael Joseph och i USA utkom romanen på det mindre prestigefyllda förlaget The Dial Press. Han varken ändrade kön på huvudpersonerna eller bytte titel på sin bok, som det sägs att Alfred A. Knopf hade försökt förmå honom att göra.

James Baldwin hör – vilket kan vara svårt att föreställa sig idag – till de som nekades att hålla tal i samband med Marschen till Washington för arbete och frihet (28 augusti 1963) då Martin Luther Kings vibrerande dröm om Ame­rika ekade över hela världen. Sannolikt berodde det inte så mycket på att han var ”homosexuell” – i själva verket hade han inte kommit ut vid den tidpunkten‚ och det ordet var inget han själv gjorde bruk av för att beskriva sin kärlek till de få människor som han älskade – som på att han uppfattades som alltför uppeldande och provocerande. Ledare inom medborgarrättsrörelsen som Roy Wilkins var helt enkelt rädda för vad han skulle sätta igång då hans kritik av oskuldsfulla, naiva liberala politiker (bröderna Kennedy ställde sig inte bakom marschen) var känd och uttalad. Baldwin var inte minst upprörd över hur man hade frusit ute Bayard Rustin, som var en av den historiska demonstrationens huvudarrangörer, men också homosexuell, med hänvisning till hans samröre med kommunister.

Men det faktum att han i frustrationen och missämjan förutspår elden – vilket inte var svårare då än vad det är idag – innebär inte att han tänder gnistan. I själva verket har han under hela sitt liv erfarit och känt den vrede in på bara huden som ligger till grund för upproren; det var också detta som föranledde exilen i Frankrike – antingen skulle han dö eller så skulle någon annan dö i hans struptag; exakt så skriver han inte här, men det är en bild man får genom hans sätt att levandegöra de känslor som poli­sens glåpord och ingripanden mot hans kropp, den svarta kroppen, väckt. (I ”Notes of a Native Son” är detta än mer explicit; och i ett samtal med Margaret Mead som utkom i A Rap on Race (1971) många år senare pratade han med di­stans om den frustration som han kände när han kom till Frankrike, där han 1949 på grund av några stulna hotell­lakan dömdes till ett kortare fängelsestraff vilket, enligt biografen David Leeming, resulterade i ett självmordsförsök på Grand Hôtel du Bac i Paris.)

I Birmingham i Alabama – den mest segregerade staden i hela landet – uppstod elden som ett resultat av att Ku Klux Klan, i samarbete med den lokala polisen, den 11 maj 1963 hade placerat ut två bomber. Den ena var avsedd att döda pastor Alfred Daniel Williams King som vid explosionen flydde genom bakdörren till sitt hus med sin fru och barn; och den andra detonerades en timme senare på Gaston Motel, precis under det rum där hans äldre världsberömde bror, Martin Luther King jr, hade tagit in några nätter tidigare.

Vid tidpunkten för explosionen, som enligt vittnen hördes i hela staden, var Martin Luther King redan i Atlanta, så även han klarade sig oskadd, vid det här tillfället, och i ytterligare fem år innan han slutligen sköts ihjäl den 4 april 1968. Det skulle dock inte dröja mer än fyra månader innan nästa sprängladdning placerades ut, i en kyrka – 16th Street Baptist Church – i Birmingham den 15 september 1963. Vid det tillfället dödades fyra flickor, ytterligare 22 personer skadades. Bara ett halvår tidigare hade människo­rättsaktivisten Medgar Evers mördats av en klanmedlem som inte kom att dömas, trots bevis, till livstid förrän trettio år senare.

Bland de anhängare som tålmodigt försökt tillämpa icke-våldsprincipen avvek några redan efter mordförsöken på Martin Luther King jr och hans bror, och nya uppror följde på de som redan tidigare hade dokumenterats genom fotograferna Bill Hudsons och Charles Lee Moores ikoniska bilder på blodtörstiga polishundar och vatten­kanoner som riktades med brutal kraft mot demonstranterna.

USA:s president John F. Kennedy hade, för första gång­en i landets historia, satt in tusentals automatvapen­be­väpnade militärer i Operation Oak Tree för att stävja oroligheterna. Det finns bandupptagningar från ett möte i Vita huset den 12 maj 1963 där hans bror, landets dåvarande justitie­minister, förklarar läget för presidenten. Robert F. Kennedy återger vad medborgarrättsaktivisten Wyatt Tee Walker – en av kärnmedlemmarna i Congress of Racial Equality (CORE) samt ledare för Southern Christian Leadership Conference (SCLC) – sagt under en av alla av­lyssningar som FBI:s chef John Edgar Hoover gjorde under sin tid: ”Den svarte pastorn Walker … sa att de svarta kommer att ge sig på polisen i en klappjakt inatt vid mörkrets inbrott, de kommer att skjuta för att döda polismän. Han sa detta taget ur ingenstans … man kan sätta igång omfattande våldsam­heter runt om i landet nu, med de svarta som säger att de har blivit förtryckta under alla dessa år och att de nu kommer att haka på de svarta muslimernas idéer … Om de å andra sidan känner att den federala regeringen står på deras sida, att den gör insatser för dem, att den kommer att arbeta för deras räkning, då kommer delar av detta att stävjas. Jag tror att det är det bästa argumentet för att göra någonting."

Ett par veckor senare, den 24 maj, bjuder Robert ”Bobby” Kennedy in James Baldwin och andra svarta aktivister till ett legendariskt möte som resulterade i ett bråk om hur man ska beskriva djupet av de erfarenheter som de svarta levde med. På det historiska mötet deltog kultur­personligheter som Harry Belafonte, Lena Horne och Lorraine Hansberry, men också en ung svart ickevåldsaktivist vid namn Jerome Smith som hade blivit brutalt misshand­lad och fängslad i Mississippi. Enligt vad James Baldwin sa i ett senare sammanhang satte Smith ”tonen på mötet eftersom han stammar när han blir upprörd, och han stammade när han talade med Bobby, och sa att han var äcklad av att det överhuvudtaget var nödvändigt för honom att befinna sig i det där rummet. Jag förstod vad han talade om. Det var inte personligt menat, men Bobby tog det personligt. Bobby tog det personligt och vände sig bort från honom. Det var ett misstag eftersom han vände sig mot oss andra i rummet. Vi var de förnuftiga, ansvars­tagande, mogna representanterna för den svarta gemenskapen. Lorraine Hansberry sa: ’Justitieministern, ni har en hel hop med många mycket begåvade människor i det här rummet. Men den enda som ni verkligen behöver lyssna på är han därborta.’” Idag förefaller forskare och Baldwinkännare eniga om att detta möte påverkade administrationen om att vidta kraftfulla åtgärder som 1964 resulterade i The Civil Rights Act. I sitt berömda tal till nationen från Vita huset den 11 juni, alltså redan några veckor efter mötet med Bobby Kennedy, frågade sig presidenten, John F. Kennedy: ”Om en ame­rikan, på grund av att han har mörk hud, inte kan äta sin lunch på en restaurang som är öppen för allmänheten, om han inte kan skicka sina barn till de närmaste kommunala skolorna, om han inte kan rösta på de politiska företrädare som representerar honom, om han kort sagt inte kan åt­njuta det fullödiga och fria liv som var och en önskar, vem av oss skulle då vilja byta hudfärg och position med honom? Vem av oss skulle vara tillfreds med rådet att ligga lågt och visa tålamod?”

Mindre än ett halvår senare mördas JFK i Dallas den 22 november 1963. The Civil Rights Act of 1964 drivs därför igenom av Lyndon B. Johnson i kongressen. Ytterligare några år senare mördas Robert F. Kennedy den 6 juni 1968 under pågående presidentvalskampanj.

Nästa gång elden väckte dock inte bara vreden hos vita reaktionärer. Ironiskt nog angreps James Baldwin vid den här tidpunkten lika ofta från andra svarta aktivister – dåtidens skällsord var assimilationist – vilket hade att göra med hans avvisande av den form av separatism som förespråkades av bland andra Nation of Islam som leddes av Elijah Muhammad. Det var alltså inte bara bland de vita samhälls­skikten som James Baldwin provocerade meningsmotståndare. Många aktivister som valt andra vägar i medborgarrätts­rörelsens kamp mot den öppna rasismen angrep honom, inte sällan utan hämningar, som om de drevs av hat. Den mest kände – eller idag ökände – kritikern är Svarta pantrarnas informationsminister, Eldridge Cleaver, vars attacker var explicit homofobiska, men som också rörde andra aspekter: ”James Baldwins verk rymmer det strängaste, mest förtvivlade hat mot svarta, inte minst mot honom själv, och dessutom genom­syras det av den skamligaste, mest fanatiska, inställsamma och lismande kärlek till vita som man kan finna bland berömda svarta amerikaner i vår tid.”

Hur felaktig denna karaktärisering än är säger den ändå någonting om hur provocerande Baldwin kunde uppfattas vara av sin egen samtid, vilket kan vara svårt att föreställa sig idag när han hyllas runt om i världen. Nästa gång elden genomlyses – liksom James Baldwins författarskap i stort – ofta av en engagerande analytisk skärpa som, trots det stundom uppeldade tonläget, inte kör fast i brandtalets demagogiska fällor. Han är inte bara medveten om vad han talar om, utan också till vilka han talar och de konsekvenser talet kan få om man inte väger orden rätt på tungan. James Baldwin väljer inte den enklaste vägen, utan balanserar mellan våldet och tiden, oförlåtelsen och rättvisan, i den återkommande insikten att våldet alltid kommer att finnas där, vad vi än säger om det; liksom det finns tårar som är osynligt gjutna under huden, kommer det alltid finnas anledningar till att elden flammar upp. Men i motsats till många andra samtida intellektuella, som förblindats av djupt nerlagda erfarenheter av förtrycket, ser Baldwin orsakerna till detta i en sorts okunskap och oskuldsfullhet som kräver nåd, hur hårda och filosofiska vi än måste vara när det gäller dödsmaskinen.

När Baldwin talar om ”kärlek” är det inte i första hand en personlig fråga, utan han eftersträvar i sina texter ”en sorts tillstånd av varande eller av nåd – inte i den barnsliga amerikanska betydelsen bli lycklig, utan i den hårda och universella betydelsen sökande och djärvhet och mognad”. Det är också det som möjliggör insikten att de ras­relaterade spänningar som hotar amerikaner, både vita och svarta (så länge de identifierar sig som sådana), egent­ligen inte har med antipati att göra, utan bara på ett symboliskt plan sammanhänger med hudfärg. Motsättningarna uppstår, skriver Baldwin, ur samma djup som kärleken: ”Det enda vita människor har som svarta människor behöver eller borde sträva efter är makt – och ing­en har makt för evigt. Vita människor kan, generellt sett, inte tas som exempel på hur man bör leva. Snarare har den vite mannen själv stort behov av nya livsnormer som kan befria honom från hans förvirring och ännu en gång låta honom få till ett fruktbart umgänge med djupen inom honom själv. Och jag upprepar: priset för de vita människornas befrielse är de svartas befrielse – den fullständiga befrielsen, i städerna, i samhällena, inför lagen och i sinnet.”

Det är inte konstigt att Nästa gång elden återigen lyfts fram av antirasistiska rörelser som Black Lives Matter i USA idag där fler svarta sitter i fängelse (och därmed i vissa delstater är fråntagna sin rösträtt) än vad som var förslavade under 1800-talet. Efter att ha varit, om inte bortglömd så ändå övertäckt av en rad andra perspektiv som hans texter i sin rikedom skulle kunna utmana, har vi under de senaste åren sett födelsen av The Baldwin Review, en akademisk tidskrift som uteslutande ägnar sig åt hans författarskap. Bokförlaget Taschen har gett ut exklusiva specialutgåvor av både Nästa gång elden – som publicerats tillsammans med Steve Schapiros fotografier från deras resa till Södern på sextiotalet – och Nothing Personal (1964) som står i dia­log med skolkamraten Richard Avedons bilder. Som en del av det växande intresset kan även Raol Pecks uppmärksammade dokumentärfilm I am Not Your Negro (2016) nämnas. Den levandegör ett outgivet manuskript (Remember This House) mot bakgrund av vår tids brutala polisvåld som klipps samman med intervjumaterial från bland annat Karen Thorsens klassiska dokumentärfilm James Baldwin: The Price of The Ticket (1990). Nyligen kom dessutom Berry Jenkins filmatisering av romanen If Beale Street Could Talk (1973) som i likhet med flera av hans andra viktigaste romaner och essäer – till exempel Another Country – ännu inte finns översatta till svenska. Vi befinner oss alltså mitt inne i en internationell renässans inte bara för Nästa gång elden, utan för Baldwins författarskap i sin helhet.

James Baldwin brukar ibland beskrivas som en vittnesförfattare, och han har själv i ett intervjusammanhang – ef­ter att flera av hans vänner, Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King jr blivit mördade – beskrivit sig själv som ”det sista vittnet”. Denna hänvisning till gjorda erfarenheter är avgörande i Baldwins essäer – ändå lyfter han, med romanförfattarens teknik, blicken från de egna erfarenheterna, försöker förstå sakerna från andra vinklar. Inte bara brorsonens, brödernas, systrarnas, faderns eller moderns, utan också de vitas perspektiv som, hur mycket elände rasismen än skapat, aldrig demoniseras. ”Att handla betyder att man engagerar sig, och att vara engagerad är att utsätta sig för fara.” Detta gäller självfallet jordens fördömda som riskerar livet i kampen. Men den fara som de vita utsätter sig för, skriver han, är risken att ”de förlorar sin identitet”. Samma sak gäller förstås de svarta som sluter upp bakom separatistiska idéer. Kritiken av Nation of Islam handlar ytterst om deras sätt att porträttera de vita som djävlar. De vita människor som Baldwin hade debatterat med i en tv-studio kort innan mötet med Elijah Muhammad fick honom att känna sig ursinnig och onyttig, men han ”tänkte inte på dem som djävlar”. Det är inte bara i det avseendet som han skiljer sig från kören bakom Elijah Muhammad.

Vad som gör Baldwin unik är att han – utan att någonsin förneka våldet som de svarta utsatts för under århundraden, och som också kommer att pågå i framtiden ­– aldrig låter ”paranoians portar sluta sig om honom”. Han förmår ”skilja en verklig oförrätt från en inbillad”.

James Baldwin är, trots allt som talar emot det, en hoppets författare. Hur svårt det än är att tro i en tid där många vänner begår självmord, andra mördas, eller där Vietnamkriget slukar kroppar, klamrar han sig fast vid det, inte för sin egen skull utan för kommande generationer. ”Vi kan”, skriver han till James – alltså inte bara till brorsonen utan också till sig själv – ”göra Amerika till vad Amerika måste bli”. Det är med andra ord inte fråga om att göra det stort igen, det har det aldrig varit i Baldwins perspektiv, utan att göra det till vad det måste bli. Eller som en av hans turkiska vänner, författaren Yaşar Kemal, förklarar i filmen The Price of the Ticket: I likhet med Dostojevskij är Baldwin inte pessimist. Han kan stapla mörker på mörker i bok efter bok, men plötsligt och överraskande bländar han dig med ljus.

197 kr Bok - Inbunden
Utgiven: mars 2019
129 kr Nedladdningsbar bok - Epub
Utgiven: mars 2019

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.