Foto: Moona Björklund

Den jävla bitchen av Inger Edelfeldt

Vi bjuder på en av berättelserna ur författarens nya novellsamling Kläderna.

måndag 14 augusti 2017

I sin nya bok Kläderna återkommer Inger Edelfeldt till novellgenren – vilket är efterlängtat för alla som har upplevt hennes flerfaldigt prisbelönta novellkonst.

Berättelserna i Kläderna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. Vi bjuder på en av novellerna, Den jävla bitchen, och bad Inger berätta om den:

– Det är egentligen svårt för mig att säga något om novellen som den inte säger själv - så att säga!  Berättar jag hur jag har tänkt, styr jag ju hur läsaren läser, eller hur? Det var också svårt att välja novell, för den jag väljer riskerar ju att uppfattas som representativ för samlingen - och berättelserna är sinsemellan ganska olika - men det de har gemensamt är alltså att klädesplagg spelar roll i dem. Och nånstans ”i botten” på inspirationen till boken ligger känslan av häpnad - och även upphetsning och faktiskt ett slags rädsla - som jag kände när jag och kamrater klädde ut oss, i puberteten och senare. Hur man plötsligt ”var en annan”, beroende på de plagg man satte på sig. Och hur det gick att förlora sig i ”den man blev”. Vem ÄR man då? Den ständiga frågan i allt jag skriver. Identiteten, vardandet, gåtan.

***

Den jävla bitchen

Många brukar bli nyfikna eller till och med avundsjuka när jag säger att jag känner Colin. Och då händer det att jag frågar mig: skulle jag umgås med Colin, och lyssna på hans funderingar och bekymmer så pass ofta, om han inte vore så formidabelt, fruktansvärt snygg?

Somliga tror att jag har legat med honom, och det låter jag dem tro. Det är sant att han har sovit över hos mig en gång, men det var på soffan, och det gjorde han för att t-banan hade slutat gå och jag råkar ha en lägenhet på Döbelnsgatan, medan han hyrde en andrahandslägenhet i Vällingby då.

Jag kan till och med nämna ibland att han har en keltisk varg tatuerad på ryggen – det är den han är allra mest nöjd med av sina tatueringar – och de behöver ju inte informeras om att jag vet det för att han har lånat min dusch ibland.

Jag antar att jag tycker det är smickrande när folk tror att jag har legat med Colin. Jag är ju lite äldre än han. Inte är jag asful precis, snarare får jag ofta höra att jag ser bra ut. Men jag vet att jag absolut inte stämmer med Colins ideal. Och det är väl bara att acceptera att folk har sina ideal och hangups, såna har ju jag också.

Andra har frågat mig om man ”vänjer sig vid Colins utseende”. Nej. Efter nästan fem års bekantskap kan jag fortfarande bli darrig i knäna av den absoluta skönheten, charmen och, ja, sexigheten hos honom. Munnen. Leendet. Ögonbrynen. Håret.

Stilen. Och den där osäkerheten som gör honom mer intressant, mänskligare. Utan den skulle han se ut som en dataspelskaraktär.

Det är ingen helt behaglig tanke, att en av anledningarna till att jag vill umgås med Colin är att bekantskapen – vänskapen! – på nåt vis verkar göra mig mer spännande i andras ögon. Det är genant! Som om jag inte vore något i mig själv, just på det sättet. Jag menar det där sättet som har med spänning, snygghet och sex att göra.

Då måste jag ju tillägga att jag tycker om honom också, förstås.

Men jag skulle önska att det gillandet kändes mera självklart och rent. Ibland får jag liksom lust att lägga märke till osympatiska drag hos honom. Väcker perfekta människor alltid såna känslor hos andra?

Man föreställer sig kanske att det hänger ett Dorian Grayporträtt nånstans.

Folk blir så imponerade av att han dessutom slukar eld. Och det blev jag också i början. Men redan efter att ha sett den showen ett par gånger falnade min fascination. När man vet en massa om hur det går till, är det inte så märkvärdigt längre.

Det där andra – gatuframträdandena han åker runt och gör på somrarna med kompisen Laci; alltså jongleringen och trollkonsterna – det har jag också sett så mycket av att jag känner igen varenda gest. Men jag förstår att folk faller för det.

De flesta verkar bli förvånade när de hör att han jobbar i kassan på Clas Ohlson sen ett par år tillbaka.

Jag brukar reta dem lite: ”Du kan gå dit och kolla på honom om du vill, det behöver inte bli dyrt!”

Genom åren har många tjejer passerat revy i Colins liv, och han har tenderat att berätta en hel del detaljer för mig. Relationerna blir aldrig långvariga. Antingen hittar han ”besvärliga” tjejer, eller så blir de kanske besvärliga av att vara tillsammans med honom. Tjejer som ”verkar coola” men sen visar sig ”vara så jävla needy”. Han gillar tanken att kärlek ska vara nåt slags spel, nåt slags listig kamp, där man lurar varandra i fällor och spelar ut dolda kort. Ja, han gillar alltså själva idén att vara en sådan spelare, och möta en ”värdig motståndare”.

Ibland är han olyckligt kär i nån, ofta nån som ser ”stolt” ut.

Ja, tjejerna ska helst se bitchiga och deffade ut, lite som Helmut Newtons modeller. Någon av hans otaliga flickvänner retade visst upp sig på det där idealet och började ifrågasätta hans kvinnosyn. Det ansåg han berodde på att hon själv inte såg ut så. Till slut hade hon visst kallat honom fascistoid. Och psykopat. Och han satt i min soffa och sa: ”Hon då, med sin Solanasfeminism, ska hon snacka om psykopat?”

Själv brukar jag sällan tjafsa med honom. Som sagt, vad man tänder på kan man väl sällan göra nåt åt? Även om jag kan tycka att det är lite patetiskt att han har de där idealen. Han tror också benfast att alla kan ”skärpa sig och bli snygga på sitt sätt. Hitta sin klädstil och göra några coola tatueringar.”

Att jag sällan har några djupare invändningar mot det han berättar, och att jag inte retar upp mig, gör förstås att han blir ännu öppnare mot mig. Ibland får jag en känsla av att jag är nåt slags mamma för honom. En lite obekväm roll när man ”bara” är sex år äldre (för honom är det nog mycket).

Jag hjälpte honom också att flytta, han har ju ingen bil eller ens körkort.

På så vis blev jag den som fick se hans gamla kartonger med foton, som gjorde att jag förstod vad han menade med att ”alla kan skärpa sig och bli snyggare”. Även om jag fortfarande tycker att det är dumt att säga så. Alla kan det inte, alla vill det inte ens. Att ständigt fixa med sitt utseende är ju som att ha ett stort akvarium, man måste jämt hålla på med det, kanske på bekostnad av annat man hellre skulle ägna sin tid åt. Förresten har aldrig sådana desperata uppfixningar burit särskilt god frukt i mitt liv. Folk blir bara besvikna, och kanske triumferande, när de sen ser en utan smink. Och ska Prinsen komma är det väl bra att han ser en gris som är någorlunda synlig i säcken. Eller hur.

Ibland påstår Colin att han gärna skulle vilja bli författare som jag. Eller åtminstone bli beskriven.

”Du kan skriva nåt om mig, så blir det som ett samarbete”, sa han. Och jag tror det var på allvar.

”Hur menar du?” sa jag. ”Menar du att du ska leva en story och jag skriva den?”

”Men Lina, tycker du inte att du lever?”

”Jag menade kanske inte så”, sa jag. ”Men visst, jag vet inte om jag lever? Jag är fyrtiotvå nu och har väl aldrig känt att jag har hamnat i … rätt relation.”

Han skrattade, och jag tänkte, fortfarande, efter fem år: Just det där alldeles otvungna skrattet hos honom är det kanske inte många andra än jag som får uppleva.

”Du tror att det är lätt att vara jag”, sa han. ”Att jag typ glider in på en fucking räkmacka.”

Jag hade kunnat säga att han nog ”gled in” rätt ofta ändå, oftare än de flesta; med hjälp av Tinder ibland. Då ångrade han sig alltid och ”ville att det skulle vara svårare”.

”Det kan hända att jag har lätt att få tjejer, men det betyder inte att mitt liv är lättare än nån annans”, hävdade han. Och jag ville gärna tro att hans liv var mycket komplicerat och att han led en hel del, och ständigt var lite förvirrad och frustrerad; för det gjorde oss liksom mer jämbördiga.

”Seriöst”, sa han, ”jag skulle gärna byta med dig. Yrke, menar jag. Berätta min egen story. Eller hitta på figurer.”

”Pröva, det är lätt!” sa jag. ”Du kan ta en paus från dig själv ett tag och hitta på nån annan!”

”Jaså, är det därför man skriver!” sa han. ”Som att byta kanal på teven då.”

Och den liknelsen kan jag ju inte säga att jag blev förtjust i.

Men nu var det ju de gamla fotona jag skulle skriva om. Dem är det inte många andra som har sett, tror jag. Han visade mig dem helt utan att tveka.

”Jag var den fula ankungen”, sa han.

Och på sina gamla skolfoton var han oigenkännlig – en småtjock kille med glasögon och blyg min.

”Jag märkte inte ens själv hur jag såg ut”, sa han. ”Tills min kusin sa åt mig att jag var lönnfet. Tack, kusin!”

”Blev du inte sårad?”

”Jodå. Det kändes som om han sköt mig i magen. Men det var ju det som satte igång alltihop. Det var en sommar på Gotland, mamma och jag åkte dit för att hennes syster bodde där.

Jag låg vaken en hel natt och tänkte ordet fet, och hatade det.

Om jag hade kunnat hugga bort det där mjuka barnsliga späcket så hade jag gjort det. Jag skulle fylla femton, jag ville inte se ut som ett barn. Det var värmebölja, minns jag, men nästa dag började jag springa, fram och tillbaka på en sandig skogsväg, tills jag fick nåt slags solsting.”

”Vad sa din mamma om saken?”

”Hon? Det minns jag inte ens; hon gick väl aldrig att räkna med? Men jag kom igen, fortsatte springa. Maten tog jag också tag i. Och jag skaffade hantlar. Skivstång. Allt det där gav ju resultat. Vilken kick det var! Man kan deffa sig. Det går.”

Mycket riktigt, redan på nästa klassfoto var han mer igenkännlig.

Han var smalare, ja smal, och de stora mörka ögonen skymdes inte av tjocka glas, för han hade skaffat linser.

Och sen kom hela historien om Förvandlingen, och den inverkan som den hade haft på omgivningen.

Han kom särskilt ihåg hur han hade hittat Läderjackan, på 118 Second Leather, och hur damen som jobbade där hade blivit alldeles blank i ögonen av att se honom.

”Hon var ju mycket äldre än jag, men det kändes ändå som att … få jävligt godkänt”, sa han.

Jag fortsatte att bläddra bland fotona och hittade ett som skulle ha passat på ett skivomslag. ”Spelar du faktiskt gitarr?” sa jag förvånad.

Colin såg generad ut. ”Jag bar omkring på den där, men jag lärde mig aldrig spela ordentligt, egentligen. Den såg bara så cool ut, till jackan.”

Nåt spelade du väl.”

”Jodå, jag brukade ta fram den på fester när folk var fulla och spela nån Nirvanalåt. Alltså, låtsas-Nirvana.”

”Sjöng du?”

Han såg ännu mer generad ut. ”Nej, jag körde bara riffen. Men tjejerna brukade erbjuda sig att bära gitarren åt mig.”

”Har du den kvar?”

”Nej, den är såld.”

”Köp en ny! Du kanske inte alls ska bli författare, utan artist!” föreslog jag.

Nu gav han mig ett skarpt ögonkast. ”Det är faktiskt det jag är.”

”Jag menade musik. Musikartist. Musiker.”

”Lina, alla spelar musik. Alla gör inte det jag gör.”

”Det är sant”, sa jag. ”Det är verkligen sant. Alla är inte eldsläckare … jag menar slukare.”

Och han gjorde ingen stor sak av det jag hade sagt. Han betraktade bilderna, som om han aldrig hade sett dem förr. ”Vet du att det var en tjej som jämt sa till mig: Ta inte av dig jackan! Jag körde mycket läder då. Och en del mera kinky things.” Han lyfte upp nästa foto. ”Här är min första tatuering! Laci brukade gadda sig hos den här killen, han tipsade mig! Fina grejor, fint jobb, jag kände direkt att det var det keltiska som passade mig. Och titta, den där t-shirten, fan att den blev utsliten. Det är en vanlig Levis men så snygg, helt rätt bara! Ringningen är så jävla viktig. Och att tyget är tunt på rätt sätt.”

Han försjönk i tankar, medan jag rotade vidare i boxen. Jag hittade en fin bild av honom i läderjackan. ”Här är en dubblett! Ger du mig den?”

”Javisst”, sa han, men ändrade sig sen. ”Vänta, jag kanske vill ge den till nån jag är intresserad av.”

”Lägg ner. En tio år gammal bild?”

”Tjejer älskar sånt. Du också, tydligen.”

”Om jag får den, kan du få en lika gammal och lika poserande bild av mig, att skratta åt”, sa jag.

Och det fick han också, lite senare. Men skrattade inte. ”Fan du ser ju fucking hot ut!” sa han, förvånad. ”You really dress down nowadays. Du skulle ju kunna se ut som … som … som – ”

”Nu ska jag diska”, sa jag bestämt.

Jag tror vi hade en liten paus någonstans där, Colin och jag. Det var väl för att jag var tillsammans med Elias ett tag, och han var så svartsjuk. Först tyckte jag det var rätt bra att ha vänskapen med Colin som en värdeskapande fjäder i hatten (Elias råkade hitta fotot) men sen blev det besvärligt. Jag fick låta bli att träffa Colin en period, tills det blev slut med Elias. Då återupptog vi kontakten.

Colin hade inte varit kär eller ens riktigt tänd på bra länge då, han hade nån som hette Sanna som var hans kk från och till, i övrigt levde han ”typ i celibat” och började undra om han var deprimerad eller om han borde bo ensam i vildmarken som en indisk yogi – tills blixten slog ner.

Jag hade sett på hans Facebooksida att han hade uppträtt på nåt teaterjubileum, på en bakgård, slukat eld och gjort ganska riskabla saker med sina facklor, ”gett dem allt”, som han brukade säga. Fotona var helt formidabla. Elden, ögonen, den bara överkroppen. Skägget kunde han inte ha när han slukade eld, och jag tyckte personligen att han var bättre utan skägg. Då såg han inte ut som en fotomodellversion av Jesus.

Några veckor efter Facebookpubliceringen av jubileumsfotona ringde han mig. Han lät skärrad och ville prata, och när han kom såg han ovanligt trött ut, hålögd. Även det klädde honom på något märkligt vis; han såg sårbarare ut, mer levande, mindre utstuderad.

Jag får ibland påminna mig om att Colin är en riktig människa; att han i kroppen har organ som liknar mina (med några undantag), att han kan vara förkyld, han kan ligga sömnlös, han kan ha magknip. Jag skojar inte när jag säger att det kan vara svårt; ibland sitter jag och tittar på honom som om jag såg på film, och jag hör knappt vad han säger då, om jag inte påminner mig själv om att jag vill vara en god lyssnare.

”Lina”, sa han, ”jag har inte varit kär på det här viset på säkert tjugo år. Det känns som om jag ska dö.”

Och så berättade han om en tjej han hade träffat på det där jubileet. Han tog upp sin smartphone och visade bilder därifrån, de låg på en väns Instagramkonto.

Tjejen stod vid baren tillsammans med några andra. Hon var vitblond och kortklippt, iförd en svart lackkorsett, en kort svart kjol och svarta nylonstrumpor med intrikat mönster. Munnen var blodröd, ögonen svartsminkade, och hon såg retsam ut, lite överlägsen. Självtillräcklig. Ja, hon såg inte ut som om hon behövde någon annan än sig själv. Och lite grand såg hon ut som en cyborg, som klivit rakt ut ur någon sf-film.

Colin suckade. ”Hon är snyggare i verkligheten. Där ser hon lite mjuk ut.”

”I verkligheten?”

”Nej, på fotot.”

”Dejtar du henne?”

”Nej! Vi snackade bara två ord med varann; sen var hon borta.

Skulle visst vidare till nån annan fest. Men hon såg mig uppträda på gården. Bästa show jag nånsin gjort tror jag. Fast jag vet inte vad hon tyckte.”

”Vad sa ni till varandra då?”

”Jag minns knappt. Dels var jag så där svajig som man kan vara när man har gett allt med elden, dels var jag direkt som hypnotiserad av henne. Och sen var hon borta. Hon har inte ens en Facebooksida eller ett Instakonto. Och jag vet inte vad hon egentligen heter. Hon kallar sig visst för Theodora. Theodora Arson, det är ju helt sjukt, det måste ju typ betyda nåt, jag menar vara symboliskt i mitt liv! Och hon är visst konstnär och nåt slags performanceartist också.”

”Det borde ju passa dig!”

”Det här är det enda jag har hittat på henne.” Och han visade mig en intervju med någon framgångsrik riskkapitalist, som satt och såg tvärsäker ut i en soffa framför en målning av sig själv som romersk senator. En leopard och några marmorpelare ingick i porträttet. Bilden var välgjord men skrattretande smaklös. Målningen på väggen, av Theodora Arson, föreställer Jonas själv i historisk dräkt, stod det.

”Du får väl ta kontakt med den där Jonas”, sa jag, ”han har säkert hennes nummer. Vem vill du bli porträtterad som?”

Colin sa bara: ”Undrar om hon har legat med det där kotlettfrisyräcklet?”

”Och det här är det enda du vet om henne?” frågade jag.

”Nej, Paola visste en del. Hon sa att Theodora hade kommit till festen med Tess. Och Tess är lesbisk poly.”

”Så hon kanske är lesbisk?”

”Jag vet inte. Kanske inte. Jag är alldeles lost, Lina! Jag kan inte sova på nätterna! Har du sömntabletter?”

”Nej.”

”Det trodde jag alla författare gick på.”

”Inte jag, inte nu. Det var när jag var ihop med Henrik.”

”Fan, jag måste varva ner”, sa Colin. ”Kolla, händerna darrar!

Jag vet inte ens om hon minns mig!”

Då sa jag: ”De flesta som har träffat dig, minns dig säkert.”

Colin stirrade ut i intet. ”Jo, men jag kanske inte är hennes typ. Ingen kan vara allas typ.”

”Nej, det är förstås sant”, höll jag med. ”Man kan bara vara nästan allas typ.”

”Det värsta”, sa Colin, ”är att jag snart ska till Spanien med Laci, och åka runt där hela sommaren och apa mig på gatorna med honom som vanligt. Och jag har fan ingen lust.”

”Då kanske du glömmer henne.”

”Inte en chans. Hon är Drömtjejen. Drömkvinnan.”

”Det vet du efter så kort stund?”

”Tror du mig inte?” frågade han. ”Shit, jag har aldrig känt mig sån här!” Sen drog ett småleende, liksom nöjt men lite stelt, över hans läppar, och de vackra ögonen glimmade till.

”Den jävla bitchen!” sa han. ”Hittar jag henne, kommer hon att ge mig en sån match! Och jag är redo att ta utmaningen!”

Han tittade på klockan. ”Jag måste dra, jag ska fika med Miguel, han kanske vet nåt, han känner visst nån som känner henne. Vi hörs!”

När han hade gått, satt jag där med en grå, bitter smak i munnen.

Jag tänkte – för vilken gång i ordningen? – att jag borde sluta umgås med Colin. Han fick mig att känna mig matt, uträknad och ålderstigen, som en kvinnlig variant av gamle Aschenbach i Döden i Venedig. Eller kanske som gamle Dracula, utsatt för solen. Var denna asklika transformation helt framtänkt och frammanad av mig själv, eller var det något han gjorde som fick den att ske? Och den där cyborgen Theodora. Hur kändes det att vara hon?

Jag var tvungen att erkänna för mig själv att smaken av aska i munnen var gammal och välbekant.

Fortfarande trodde jag tydligen, åtminstone med en del av mitt jag, att det verkliga livet var det overkliga livet, någon annans liv, och att om man bara hade den rätta kroppen, det rätta utseendet – som i en film – skulle ens liv liksom bli större, häftigare och kännas mer.

Hur kunde jag fortfarande hålla fast vid de där idéerna (som jag förresten säkert skulle förneka om sånt kom på tal)? Var det för att även jag hade varit en ful ankunge, och aldrig skulle bli en Helmut Newton-bitch?

Ville jag ha Colin, eller ville jag vara han? Egentligen ville jag vara både Colin och Theodora. Inte ville jag det jämt – långt därifrån – men när jag satt där och mådde sådär asklikt illa, sen han hade gått den där kvällen, förstod jag att det var så. En fucking tonårsdröm. Och jag var fyrtiotvå.

Colin åkte till Spanien. Jag hörde inte av honom på ett bra tag. Det var sommar och semestertider. Jag satt i en lånad stuga och var spökrädd och skrev.

I mitten av september, när jag hade varit hemma ett tag, ringde Colin. Han lät nedstämd.

Självklart fick han komma upp och dricka te. Trött berättade han om nån rysk dokumentärfilmartjej som han och Laci hade mött i Granada, hon hade filmat folk som bodde i grottor. Och Colin och Laci hade hon också velat göra en film om, men den blev inte av. Det blev ”en massa annat istället, ganska onödigt”.

”Men den där Theodora lyckades du glömma bort i alla fall?” sa jag.

Här gjorde Colin en grimas. ”Dom säger ju att om man slutar längta efter nåt, så händer det.”

”Du hittade Theodora”, sa jag.

”Njae, det var en slump. Jag satt i fucking kassan på Clas Ohlson. Efter en sommar på gatorna känns det som … att vara nåt slags häst som blir inspärrad i stallet igen. Och så plötsligt dyker det upp en tjej som hejar på mig och då är det hon. Shit, jag kände inte ens igen henne.”

”Du hade verkligen lyckats glömma henne!”

”Nej, men hon såg inte alls ut som jag mindes henne. Osminkad, i nån grå munkjacka. Hon såg typ helt alldaglig ut.

Det var kö så vi kunde inte snacka så mycket, men hon gav mig sitt kort. Kolla här.” Och han tog upp ett gammaldags visitkort, svart med en delikat guldslinga på. Theodora Arson, konstnär, performanceartist, alien, stod det.

Kanske en rolig människa, tänkte jag. Det var det där ”alien” som gjorde det.

”Jag tänkte ju att hon såg ut som en cyborg”, sa jag.

”Jamen, det gjorde hon inte nu. Och jag hade ingen särskild

lust att träffa henne igen, men jag tyckte att jag borde det.

Man kan ju inte bara kasta bort grejor. Förresten var jag väl lite spänd, eftersom jag satt där i kassan. I nån ful vit skjorta. De vill ju inte att man visar för mycket tatueringar. Jag känner mig aldrig som jag när jag sitter där. Så jag tänkte att det var väl därför jag inte kände nåt. I alla fall, jag messade henne och vi bestämde att vi skulle ses på Espresso House Götgatsbacken. Hon ville gå till Blå Lotus men där sitter ju jämt Sanna. Och Emma, ibland. Och till och med Carro brukar sitta där.” Han suckade.

”Så ni sågs på Espresso House.”

”Ja.” Han skrattade till. ”Vet du att på Götgatan blev jag anfallen av en sån där gammal hippietant med rött hår och grå utväxt och etnokläder, hon trodde att jag var Russell Brand! Vem fan vill se ut som Russell Brand?”

”Han ser ju väldigt bra ut. Om man gillar typen.”

”Men det var pinsamt i alla fall. Och jag var redan nervös. Jag hade dragit på mig läderbyxorna och de var alldeles för varma.

Och hon var sen, jag fick sitta där och stå ut med ett gäng HMkloner i fjortonårsåldern som kollade in mig och fnittrade, vem de nu trodde att jag var – Justin Bieber? Sen kom hon, och hon hade inte gjort nåt med sig.”

”Hurdå?”

”Hon var typ helt osminkad, och fortfarande klädd i nåt slags sportkläder, samma munkjacka. Då tänkte jag, hon är väl lesbisk i alla fall. Men när vi hade snackat ett tag märkte jag att hon flirtade. Det var bara det att jag inte kände nåt. Eller inte tillräckligt. Men jag tänkte, det kommer väl tillbaka.”

”Gjorde det det?”

”Vi sågs igen och hon sov över. Jag tror inte hon var missnöjd. Men shit, jag var inte riktigt där i det. Och på morgonen ville jag bara att hon skulle dra. Shit, egentligen ska man inte ligga sådär direkt, tänkte jag. Vi borde byggt upp stämning, gått på nån fin krog och druckit dyrt vin, dragit ut på det, retats. Jag menar, det fysiska är en sak, men allt innan är ju också jävligt viktigt, det där schackspelet man slash kvinna. Och jag förstod mig inte riktigt på henne, varför hon gjorde vissa grejor. Då på morgonen tog hon min sidenmorgonrock, den där svarta med draken på som är min andra hud. Och satt och fnissade i köket. Jag ville bara ha den tillbaka, men jag vågade inget säga. Satt där i en jävla t-tröja. Och jag blev sjukt konstig och kritisk, såg att hon hade ett fult litet utslag vid näsan och kunde inte sluta kolla på det. Och då tänkte jag: det är helt klart att jag inte är kär. Men ändå kändes det så fucking jävla trist. Som om luften hade gått ur alltihop, mig också. Jag ville ju verkligen vara kär. Men det verkade som om hon kände likadant, att det var lönlöst. Hon skulle iväg och handla målargrejor. Och jag tyckte det var skönt att hon drog.” Han tystnade och teg ett tag.

”Hur känns ångest?” sa han sen.

”Var det det du kände?”

”Jag vet inte. Bara att det var hopplöst. Hela fucking livet. Det kändes som, jag är fan en sån där snubbe helt utan känslor, en psykopat, precis som hon, den där, sa att jag var, den där gången, vad hon nu hette.”

”Tänkte du verkligen så?” sa jag. ”Det måste ha varit hemskt.”

Colin hörde inte mitt inpass. Han fortsatte: ”Sen kom jag på en sak som jag tänkt på förut, att jag skulle köpa ett elektroniskt trumset, du vet ett sånt där man kan ge järnet på utan att grannarna hör. Det kändes viktigt. Det tröstade mig på nåt vis. Och så tänkte jag: jag går ut och springer. Och drog på mig träningsbrallorna. Sen skulle jag fylla på vattenflaskan och ute i köket stod fortfarande grejorna efter vår frukost. Och då såg jag att hon hade glömt Accesskortet. Hon ringde då, skitlack över det, hade inte märkt det förrän hon gick på bussen.”

”Så då sågs ni igen.”

”Ja. Jag gillade att hon var sådär förbannad. Jag blev lite kåt av det, men jag gjorde inget, men det kändes ju bra att jag blev lite kåt.”

”Och hon då?”

”Hon sa, ska vi ses igen eller? Och jag sa, vi kan väl ses och springa tillsammans.”

”Springa?”

”Ja, har du inte märkt det, Lina, hur bra sex man har när man har sprungit tillsammans? Det gjorde alltid Emma och jag, till exempel.”

”Vad sa Theodora då?”

”Äh, jag gjorde bort mig lite. Precis innan hon skulle gå stod hon lite vid hallspegeln och kollade på sig själv och då frågade jag om hon hade slutat använda smink. Hurså, sa hon. Och då sa jag, det klär dig att vara sminkad, jag trodde du var en sån som brukade sminka sig.”

”Och hon? Hur reagerade hon?”

”Hon blev förbannad! Och du då, sa hon, jag trodde du var en sån som var på riktigt! Hur då på riktigt, sa jag. Men det kunde hon inte förklara. Och så gick hon.”

”Och det är slutet på sagan?”

”Inte alls. Eller det tror jag i alla fall inte.”

”Du sa ju att du ville att hon skulle ge dig en match, minns jag.”

”Sa jag?”

”Ja.”

Colin försjönk i djupa tankar. Så sa han: ”Det är bara så skitjobbigt att jag inte blir riktigt tänd. Ja visst, jag funkar. Men det är ju som att hon inte riktigt är hon, om du fattar vad jag menar. Inte den jag gick igång på sådär wham bam. Jag fattar ju att det är dumheter, nån fix idé, typ. Men när jag försöker glömma det och hitta nåt annat sätt att se på henne, så går det inte. Det blir bara värre då, ännu mindre tändning.”

”Då är hon kanske inte Drömtjejen i alla fall?” frågade jag vänligt.

Colin svarade inte, han funderade vidare. Till slut sa han:

”Jag skulle vilja fråga henne om den där korsetten i lack, den hon hade på jubileet. Om hon skulle kunna tänka sig att ta på sig den igen. Jag vet precis hur hon skulle kunna stå, eller sitta, i den. Sen när vi har setts ett tag, kanske jag skulle kunna fråga henne?”

Han tittade på mig, väntade på ett stödjande svar.

Jag höjde på axlarna, slog ut med händerna. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga.

”She’s a fucking bitch!” utbrast Colin, med den stelt förtjusta min som tydligen hörde till det där älsklingsordet.

Och jag?

Lycka till! sa jag. Inte.

199 kr Bok - Inbunden
Utgiven: augusti 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.