Läs ett smakprov ur Elena Ferrantes nya roman

Den 1 september finns De vuxnas lögnaktiga liv äntligen i butik – vi bjuder på inledningen redan nu.

torsdag 27 augusti 2020

Sedan Elena Ferrante slog igenom världen över med jättesuccén Neapelkvartetten, de fyra böcker i romansviten som inleddes med Min fantastiska väninna, har miljoner läsare väntat på en nyskriven roman av den italienska författaren. Snart är väntan över. Den 1 september finns äntligen De vuxnas lögnaktiga liv i butik. ”Ferrante visar än en gång hur oslagbar hon är”, skriver The Times om den nya boken.

Vi bjuder på inledningen till romanen nedan. Mycket nöje!

Översättning: Johanna Hedenberg.

 

1.

Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful. Han yttrade den meningen lågt, i den lägenhet mina föräldrar som nygifta hade köpt i Rione Alto, högst upp på Via San Gia­como dei Capri. Allt – platserna i Neapel, den iskalla ­februaridagens blå ljus och de orden – har förblivit intakta. Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting, inget som är mitt, inget som verkligen har påbörjats eller avslutats, utan bara en härva – och ingen, inte ens den som just nu skriver, vet om den innehåller rätt tråd för en berättelse eller bara är en trasslig sorg som inte kan skänka någon befrielse.

 

2.

Jag tyckte mycket om min pappa, han var alltid snäll. Han hade ett behagligt sätt som passade väl ihop med en kropp så tunn att kläderna verkade vara en storlek för stora, något som i mina ögon gjorde honom ojämförligt elegant. Ansiktsdragen var fina och inget – vare sig de djupt liggande ögonen med långa ögon­fransar, näsan som var oklanderligt formad eller de fylliga läpparna – störde harmonin. Han såg alltid glad ut när han pratade med mig, vilket humör han och jag än var på, och han stängde aldrig in sig i sitt arbetsrum – han arbetade och studerade jämt – utan att först ha lockat fram ett leende hos mig. Särskilt förtjust var han i mitt hår, men nu har jag svårt att säga när han började ge mig komplimanger, kanske redan när jag var två, tre år. Det jag säkert vet är att vi kunde prata på det här sättet när jag var liten:

”Vilket vackert hår du har, så tjockt och glansigt, får jag det?”

”Nej, det är mitt.”

”Var inte så snål.”

”Du kan få låna det om du vill.”

”Bra, men jag kommer inte att lämna tillbaka det.”

”Du har ju eget hår.”

”Det här har jag fått av dig.”

”Det är inte sant, du ljuger.”

”Känn efter, ditt var så vackert att jag tog det.”

Jag kände efter, men bara på skoj, för jag visste att han aldrig skulle ta det ifrån mig. Och jag skrattade, jag skrattade mycket och hade roligare med honom än med mamma. Han ville alltid ha något som var mitt, ett öra, näsan, hakan, han sa att de var så perfekta att han inte kunde leva utan dem. Jag älskade den tonen, den bekräftade ständigt att jag var oumbärlig för honom.

Naturligtvis var pappa inte sådan mot alla. Ibland när han var väldigt engagerad hade han lätt att hetsa upp sig och blanda subtila resonemang med okontrollerade känslouttryck. Andra gånger blev han i stället tvär och pratade med korta, ytterst ­exakta ­meningar, så koncentrerade att ingen sa emot honom. De där två papporna skilde sig mycket från den jag älskade, och jag hade börjat upptäcka dem när jag var sju, åtta år och hörde honom diskutera med vänner och bekanta som ibland kom hem till oss för livliga möten om problem jag inte begrep ett dugg av. Oftast var jag med mamma i köket och brydde mig inte särskilt mycket om att de grälade några meter bort. Men ibland när mamma hade saker att göra och stängde in sig på sitt rum, hon med, blev jag ensam kvar i hallen där jag lekte eller läste, antagligen mest läste, eftersom pappa läste enormt mycket och mamma också, och jag tyckte om att vara som de. Jag brydde mig inte om diskussionerna, avbröt leken eller läsningen först när det plötsligt blev tyst och pappa använde de där konstiga rösterna. Från och med då var det han som bestämde och jag väntade på att mötet skulle ta slut för att se om han skulle bli som vanligt igen, låta snäll och tillgiven.

När han den kvällen sa den där meningen hade han just fått veta att det inte gick bra för mig i skolan. Det var något nytt. Ända sedan första klass hade jag varit duktig och det var bara under de senaste två månaderna som jag hade gjort sämre ifrån mig. Men mina föräldrar var väldigt måna om mina skolresultat, och särskilt mamma blev orolig över mina första dåliga betyg.

”Vad är det som har hänt?”

”Jag vet inte.”

”Du måste plugga.”

”Det gör jag.”

”Vad är det, då?”

”En del saker kommer jag ihåg, men andra glömmer jag.”

”Plugga tills du kommer ihåg allt.”

Jag pluggade tills jag var helt slut, men resultatet blev inte bättre för det. Den eftermiddagen hade mamma pratat med mina lärare och varit väldigt besviken när hon kom hem. Hon hade inte skällt på mig, mina föräldrar skällde aldrig på mig. Det enda hon hade sagt var: din mattelärare är allra mest missnöjd, hon sa att du kan om du vill. Sedan hade hon gått ut i köket för att laga middag och under tiden hade pappa kommit hem. Från mitt rum hörde jag bara att hon sammanfattade lärarnas klagomål, och jag förstod att hon försökte ursäkta mig genom att prata om hur man förändras i början av puberteten. Men han avbröt henne i en ton som han aldrig använde mot mig – och blandade till och med in lite napolitanska, trots att dialekt var strängt förbjudet hemma hos oss – för att kasta ur sig något som han säkert inte hade velat kasta ur sig. 

”Det har inget med puberteten att göra, hon blir mer och mer lik Vittoria.”

Om han hade vetat att jag kunde höra skulle han säkert aldrig ha pratat på det där sättet, som låg så långt från vår vanliga skämtsamma lätthet. Båda två trodde att dörren till mitt rum var stängd, jag stängde alltid om mig och de tänkte inte på att en av dem hade lämnat den öppen. Så gick det till när jag tolv år gammal genom min pappa, vars röst var kvävd av ansträngningen att prata lågt, fick veta att jag höll på att bli som hans syster, och den kvinnan – det hade jag fått höra så länge jag kunde minnas – var själva sinnebilden för en ful och elak människa. 

Här skulle man kunna invända: du kanske överdriver, din ­pappa sa inte bokstavligen: Giovanna är ful. Det är sant, det låg inte för honom att uttrycka sig så brutalt. Men jag var väldigt skör under den perioden. Jag hade haft mens i nästan ett år, brösten syntes för mycket och jag skämdes över dem, jag var rädd att lukta illa, tvättade mig jämt, kände mig olustig när jag gick och lade mig och olustig när jag vaknade. Min enda tröst under den tiden, min enda förvissning, var att han dyrkade allt hos mig. Så när han jämförde mig med faster Vittoria var det värre än om han hade sagt: Giovanna var söt förut, men nu har hon blivit ful. Hemma hos oss förde namnet Vittoria tankarna till en monsterliknande varelse som smutsar ner och smittar alla den kommer i kontakt med. Jag visste knappt något om henne, hade bara träffat henne några få gånger, men – och det är det viktiga – det enda jag kom ihåg från de tillfällena var äckel och rädsla. Inte äckel och rädsla som jag känt inför hennes person av kött och blod, det kunde jag inte minnas. Det som hade skrämt mig var att mina föräldrar hade varit äcklade och rädda. Pappa hade alltid pratat om sin ­syster i ­dunkla ordalag, som om hon utförde skamliga ­ritualer som besudlade henne och därmed dem hon umgicks med. Mamma nämnde henne där­emot aldrig, och när hon reagerade på sin mans utbrott brukade hon försöka tysta ner honom som om hon fruktade att den andra skulle kunna höra, oavsett var hon befann sig, och komma springande uppför Via San Giacomo dei Capri med stora kliv trots att det var en lång och brant gata, att hon ­skulle dra med sig alla sjukdomar från sjukhusen runtomkring, fara ända upp till vår ­lägenhet på sjätte våningen och slå sönder inredningen me­dan hon kastade blixtrande rusiga och svarta blickar runt sig och ör­filade upp mamma om hon vågade protestera.

Jag anade förstås att det under denna konflikt måste ligga ­gamla oförrätter, men på den tiden visste jag inte så mycket om vad som kan försiggå inom familjer, och framför allt betraktade jag inte denna fruktansvärda faster som en familjemedlem. När jag var liten var hon något man skrämde barn med, en mager och besatt gestalt, en vanvårdad figur som låg på lur i någon vrå inne i husen när mörkret föll. Skulle jag alltså utan förvarning tvingas inse att jag höll på att bli lik henne? Jag? Jag som dittills hade betraktat mig själv som söt och tack vare pappa var övertygad om att jag alltid skulle vara det? Jag som på grund av hans ständiga bekräftelse trodde att jag hade ett fantastiskt hår, jag som ville att andra skulle älska mig lika mycket som han, så att jag fick känna mig älskad på det sätt han vant mig vid, jag som redan led av att båda mina föräldrar plötsligt blivit missnöjda med mig och att deras missnöje skakade om mig och kastade en skugga över allt?

Jag väntade på mammas reaktion, men det hon sa var inte till någon tröst. Trots att hon hatade sin mans alla släktingar och avskydde sin svägerska som man avskyr en ödla som kryper uppför ens ben, skrek hon inte: du är galen, min dotter och din syster har inget gemensamt. Allt hon sa var ett lamt och kort: nej, så du säger. Och jag sprang och stängde dörren till mitt rum för att inte höra mer. Jag grät tyst och slutade inte förrän pappa för andra gången – och nu med snäll röst – ropade att middagen var klar.

Mina ögon var torra när jag gick ut till dem i köket och med blicken i tallriken tvingades genomlida en massa nyttiga råd om hur jag skulle bli bättre i skolan. Efteråt gick jag in till mig igen och låtsades att jag tänkte plugga medan de satte sig framför ­teven. Jag kände en smärta som varken upphörde eller avtog. Varför hade pappa sagt det där och varför hade mamma inte sagt emot mer bestämt? Hade de blivit missnöjda på grund av mina dåliga betyg eller var det en oro som inte hade med skolan att göra, och som hade funnits där länge? Och han, särskilt han, hade han sagt de där hemska sakerna för att han blivit tillfälligt besviken på mig ­eller hade han för länge sedan, med den skarpa blicken hos den som vet och upptäcker allt, sett tecken på hur fördärvad jag skulle bli, på något ont som närmade sig och gjorde honom obehaglig till mods och som han inte visste hur han skulle hantera? Jag var förtvivlad hela natten. På morgonen insåg jag att min enda räddning var att åka och ta reda på hur min faster Vittoria egentligen såg ut.

 

3.

Det var inget enkelt företag. Pappa hade lyckats hålla på sin självständighet – i en stad som Neapel, full av familjer med många förgreningar som trots gräl och ibland rena våldsamheter aldrig skar av banden på allvar – och levde som om han inte hade ­några släktingar, som om han fötts genom självalstring. Naturligtvis hade jag haft mycket kontakt med mina morföräldrar och min morbror. De var tillgivna och gav mig många presenter, och ända tills mina morföräldrar dog – först morfar och ett år senare mormor; jag blev omskakad av de plötsliga förlusterna och mamma grät som vi barn när vi gjorde oss illa – och tills min morbror flyttade långt bort för ett jobb, hade vi umgåtts mycket med dem och haft väldigt roligt ihop. Pappas släktingar visste jag däremot inte mycket om. De hade bara dykt upp i mitt liv några få ­gånger – på ett bröllop, en begravning – och den hjärtliga stämningen hade alltid varit så falsk att den påtvingade kontakten bara gjorde mig illa till mods: hälsa på farfar, ge faster en puss. Därför hade jag aldrig varit intresserad av den sidan av släkten, särskilt som mina föräldrar var irriterade efter sammankomsterna och verkade överens om att glömma dem, som om de blivit indragna i en dålig föreställning.

Det ska också sägas att mina morföräldrar bodde på en plats med det fantasieggande namnet Museet – de var museisläkten – medan den plats där pappas släktingar bodde var diffus, saknade namn. Bara en sak visste jag säkert: för att komma till dem ­måste man åka ner, längre ner, ännu längre ner, ner på den djupaste botten av Neapel, och resan dit var så lång att det kändes som om vi och pappas släktingar bodde i två olika städer. Och länge uppfattade jag det verkligen så. Vi bodde i den högst belägna ­delen av Neapel och vart vi än skulle måste vi åka nedåt. Mamma och ­pappa åkte gärna ner till Vomero eller, redan det lite motvilligt, till Museet. Och de flesta av deras vänner bodde på Via Suarez, ­P­iazza degli Artisti, Via Luca Giordano, Via Scarlatti och Via Cimarosa, gator som jag kände väl eftersom många av mina skolkamrater också bodde där. Dessutom ledde de alla till Villa ­Floridiana, en park som jag tyckte mycket om, där mamma hade låtit mig få frisk luft och sol i hela mitt liv och där jag ofta haft roligt med mina två barndomsvänner Angela och Ida. Först efter namnen på de här platserna, färgglada namn som ledde tankarna till växter, havsglimtar, trädgårdar, blommor, lek och gott uppförande, började den verkliga nedstigningen, den som mina föräldrar tyckte var besvärlig. Eftersom de måste arbeta och handla, och eftersom främst pappa behövde förkovra sig, gå på möten och debatter, åkte de ner dagligen, oftast med bergbanan till Chiaia, till Via ­Toledo, vidare till Piazza Plebiscito, nationalbiblioteket, Port’Alba, Via Ventaglieri och Via Foria och som längst till Piazza Carlo III och den skola som mamma undervisade på. Också de namnen var välbekanta – mina föräldrar nämnde dem ständigt – men jag fick sällan följa med dit, så de gjorde mig inte lika glad. Bortom Vomero var staden inte min på samma sätt eller alls, ju längre ut på slätten jag kom desto mer främmande blev den. Det var alltså naturligt att de områden där pappas släktingar bodde i mina ögon var vilda och outforskade världar. De saknade inte bara namn, de framstod som svårtillgängliga på grund av hur man pratade om dem. Varje gång vi var tvungna att åka dit verkade mina föräldrar, som annars var så energiska och positiva, ovanligt trötta och ängsliga. Jag var liten, men anspänningen och deras ordväxling – som alltid var sig lik – har etsat sig fast i minnet.

”André”, sa mamma med matt röst, ”klä på dig nu, vi måste åka.”

Men han fortsatte läsa i sina böcker och göra understrykningar med samma blyertspenna som han använde till anteckningsböckerna bredvid.

”Vi kommer för sent, André, och då blir de arga.”

”Är du klar?”

”Ja, det är jag.”

”Och flickan, då?”

”Hon är också klar.”

Då lämnade pappa böckerna och anteckningsböckerna uppslagna på skrivbordet och tog på sig en ren skjorta och fin­kostymen. Men han var tyst och spänd, som om han för sig själv repeterade replikerna i en ofrånkomlig roll. Mamma, som inte alls var klar, inspekterade under tiden sitt yttre, och mitt och pappas yttre, nästan som om rätt klädsel var den enda garantin för att vi skulle komma hem igen helskinnade. Det märktes alltså tydligt att de varje gång tyckte att de måste försvara sig mot platser och personer som de inte talade om för att inte jaga upp mig. Men jag märkte ändå den ovanliga nervositeten, jag kände igen den, eftersom den alltid hade funnits där och kanske är mitt enda ångest­laddade minne från en lycklig barndom. Det som gjorde mig orolig var den här sortens meningar på en lite rumphuggen – eller vad man ska kalla det – italienska: 

”Kom ihåg att låtsas som om du inte hör ifall Vittoria säger något.”

”Så om hon blir helt galen ska jag hålla tyst?”

”Ja, tänk på att Giovanna är med.”

”Visst.”

”Säg inte visst och gör tvärtom sen. Du kan väl bjuda till lite. Vi stannar bara en halvtimme, sen åker vi hem.”

Jag mindes nästan ingenting av de där utfärderna. Sorl, hetta, tankspridda kyssar på pannan, napolitanska uttryck, en dålig lukt som vi antagligen allihop utsöndrade för att vi var rädda. Den stämningen hade genom åren övertygat mig om att pappas släktingar – skrikiga varelser som var obehärskade på ett frånstötande sätt, särskilt faster Vittoria, den mest ondskefulla och obehärskade av dem alla – utgjorde en fara, även om det var svårt att förstå vad den faran bestod i. Betraktades området de bodde i som ett riskområde? Var mina farföräldrar och alla fastrar, farbröder och kusiner farliga eller var det bara faster Vittoria? De enda som verkade ha svaren var mina föräldrar, och nu när jag absolut måste få veta hur min faster såg ut, vilken sorts person hon var, borde jag fråga dem för att få klarhet. Men vad skulle jag få ut av det? Antingen skulle de avfärda mig med ett vänligt nekande – vill du träffa din faster, vill du hälsa på henne, vad ska det vara bra för? – eller så skulle de ana oråd och undvika att nämna henne i fortsättningen. Så jag tänkte att jag till att börja med måste hitta ett foto på henne.

199 kr Bok - Inbunden
Utgiven: september 2020
139 kr Nedladdningsbar bok - Epub
Utgiven: december 2020
139 kr Nedladdningsbar bok - MP3-fil
Uppläsare: Jessica Liedberg
Utgiven: oktober 2020

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.