Priset på ett liv

Foto: Kajsa Göransson

Datum

9 Maj 2019

Foto

Kajsa Göransson

För drygt tio år sedan satt Helena Trus i sin farmors kök. Helenas farmor överlevde Förintelsen och nu gick hon till slut med på att berätta för sitt barnbarn.

– Då trodde hon nog att jag skulle nöja mig med den där eftermiddagen. Men jag kände att det skulle bli mycket mer än så. Och redan då kom titeln till mig, att om det i framtiden blir en bok ska den heta Ett kilo socker. Sedan barnsben har farmor och farfar tvingats leva med hur andra människor bestämt deras värde, brist på värde, satt ett pris på deras liv. Det är något som präglar farmor än i dag.

Under Helenas uppväxt hade farfar Lejb monopol på berättelserna om Förintelsen. Medan han talade högt, talade farmor Cyla med sin tystnad. Hon var inte intresserad av en plats i rampljuset. Medan han hade svårt att släppa det förflutna, tiden som partisan i skogen, lämnade hon ofta matbordet när han började berätta. Hon skyllde på disken eller att ännu en rätt skulle dukas fram. Ibland kom hon in i matsalen igen och bad farfar att vara tyst.

”Våra barnbarn behöver inte höra om allt det där hemska”, sa hon irriterat.

– Jag gjorde några första trevande försök att få henne att prata om kriget. ”Det är bara tråkigheter. Och vem bryr sig om min historia?”, svarade hon. Ju mer hon drog sig undan, desto mer dedikerad blev jag att få farmor att bryta sin tystnad och det tog några år innan hon gick med på att svara på mina frågor.

Varför tror du att din farmor var tyst i så många år, medan din farfar berättade?

– Tystnaden var hennes sätt att hantera sorgen, smärtan och saknaden. Hon ville inte heller belasta andra med allt det hon hade inom sig. Därför tror jag att hon tyckte det var rätt skönt att farfar hanterade det precis tvärtom, så hon kunde dra sig undan. Och med tiden blev deras olika sätt att hantera det som hänt cementerade roller i deras relation och i familjen.

Vad var svårast med arbetet med Ett kilo socker?

– Att inte ge upp. Det har varit långt ifrån enkelt att få henne att berätta. Hon undvek länge detaljer, känslor, avbröt när det blev för jobbigt. Jag har varsamt fått följa farmor i hennes egen takt. Inte stressa, inte pressa, men samtidigt om möjligt vara mer envis än hon. Och då är min farmor den mest envisa personen jag känner.

Du har inför boksläppet pratat om att det faktum att du är barnbarn till en överlevare inte väger lika tungt som om en överlevare själv berättar, känner du fortfarande så? Det är ett arv som går i generationer och som generationer får ta hand om och leva med.

– Jag minns fortfarande hur tagen jag och mina klasskompisar blev när en Förintelseöverlevande kom och berättade om sina upplevelser i skolan. Det är klart att deras egna ord berör allra mest. Samtidigt är det väldigt svårt, till och med för mig som barnbarn till två överlevande, att förstå och kunna ta in deras berättelser. För skolungdomar i framtiden kommer ett Förintelsevittne vara någon som en gång levde, överlevde, någon mer abstrakt, en bild i en historiebok. Här kan förhoppningsvis vi i generationerna efter ta vid. Jag hoppas att vi kan få kommande generationer att på ett annat sätt kunna relatera till det som hänt, sätta det i ett sammanhang, sätta det i perspektiv till det rådande nyhetsläget och deras samtid.

Vem hoppas du att boken ska nå?

Ett kilo socker är inte bara en bok om Förintelsen, om då. Det är lika mycket en bok om nu. Om mänskligt värde, utanförskap, familjeband, identitet, föräldraskap, förluster och saknad. Den är också en skildring om en kvinna, en dotter, syster, mamma, farmor och gammelfarmor av sin tid. En 91-åring kvinna som en gång invandrade till Sverige och som nu är i slutskedet av sitt liv. Det finns något för alla i boken, men det är klart att det är extra viktigt att den yngre generationen förstår att Förintelsen inte bara är något som hände för 80 år sedan.

Relaterat

Om boken

"Ta av dig den där. Det som händer där ute påminner om 30-talet i Polen."

Farmor pekar på Davidsstjärnan som hänger runt min hals och fortsätter:

"Du kan råka illa ut."

Vi sitter som vanligt i köket, platsen där hon till slut började berätta. Om då, hur hon överlevde. Om nu, om mardrömmarna som aldrig försvinner. Minnen från kriget som rullar på näthinnan som en film hon aldrig kan pausa. Det är på natten hon ser konturerna av deras ansikten tydligt, som hon kan höra sin lillasysters röst. Ibland lever de igen, ibland är hon tillbaka i det polska ghettot där mamma och pappa motar ut sin tonårsdotter. Tvingar henne att återigen fly till skogen, mot fienden som satt ett pris på hennes liv, bara för att hon är judinna.

Att vara en Förintelseöverlevande kallar farmor inte för en välsignelse, utan ett straff. Att tvingas leva med skulden över att hon lever, inte de.

Ett kilo socker handlar om ett av de sista vittnena till Förintelsen som fortfarande är kvar i livet. Vad händer när ingen av dem längre finns?

Läs mer

Helena Trus

Ett kilo socker

Relaterade artiklar

27 januari 2023

Därför är berättelserna om Förintelsen så viktiga