Läs ett utdrag ur Stjärnlösa nätter

Datum

30 November 2016

Stjärnlösa nätter är en roman om hur de sega banden mellan fäder och söner, tvinnade av nedärvda idéer om respekt och plikt mot familjen, kolliderar med en ung mans självklara rätt att själv välja sitt liv. Berättelsen om Amàr ger läsaren inblick i en för de flesta okänd värld. Arkan Asaad skriver ogarderat, charmigt, väldigt kul och väldigt sorgligt. I Stjärnlösa nätter får vi för första gången ta del av en hederskultur från en ung mans synvinkel. 

Nedan bjuder vi på ett utdrag ur boken!

***

Fars första ansträngning att förstöra mitt liv kom som en chock när jag ett par dagar senare satt och spelade tv-spel, en förmiddag då strömmen var påslagen.

Vi spelade Super Nintendo 16-bitars, ”Super Mario”. Alla småungar hade samlats runt tv:n på golvet, medan jag låg raklång på soffan med alla kuddar i rummet bakom mig. Far kom in och började filosofera om att det var omoget att spela tv-spel. Han närmade sig med en försiktig och vänlig röst, vilket var ovanligt för honom som ofta var aggressiv och nästan aldrig visade någon kärlek.

”Min son, när ska du växa upp?”

”Jag kommer aldrig att växa upp”, svarade jag barskt och fortsatte spela.

”Skäms du inte över att bete dig som en unge? När ska du börja ta ansvar? Ingen kommer att vilja ha dig.”

”Vilja ha mig? Det skiter jag i. Det räcker med mig själv och det är bra så.”

”Du bör tänka lite på framtiden och hitta någon att gifta dig med.”

”Jag behöver inte hitta någon, för jag ska aldrig gifta mig”, mumlade jag och tryckte hårdare på spelkontrollen.

”Varför?” frågade han.

”Därför!” sade jag snävt och tittade på honom.

”Men det måste finnas en orsak till att du aldrig vill gifta dig.”

”Kolla på dig och mamma. Hur lyckliga blev ni? Jag kommer aldrig bli som ni och jag vill aldrig gifta mig! Fattar du inte det? Sen när har detta blivit så angeläget?”

Hela huset tystnade. Det enda som hördes var tv-­spelet som gick av sig självt.

Jag var en uppkäftig rebell och känd i hela familjen för att vara orädd och säga vad jag tyckte. Far blev alltmer upprörd och frustrerad.

”Nej, du fattar inte att det ligger i vår kultur att gifta sig och du är ingen snorunge längre. När jag var i din ålder hade jag två barn och försörjde fyra familjer”, sade Far hetsigt.

”Kan du fan låta mig vara? Jag kommer aldrig att gifta mig och framför allt inte med en kurd!” skrek jag och kände att jag tog i lite väl hårt.

Far höll på att explodera, men han höll ilskan inom sig och försvann ut i köket.

Far hade pratat om sådant här tidigare, men jag hade aldrig tagit det på allvar. Nu pratade han konstant om giftermål. Jag kunde inte njuta av någonting längre utan att någon måste nämna ordet giftermål. Så fort jag hörde det fick jag fnatt. Tanken på att gifta sig var främmande och så långt från det liv vi levde i Sverige. Det visste Far och han brukade aldrig störa oss med det tanke­sättet. Vi syskon skulle bli rapstjärnor, skådespelare och artister. Inte läkare eller ingenjörer. Men tillbaka i sitt hemland, bland alla släktingar, hade Far börjat ta det här på allvar igen. Varför hade det blivit så? Var det på grund av att jag blivit äldre? Berodde det på att han sett andra familjers söner gifta sig? Eller var det andra som snackade på ett förgiftande sätt? Sade de till Far att han skulle ta itu med mig? Han älskade sin familj och släkt och skulle säkert göra vad som helst för dem. Jag vet inte vad det var, men jag märkte att allt var annorlunda.

Jag visste att det var vanligt med släktgiftermål, framför allt kusingifte. Det var alltid det man valde i första hand när barnen kom i giftasåldern. Föräldrarna eftersträvade ”det bästa” för sina barn genom att gifta bort dem med syskonbarn. Då visste man vad man fick och det stärkte släktbanden och sammanhållningen.

Jag vaknade en morgon. Just idag var den dag då jag skulle gå med min faster Moniras man, Reza, till det lokala hammambadet, som vi ofta besökte. Där fick man massage och skrubbades över hela kroppen i en avslappnad atmosfär med heta marmorgolv som man kunde ligga på. Jag gick ner med min packade väska och såg att Reza inte var klar att gå.

”Förlåt, Amàr. Jag har ärenden att göra idag och kan inte ta dig med till badet”, sade han och lät ledsen.

”Kan du inte göra det sen, eller så kan vi gå och bada efter dina ärenden?” sade jag, redo för en kompromiss.

”Nej, jag kan inte. Jag och din far har massa ärenden att göra …”

”Men jag kan följa med dig och när du har tid över så kan vi gå tillsammans. Snälla, du lovade”, tjatade jag.

”Nej! Förlåt, Amàr. Det är inte jag som bestämmer”, sade han och tittade mot köket där resten av familjen satt och iakttog oss som gamar. Avvaktande gamar, som väntade på att jag skulle ge vika.

Jag insåg direkt att de ville göra det surt för mig.

”Okej då, men vi kan gå imorgon”, försökte jag, smått besviken.

”Nej, jag kan inte, jag måste vara med din far då också.”

Jag tappade humöret eftersom han nekade mig den enda glädje jag hade haft i Kurdistan.

”Skit samma, jag går själv”, ropade jag högt mot köket så att alla skulle höra mig.

”Gud nej, du kan inte gå själv, de kidnappar dig om de ser att du är turist”, sade Reza oroligt.

”Jag hoppas att de gör det så att jag kommer bort från det här jävla fängelset”, sade jag och smällde igen dörren till mitt rum.

Fundersam lade jag mig på sängen. Många turister hade blivit kidnappade och dessutom hittade jag inte själv till badet. Det gick inte att dölja att jag var turist, med mitt babyface som inte hade ett enda skäggstrå. Jag kände mig maktlös. På rygg i sängen hyperfunderade jag för mig själv tills jag somnade i middagssolen.

Jag vaknade flera timmar senare då solen börjat sjunka ner mot bergen. Svetten hade runnit ner från tinningen och min T-shirt var fuktig. Mina linser hade torkat i ögonen och magen kurrade, det kändes som den ledigaste dagen på året, lugnare än en tyst söndag. Det kändes så ostört och det var ovanligt. Varför hade ingen väckt mig? Klockan var ju sju på kvällen.

Sakta gick jag nerför trapporna mot vardagsrummet och kände doften av nylagat ris. Tv:n var på och det var middag. Hela familjen satt och åt på golvet i en stor cirkel. Det såg rymligt ut och bekvämt för alla. De skopade i sig mat. Farmor och faster Monira fyllde på tallrikarna med mer ris och hällde cola i glasen på löpande band.

Varför hade de inte väckt mig? Maten var nästan uppäten. Det krossade mitt hjärta att de inte hade sagt till mig att det var middagsdags. Tysta satt de där och ingen tittade upp på mig och frågade om jag var hungrig eller var jag hade varit. Jag kollade runt duken på golvet och räknade tallrikarna. Det fattades en. Så de hade inte räknat med att jag skulle äta?

Amina vände sig mot mig och såg att jag stod vid dörröppningen. Hon ställde sig upp.

”Amàr, kom, sitt här, ta min plats”, sade hon vänligt.

”Amàr, gå till köket och hämta din egen tallrik”, sade faster Nora nonchalant med mat i munnen.

De hade alltså inte räknat med mig. Att de inte dukat för mig tog jag som en direkt förolämpning. De hade vänt mig ryggen, men varför? Vad hade jag gjort?

Jag började koka inombords när jag såg mina småsyskon behandlas som prinsar och hur deras tallrikar fylldes med mer mat än de tålde. I ena handen nya leksaker och i den andra handen pengar, medan mina fastrar matade dem. Det blev för mycket. Jag orkade inte se hur de överöstes med kärlek och omtänksamhet.

”Hoppas maten smakar bra”, sade jag och svalde min stolthet och gick därifrån.

Jag låste in mig på rummet och kände mig för första gången ensam i min familj.

Mina småsyskon som bara var snorungar hade blivit så giriga att de glömde bort att ha kul och umgås med sin storebror. Att bara komma och vara med mig. Nu verkade det som om jag knappt existerade i huset. De hade fått så mycket pengar av Far att de var hans små hundar. De gick alltid runt med flera hundra dinarer och målet var att spara ännu mer. De hade förvandlats till en kurdisk version av Joakim von Anka.

Varför hade de vänt sig mot mig? Vad hade jag gjort för fel?

Gradvis ökade min isolering. Jag umgicks inte längre med familjen, jag pratade inte med någon. Jag åt inte deras mat, utan promenerade till bazaren och åt ”shish-kebab”. När det var dags för familjens utflykter deltog jag aldrig. Jag satt hemma inlåst på mitt rum och såg från fönstret hur de körde iväg.

Ingen frågade hur jag mådde, och det gjorde mig jätte­ledsen. Om jag låg och dog här på mitt rum skulle det säkert ta flera dagar innan de hittade mig, och då bara för att de måste städa.

På kvällen knackade det på min dörr. Det var min faster Monira.

”Kan du öppna dörren? Jag vill bara prata med dig.”

Innerst inne blev jag glad över att hon pratade med mig igen. Hon var den första på flera dagar som riktade sina ord till mig. Men det enda som kom ut var:

”Jag vill inte prata med någon, låt mig vara!”

”Amàr, det är viktigt, öppna dörren så ska du få en sak.”

Jag smög fram till dörren och kikade genom nyckelhålet. Jag såg att hon höll i en bricka med mat på. Det låg ”dolma” på tallriken, eller ”yaprak”, som vissa kallar det. Det var min favoriträtt och det vattnades i munnen. Vinblad, tomat, potatis och lök, med kryddigt ris och köttfärs som läggs upp på stora fat och äts i stora sällskap. Dolma eller yaprak är en central rätt i det kurdiska köket, och eftersom förberedelserna tar lång tid äts den oftast vid helger där hela familjen samlas.

Jag låste upp dörren och släppte in henne utan att röra en min. Hon log mot mig och satte brickan på sängen, innan hon bad mig komma fram och äta.

”Nej, tack. Jag är inte hungrig”, hörde jag mig själv säga, trots att jag var jättehungrig. Jag hoppades att hon inte skulle bära ut maten igen.

”Okej, men ät det senare då”, sade hon och satte sig på sängen. Jag stod fortfarande kvar vid dörren.

”Kom och sätt dig, jag vill prata lite med dig.” Hon klappade på sängen och log snällt mot mig.

Ensamheten efter flera dagar av isolering hade gjort mig misstänksam. Jag satte mig bredvid henne, men vände mig mot dörren. Hon strök mig över håret med handen.

”Min älskade brorson, hur mår du? Jag hörde att din far och du har bråkat. Men du måste förstå honom, han är din far, han älskar dig. Ibland gör föräldrar sånt som verkar ologiskt, men det är för barnens bästa”, sade hon mjukt och pedagogiskt.

Hon berättade historier om sina barn, att de var hennes enda glädje och meningen med livet. Jag förstod att de var de underbaraste man kunde tänka sig, men det var uppenbart att hon ville övertyga mig om att jag också skulle önska mig ett lyckligt familjeliv. Men det gjorde jag ju inte och gifta mig ville jag inte heller.

Faster Monira fortsatte tala om hur fantastiskt det var att stadga sig. Hon stannade i tjugo minuter och det enda hon pratade om var barn och familj och hur viktigt det var att inte skaffa sig en kvinna från en annan kultur.

Det knackade på dörren.

”Det är jag, faster Nora.”

Jag öppnade och insåg att hon hade stått utanför under hela vårt samtal och lyssnat.

”Kom in”, sade jag på ett ovälkomnande sätt. Hon pussade mig och jag torkade genast min kind.

”Amàr, vet du vad. Du är en smart pojke … du låter inte vem som helst styra över dig. Du är ditt universums egen mästare”, sade faster Nora med benen i kors och ett pekfinger lyft mot mig i luften. Hon nickade instämmande som om allting var en lek för henne.

Jag väntade på att hon skulle komma till saken, för man såg på henne att hon var här för att meddela mig något. Hon fortsatte svamla om olika saker tills hon skärpte tonen.

”Amàr, lyssna, du kan gifta dig sen, men tänk på min dotter Amina. Hon älskar dig och ni passar så bra ihop.”

”Vad snackar du om?” frågade jag chockat.

”Jag säger att du ska gifta dig med Amina, din kusin, annars kommer du att förlora henne. Hon tycker om dig, hon är perfekt för dig, det finns ingen som förtjänar henne mer än du. Det finns så många som har frågat efter hennes hand, men det är bara till dig vi ger den och hon har accepterat det. Du behöver inte heller köpa guld till henne”, sade faster Nora.

Min haka låg nere på golvet och det fanns ingen ork att stänga igen munnen och ens försöka smälta hennes förslag.

”Amàr, vet du hur lyckliga ni skulle bli, vi skulle vara så stolta över dig och era barn skulle bli så vackra”, instämde Monira och himlade förtjust med ögonen.

”Vet ni hur sjuka i huvudet ni är? Hon är som min egen syster. Det blir ju incest. Våra barn kommer att få tolv fingrar och två huvuden.”

Nu förstod jag att de fryst mig ute därför att jag hade sagt till Far att jag inte ville mig gifta mig med en kurdisk flicka. Deras planer att smida ihop mig med Amina hade fått en riktigt dålig start. Men orden kom inte fram. Förstummad började jag nästan skratta och på ett sätt kändes det som en lättnad att de sade rent ut vad de tänkt och planerat. Men när chocken lade sig kom ilskan.

”Jag kan aldrig gifta mig med henne! För det första är hon min kusin. För det andra är jag för ung och för det tredje så är jag inte kär i henne”, sade jag beslutsamt och ilsket.

”Du behöver inte gifta dig med henne nu och ta med henne till Sverige, du kan bara sätta en ring på hennes finger så att du inte förlorar henne till någon annan. Du kan ta henne till Sverige om några år, hon är redo att vänta på dig, och då kommer du ju att vara lite äldre”, sade faster Nora som om vi pratade om ingredienser till hennes bullar.

”Ta henne till Sverige?” Jag försökte förstå vad hon menade.

”Ja, sen kommer kärleken att växa mellan er. Se bara på mig och Reza. När jag först gifte mig med honom så ville jag inte ens titta på honom. Han var avskyvärd och jag gifte mig med honom bara för att han var din fars bästa kompis. Sen, när vi fick våra första barn, insåg jag vilken man han var, att han tog hand om oss. Idag när han är på jobbet i garaget och inte svarar i sin telefon blir jag jätteorolig, för jag älskar honom och jag kan inte leva utan honom”, sade faster Monira och fortsatte himla med ögonen som om det här var en romantisk film.

Jag blev besviken på Far för att han försatt mig i en så svår situation. Jag som bara ville ha en trevlig, lugn tid med mina släktingar. Istället hade jag blivit som en fånge i mitt eget hem och fått ett absurt förslag om att gifta mig med min egen kusin. Mitt eget blod. Tanken på att jag skulle röra henne, att jag skulle kyssa henne, fick det att svartna för ögonen.

”Ut ur mitt rum. Uuut!” skrek jag och skräckslagna skuttade de ut ur rummet.

Jag visste inte hur jag mådde. Jag kände mig apatisk. Det var en chock att få veta att min kusin var kär i mig och ville gifta sig med mig. Förmodligen var Far med på det hela och det fanns ingen jag kunde prata med. Jag hade knappt några pengar kvar och jag kunde ju inte be Far om hjälp. Om jag bara kunde få tag i en telefon. Jag behövde tala med någon för att inte helt förlora fotfästet.

Det var länge sedan jag hade pratat med min mamma. Jag hatade henne, men det här var en stund då jag ville höra hennes röst och berätta vad som hade hänt. Hon skulle aldrig gå med på detta. Hon var den enda som kunde sätta Far på plats. Hon kände släkten väl och viss­te vad de gick för. Men var fanns min mamma?

 

 

Relaterat

Om boken

Stjärnlösa nätter är en roman om hur de sega banden mellan fäder och söner, tvinnade av nedärvda idéer om respekt och plikt mot familjen, kolliderar med en ung mans självklara rätt att själv välja sitt liv. Berättelsen om Amàr ger läsaren inblick i en för de flesta okänd värld.

Stjärnlösa nätter handlar om Amàr som växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj, med en starkt dominerande far. När han är arton år beger sig familjen på en bilsemester till släkten i Irak. Det är första gången på många år som de reser tillbaka, och alla har höga förväntningar. När de är på plats efter en strapatsrik bilfärd genom Europa blir det en rad smärre kulturkrockar. För Amàr, som flyttat hemifrån i Sverige är det till exempel naturligt att ställa sig vid diskbänken, men han blir bortmotad av de kvinnliga släktingarna med fniss och förebråelser. Amàr är först väldigt glad att återse sin jämnåriga kusin Amina. Men får en chock när det står klart att hans far över hans huvud bestämt att de ska gifta sig.
Amàr klarar inte trycket från släkten och går med på giftermålet, men ångrar sig. Då utbryter det verkliga helvetet.

Arkan Asaad skriver ogarderat, charmigt, väldigt kul och väldigt sorgligt. I Stjärnlösa nätter får vi för första gången ta del av en hederskultur från en ung mans synvinkel.

Läs mer

Arkan Arkee Asaad

Stjärnlösa nätter