Illustrationer: Mia Olofsson

Elena Ferrante: ”Skrivande är en mycket privat syssla”

Den hemlighetsfulla författaren har inför släppet av romanen De vuxnas lögnaktiga liv ställt upp på en intervju – med frågor från Brasilien till Libanon.

onsdag 09 september 2020

Elena Ferrante är inte känd för att ställa upp på intervjuer. Men i samband med släppet av den nya romanen De vuxnas lögnaktiga liv har hon givit en intervju – på sitt sätt. I lördags publicerade DN ett urval av de 28 frågor som läsare – mestadels bokhandlare och översättare – från 28 olika länder fått ställa. Exklusivt bjuder vi här på ytterligare frågor från denna unika intervju. 

 

Marcello Lino, översättare för förlaget Intrinseca, Brasilien: Napolitanskan spelar en viktig roll i dina romaner. För många av romanpersonerna är det antagligen mest naturligt att uttrycka sig på dialekt, men ändå förekommer napolitanskan sällan i ren form utan skildras eller får sitt uttryck genom en italienska med napolitansk rytm. Kan man alltså säga att också du ibland ägnar dig åt översättning, genom att lyssna på de här personerna på en napolitanska som du överför till italienska? 

– Javisst, men det är ett slags motvilligt, rentav frustrerat översättningsarbete. När jag skriver måste jag åskådliggöra de berättare som jag har skapat. I mina böcker tillhör ”berättarrösten” en kvinna som kommer från Neapel och är väl förtrogen med napolitanskan, men som har befunnit sig långt från sin ursprungsstad i många år och har goda skäl att uppfatta sin dialekt som ett språk präglat av våld och grova uttryck. Jag sätter ”berättarröst” inom citattecken eftersom det inte alls handlar om en röst, inte ett muntligt utan ett skriftligt berättande. Delia, Olga, Leda och Elena berättar direkt eller indirekt genom att skriva, och den italienska de då använder bildar en sorts språkbarriär mot den stad de kommer ifrån. I olika hög grad har de så att säga konstruerat ett språk för flykt, frigörelse och utveckling, och de vänder det mot den napolitanskspråkiga miljö som format och plågat dem under barndomen och tonåren. Men deras italienska är skör. Napolitanskan är däremot känslomässigt robust och i krislägen tränger den sig på och flyttar in i standarditalienskan, dyker upp där i all sin hårdhet. När italienskan ger vika och får en mer napolitansk rytm i mina böcker är det med andra ord ett tecken på att det förflutna och nuet sammanblandas på ett oroväckande och smärtsamt sätt också i språket. I vanliga fall brukar jag inte härma napolitanskan – jag låter den märkas som en gejser som när som helst kan få ett utbrott.

Ana Badurina, översättare för förlaget Profil, Kroatien: I alla dina romaner är förhållandena mellan kvinnor och män mycket sköra och olyckliga, medan relationer mellan kvinnor kan ge erfarenheter som leder till utveckling i olika riktningar. Tycker du, som författare men också som läsare, att det vore intressant med berättelser som innehöll en relativt ”lycklig” relation mellan en man och en kvinna? Eller tror du att den sortens historia knappast skulle bli litterärt övertygande?

– Att något inte blir övertygande i litteratur beror ofta på en alltför tillrättalagd tolkning av verkligheten. Jag tillhör inte dem som menar att lyckan tar vid när berättelsen tar slut (tänk på formuleringen ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”). Visst kan man berätta om ett lyckligt par, jag har känt många. En gång gjorde jag till och med ett utkast till en historia i vilken en mycket olycklig kvinna bestämde sig för att genomföra en utredning, som i en kriminalroman, om sina gamla föräldrars lyckliga äktenskap. Men jag vill inte tråka ut dig med den berättelsen. Jag vill bara säga att du, Ana, på ett utmärkt sätt har sammanfattat hela den lilla historien med orden ”en relativt ’lycklig’ relation mellan en man och en kvinna”. För att kunna berätta om lyckan tror jag att man måste utveckla det där ”relativt” och förklara varför man har satt citattecken runt ordet ”lycklig”.

Audrey Martel, bokhandeln Librairie l'Exèdre, Québec: Hur har Italien präglat dig som författare, eller rättare sagt hur påverkas handlingen och personerna av den plats där romanerna utspelar sig?

– Mina erfarenheter kommer till stor del från Italien. Här finns det som betyder mycket för mig, och främst av allt det språk som jag har använt sedan jag lärde mig prata, sedan jag lärde mig läsa och skriva. Men som barn tyckte jag att vardagen var tråkig. Det som gick att berätta om fanns aldrig hemma, utanför fönstret, aldrig i mitt eget språk eller min dialekt, utan på andra platser, i England, Frankrike, Ryssland, USA och Latinamerika. Jag skrev exotiska historier där det var uteslutet att använda italiensk geografi eller italienska namn eftersom det kändes outhärdligt att göra det, jag var säker på att det skulle förstöra varje historia från början. Den stora litteratur som jag var fascinerad av var inte italiensk, eller om den var det lyckades den på ett skickligt sätt undvika att framhäva något italienskt hos städer, personer eller dialekter. Även om den inställningen var barnslig tänkte jag så åtminstone fram till tjugoårsåldern. Men när jag kände mig tillräckligt kunnig om den litteratur jag älskade började jag efter hand intressera mig för mitt eget lands litterära tradition och lärde mig använda de böcker som gjorde störst intryck på mig som en språngbräda för att skriva om det som jag dittills hade tyckt var alltför lokalt, alltför nationellt, alltför napolitanskt, alltför kvinnligt, alltför mycket mitt för att berättas. I dag tror jag att en berättelse fungerar först när den skildrar det som man är ensam om att bära på, när den hamnar rätt bland de texter man har tyckt mycket om, och när man skriver här och nu, mot en fond man känner väl och med en skicklighet som förvärvats genom ivrigt sökande i litteratur från alla möjliga tider och platser. När det handlar om personerna är det samma sak: de blir tomma om man inte fäster dem i ett band som ibland dras åt och ibland blir slakare, ett band som man skulle vilja kapa men som blir bestående.

Chen Ying, översättare för förlaget Shangai99, Kina: Neapel är en irriterande stad på gott och ont, och den är alltid huvudperson i dina böcker. I De vuxnas lögnaktiga liv är staden uppdelad i två världar: de högt liggande och de lågt liggande stadsdelarna. Försöker du binda samman dessa båda mikrokosmos i din nya roman?

– Jag har alltid varit fascinerad av motsättningen mellan högt och lågt. Om jag förenklar lite kan jag säga att jag nästan alltid bygger upp mina berättelser runt verb som anger riktning: åka upp och gå ner, kasta sig utför och ta sig upp igen. Du har märkt att motsatsparet högt–lågt är centralt i min senaste bok. Det var namnen på olika platser i staden som gav mig inspiration. I Neapel finns det faktiskt en stadsdel uppe på kullen som heter Rione Alto, alltså den högt liggande stadsdelen. För att komma dit måste man ta sig uppför en brant och smal gata som heter Via San Giacomo dei Capri. Jag tyckte att det vore intressant om Andrea, Giovannas pappa, bodde med sin familj i den stadsdelen och försökte utplåna sitt ”låga” ursprung också med hjälp av adressen. Och hans dotter, Giovanna, upptäcker under sin tonårsrevolt att de gränser hennes pappa velat dra upp är konstgjorda. Flickan raserar den ordning han åstadkommit, drar ner det höga till det låga, lyfter upp det låga till det höga och gör därmed sig själv till scenen för en oväntad sammansmältning av diametralt motsatta element, platsen där fint och fult, nytt och gammalt, subtilt och grovt blandas, samtidigt som hon gör sig lustig över pappans fixering vid att framhäva sin nyförvärvade bildning och sociala status.

Margarida Periquito, översättare för förlaget Relógio d’Água, Portugal: Jag skulle vilja veta om det som Andrea säger i De vuxnas lögnaktiga liv, och som skakar om Giovanna i grunden, är ett eko av det Emma Bovary tänker om sin dotter (... comme cette enfant est laide, det är för underligt vad den flickan är ful!), ett omdöme som du enligt vad som står i Ferrante om Ferrante har velat använda i en egen text för att utforska det och förstå om det kunde yttras av en kvinna. 

– Ja, men det handlar inte bara om ett litterärt släktskap. Som tonåring kände jag länge att Emmas replik hade kunnat gälla mig. Jag tänkte: Vore det inte fruktansvärt om mina föräldrar var missnöjda inte bara med mitt utseende utan också med drag i min personlighet? Giovanna kommer åtminstone delvis ur en kombination av den olust jag kände när jag läste detta och min egen oro. Om det utropet ‒ det är för underligt vad den flickan är ful! ‒ är trovärdigt i munnen på en mor, antingen hon är lika lättsinnig som Emma eller ej, nej, den frågan har jag inte lyckats besvara. Jag har låtit en pappa yttra den, men i berättelsen blir det inga protester från Giovannas mamma, hon säger inte emot sin man. 

Muauia Al-abdulmagid, översättare för förlaget Dar al-Adab, Libanon: I fjärde delen av Neapelkvartetten visar du på det mänskliga våldets allmängiltighet och ger läsaren anspelningar på arabvärlden och den muslimska kulturen: exempelvis kommer Dedes man från Iran och hennes son heter Hamid. Kan vi vänta oss en roman av Elena Ferrante som fokuserar på den pågående konflikten mellan islam och västvärlden och tar upp samtida politiska frågor som rasism, terrorism, invandring och islamofobi?

– Jag återvänder gärna till ordet gränsupplösning. Ja, det har en koppling till våld, men i den meningen att det sammanfattar effekterna av en kraft som inte går att kontrollera och som förstör människornas och tingens konturer. De konstgjorda gränser som vi håller oss innanför och använder för att hålla andra inne blir plötsligt bedrägliga och ger efter för ett tryck, så att Lila blir åskådare till en grym förstörelse och självförstörelse. Och även när ordet under berättelsens gång glider mot en annan betydelse, blir en metafor för en persons utveckling, avslöjande av sanningar och så vidare, fortsätter det ändå att föra tanken till saker som går sönder, slits itu och exploderar. Vårt gemensamma liv är fullt av händelser som slår ner som en bomb och man kommer inte undan våldet ens i retoriska figurer. Jag har skrivit en hel del om detta och – för att återkomma till din första fråga – kan nog säga att det just nu inte är särskilt sannolikt att jag kommer att skriva om terrorism, rasism eller islamofobi; med slutet på Neapelkvartetten ville jag bara visa hur mycket Elenas vyer har vidgats genom att hennes döttrar och deras män och barn inte är begränsade till kvarteret, utan avtecknar sig mot hela världens vidsträckta och mycket farliga fond. Däremot kommer jag så fort jag får tillfälle att tala om hur mycket jag avskyr våld, främst våld mot de svagaste, men också svagas våld mot andra svaga och till och med det som rättfärdigas med att man inte bör acceptera några former av förtryck. Människan är ett grymt djur som har försökt tämja sig själv med hjälp av religioner och de läxor hon har lärt sig genom sin fruktansvärda historia, med hjälp av filosofi, vetenskap, litteratur och det slumpmässiga sambandet mellan godhet och skönhet, och genom att lösa konflikter och krig på ett fullkomligt manligt sätt. Men hittills har det enbart lett till ett slags oklart hyckleri – i krig är till exempel vissa brott som definieras som krigsbrott straffbara, som om kriget självt inte i sig var ett ohyggligt brott; de mänskliga rättigheterna som borde befästas på ett fredligt sätt utgör i stället en plats för ständiga strider under vilka de kränks och försvaras om vartannat; staten har ett våldsmonopol, men för det första stämmer det inte och för det andra är det alltför tydligt att detta monopol missbrukas – stora delar av jordens befolkning måste i första hand frukta ordningsmaktens våld, till och med där de demokratiska traditionerna är starka. Inte ens vi kvinnor är helt främmande för att ta till våld, det är jag den första att medge. Men vi har alltid varit så utsatta för mäns våld, och vi har varit så uteslutna från männens sätt att utöva det på, att det i dag kanske endast är vi som kan komma på hur man ska få bukt med våldet för gott på ett icke-våldsamt sätt. Bara vi inte förväxlar frigörelse med deltagande på mäns premisser, så att vi också på det området ger efter för den manliga traditionen av angrepp, utrotning och ödeläggelse och samtidigt tar till oss männens lärda argument och inskränkta regleringar. 

Enza Campino, bokhandeln Tuttilibri i Formia, Italien: Jag tror att den sanning som finns i dina berättelser är universell och att det är därför läsare från så olika kulturer och geografiska områden kan ta dem till sitt hjärta (de kan ju läsas av både Michelle Obama och en kinesisk manager, av Madonna och en turkisk flicka), och jag undrar i hur hög grad detta påverkar ditt förhållande till miljön i böckerna.

– Skrivande är en mycket privat syssla. Jag har alltid skrivit för mig själv och många texter har aldrig lämnat byrålådan. Men alla de gånger jag bestämt mig för att göra en berättelse offentlig har jag gjort det med förhoppningen att den ska avlägsna sig så långt som möjligt från mig, att den ska resa, tala andra språk än det som den är skriven på, komma in i miljöer och hem dit min blick inte når och omvandlas från bok till teater, film, teveserie eller tecknad serie. Det är så jag har tänkt och det har inte förändrats. Mina texter är mycket försynta så länge jag skriver, men när de bestämmer sig för att bli böcker blir de målmedvetna och oblyga. Jag menar med detta att jag inte är mina böcker, framför allt lever jag inte ett lika anspråksfullt liv som de. Böckerna får ta sig dit de kan, medan jag fortsätter skriva som jag finner för gott, hur och när jag har lust. Mitt oberoende är helt skilt från deras från och med det ögonblick då utgivningsprocessen inleds och de ger sig i väg.

Ieva Mazeikaite, översättare för förlaget Alma Littera, Litauen: Många av huvudpersonerna i dina romaner lämnar sin födelsestad så fort de blir vuxna. På vilket sätt påverkas deras utveckling av flytten från Neapel?

– Att ge sig i väg är viktigt men inte nödvändigt. Lenù ger sig i väg medan Lila aldrig överger Neapel, men båda utvecklas och får ett händelserikt liv. Som jag redan tidigare sagt känner jag igen mig mer i Elenas val. Man behöver inte vara rädd för förändringar, vi ska inte låta oss skrämmas av allt som är annorlunda. Men jag menar inte heller att det är fel att stanna kvar, det viktiga är att det egna jaget inte utarmas av det faktum att man för alltid begränsar sig till en enda plats. Jag tycker om de människor som kan kasta sig ut i våghalsiga äventyr även när de bara går från ena änden till den andra på den gata där de är födda. Lila har jag föreställt mig sådan 

Fe Fernández Villaret, bokhandeln L'Espolsada Llibres, Corró d'Avall, Katalonien: Allra först vill jag säga att Neapelkvartetten var en stor läsupplevelse för mig. Som bokhandlare har jag rekommenderat den till alla, men det är främst kvinnor som har läst den eftersom den har kategoriserats som ”kvinnolitteratur”. Perspektivet i dina böcker är kvinnligt, men det betyder ju inte att de enbart riktar sig till kvinnor, tvärtom. Varför tror du att män inte är intresserade av böcker med ett kvinnligt perspektiv? I så många år har livet, historien och allt som hänt skildrats av män. Jag vill tacka dig för att du har bidragit till att göra kvinnornas universum rikare och mer mångskiftande. 

– Vad ska jag säga? Män, också de som är verkligt bildade och utvecklade, gör ofta inte ens ett försök att läsa våra böcker. De anser, precis som du påpekar, att det är ”för kvinnor”, och den formuleringen verkar inte bara syfta till att skydda deras manlighet mot allt som kan förminska den, utan ännu mer till att förneka oss den allmängiltighet som de enbart tillskriver sig själva. Medan de skriver böcker för män och kvinnor, lyckas vi bara skriva för kvinnor. Det är ett av många tecken på att de fortsätter att betrakta oss som lägre stående varelser. Och ibland verkar vi själva hjälpa dem på traven. Det skulle bara fattas att vi likt Ifigenia i Euripides drama utropade: ”En man är mer värd än tusen kvinnor att se solens ljus.” Vi har uppfostrats till att tänka att en person av manligt kön har många fantastiska företräden, och ett av dem är att han innefattar hela världen i sig själv. När en man frambringar större, mindre eller pyttesmå verk vänder han sig obesvärat till hela mänskligheten och invånare på både Mars och Venus, han känner sig redo både för det möjliga och det omöjliga. Vi är däremot inte skapta för det, får vi veta. Hos dem är intelligens och begåvning förtjänster. Hos oss är intelligens och begåvning brister. Till och med Baudelaire, denna enastående författare som vi alla har att tacka för mycket, skrev att kvinnlig skönhet varar längre om den inte åtföljs av intelligens, och på sitt provokativa sätt påstod han att den som blir förälskad i en intelligent kvinna är homosexuell. Saker och ting förändras, visst håller de på att förändras, men det går för långsamt, särskilt när det gäller mer djupgående förändringar. Om jag hävdar att den verkligt stora litteraturen inte är universell, att den bara är verkligt stor manlig litteratur, väcker det än i dag obehag, och jag betraktas som ohyfsad. Men det är sant. 

Översättning: Johanna Hedenberg

199 kr Bok - Inbunden
Utgiven: september 2020
139 kr Nedladdningsbar bok - Epub
Utgiven: december 2020
139 kr Nedladdningsbar bok - MP3-fil
Uppläsare: Jessica Liedberg
Utgiven: oktober 2020

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.

Den här webbplatsen är skyddad av Google Privacy Policy och Terms of Service.