Foto: Göran Segeholm

Tjänarinnans berättelse mer aktuell än någonsin

Gruppavrättningar, bokbål, nazisternas avelsprogram och slaveriets historia – Margaret Atwoods roman visar hur händelser ur vår historia kan inträffa igen. Läs hennes nyskrivna förord till boken.

torsdag 28 september 2017

Under bokmässan i Göteborg rör sig rödklädda ”tjänarinnor” bland mässbesökarna. Dessa rödklädda kvinnor tvingas bli statliga föderskor i Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse. Norstedts har på nytt givit ut romanen, som är mer aktuell än någonsin trots att den skrevs redan 1985. Tjänarinnans berättelse är en påminnelse om den makt över kvinnor som utövas av förtryckarregimer världen över.

Nyutgåvan inleds med ett nytt förord av Margaret Atwood som lyfter många händelser från historien som vävts in i berättelsen: gruppavrättningar, bokbål, nazisternas avelsprogram Lebensborn, slaveriets historia och den argentinska militärjuntans barnstölder. Men det är inte bara en historisk roman, det går även att läsa in nutida kopplingar.

”Efter det amerikanska presidentvalet hösten 2016 är farhågorna många och djupa. Grundläggande medborgerliga rättigheter tycks hotade, liksom många av de rättigheter som kvinnorna erövrat de senaste decennierna, för att inte säga århundradena. När nu samhällsklimatet präglas av splittring, när hatet mot många grupper tycks växa och extremister av alla schatteringar uttrycker förakt för demokratiska institutioner, är det med all säkerhet så att någon någonstans – eller troligen många – skriver ner vad som sker medan de själva upplever det. Eller också kommer de att lägga det på minnet och beskriva det senare om de kan”, skriver Atwood i sitt förord.

Tjänarinnans berättelse är den typ av berättelser som behövs – inte minst med tanke på det som sker 2017 under bokmässan i Göteborg. Margaret Atwoods roman skildrar händelser ur vår historia men visar också att de kan inträffa igen. Därför är Tjänarinnans berättelse mer aktuell än någonsin.

Läs hela Margaret Atwoods förord här nedan.

***

Våren 1984 började jag skriva på en roman som till en början inte hette Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale i original). Jag skrev för hand, mestadels i anteckningsblock med linjerat gult papper, och skrev sedan av mina snart sagt oläsliga kråkfötter på en jättestor tysk skrivmaskin som jag hade hyrt.

Skrivmaskinen var tysk eftersom jag bodde i Västberlin som då ännu omgavs av Berlinmuren: Sovjetimperiet var fortfarande orubbat och skulle inte falla sönder förrän fem år senare. Varje söndag skickade östtyska flygvapnet ljudbangar över oss och påminde om hur nära de befann sig. Vid besök i en rad länder bakom Järn­ridån – till exempel Tjeckoslovakien och Östtyskland – upplevde jag försiktigheten, känslan av att vara övervakad, tystnaderna, bytet av samtalsämnen, människors förtäckta vis att förmedla upplysningar, och alltsammans påverkade det jag skrev. Liksom byggnaderna som fått nya ägare. Det här tillhörde förut … men sen försvann de. Sådana historier hörde jag många gånger.

Eftersom jag är född 1939 och blev medveten under andra världskriget visste jag att etablerade samhällssystem kunde försvinna över en natt. Förändringen kunde komma som en blixt från klar himmel. Det händer inte här, var inget man kunde förlita sig på: allting kunde hända var som helst beroende på omständigheterna.

Den gången 1984 hade jag undvikit min roman under ett par års tid. Den framstod som en riskabel satsning. Ända sedan skolåren på 1950-talet hade jag läst mycket science fiction, fantastik, utopier och dystopier men aldrig själv skrivit något sådant. Skulle jag klara av det? Formen är full av fallgropar, bland annat benägenheten att predika, hamna i allegorier och bristande sannolikhet. Skulle jag skapa en fantasiträdgård så ville jag att paddorna i den skulle vara verklighetstrogna. En av mina regler var att inte stoppa in någon händelse i boken som inte redan hade inträffat i det som James Joyce kallar historiens mardröm, och heller ingen teknik som inte redan fanns tillgänglig. Inga påhittade manicker, inga påhittade lagar, inga påhittade grymheter. Gud bor i detaljerna, sägs det. Det gör djävulen också.

Då, 1984, tyckte jag till och med själv att upplägget var rätt överdrivet. Skulle jag kunna övertyga läsarna om att USA hade utsatts för en statskupp som hade förvandlat den dittillsvarande liberala demokratin till en bokstavstroende teokratisk diktatur? I boken är grundlagen och kongressen avskaffade: Republiken Gilead är uppbyggd på det fundament av puritanska 1600-talsrötter som alltid har funnits under det nutida Amerika som vi trodde vi kände.

Handlingen är förlagd till Cambridge, Massachusetts, hemvist för Harvarduniversitetet, numera ett ledande liberalt lärosäte men en gång ett puritanskt teologiseminarium. Gileads Secret Service är inhyst i Widenerbiblioteket där jag hade ägnat många timmar åt forskning kring både mina förfäder i New England och häxprocesserna i Salem. Skulle folk ta anstöt av att jag lät muren kring Harvard bli den plats där de hängda visas upp? (Det gjorde de.)

I romanen minskar befolkningen till följd av miljögifter, och förmågan att föda livskraftiga barn premieras. (I dagens verkliga värld visar nu studier i Kina på en brant nedgång i fertiliteten hos kinesiska män.) Under totalitärt styre – ja egentligen i alla strängt hierarkiska samhällen – monopoliserar den styrande klassen allt som är av värde, och regimens elit ser till att få fertila kvinnor anvisade åt sig som tjänarinnor. Den bibliska förebilden är berättelsen om Jakob och hans två hustrur Rakel och Lea och deras båda tjänarinnor. En man, fyra kvinnor, tolv söner – men tjänarinnorna kan inte göra anspråk på sönerna. De tillhör respektive hustru.

Och så rullas historien upp.

När jag började skriva på Tjänarinnans berättelse var romantiteln ”Offred”, namnet på huvudpersonen. Det är sammansatt av mansnamnet Fred och ett prefix med betydelse ”tillhörande”, liksom franskans ”de” och tyskans ”von” eller suffixet –son i engelska namn som Williamson. I namnet döljer sig ytterligare en möjlighet: ”offrad”, i den religiösa betydelsen framburen som offer.

Varför får man aldrig reda på huvudpersonens rätta namn? Det är en fråga jag har fått många gånger. Jo, svarar jag, därför att så många människor historien igenom har fått sina namn ändrade eller helt enkelt röjts ur vägen. Somliga läsare har slutit sig till att Offreds riktiga namn är June, eftersom det är det enda som aldrig återkommer av alla namn som viskas tjänarinnorna emellan i gymnastiksalen/sovsalen. Det var inte min tanke från början, men den stämmer, så läsarna får gärna anamma den. I ett visst skede ändrades titeln till den nuvarande, delvis som en hyllning till Chaucers Canterbury ­Tales, men också med tanke på sagoberättelser och folkliga berättelser: den berättelse som huvudpersonen berättar ingår – för senare eller avlägsna lyssnare – i det otroliga, det fantastiska, liksom historier berättade av människor som överlevt djupt omskakande händelser.

Romanen har genom åren antagit många former. Den har översatts till över fyrtio språk. Den filmatiserades 1989. Den har blivit en opera och också en balett. Den har gjorts till serieroman. Och 2017 lanserades den som teveserie.

I teveserien har jag en liten gästroll. Scenen är den där de nyrekryterade tjänarinnorna hjärntvättas i en sorts rödgardistisk omskolningsanstalt som går under namnet Röda Institutet. De får lära sig att avsäga sig sin tidigare identitet, veta sin plats och sina plikter, förstå att de saknar alla rättigheter och hysa så låga tankar om sig själva att de finner sig i sitt öde och inte gör uppror eller rymmer.

Tjänarinnorna sitter i cirkel medan Tanterna, som är försedda med elchockpistoler, tvingar dem att delta i det som numera kallas slut-shaming (vilket det inte gjorde 1984) mot tjänarinnan Janine, som tvingas berätta hur hon som tonåring utsattes för gruppvåldtäkt. Hennes fel, hon lockade dem, ropar Tjänarinnorna.

Även om det ”bara var en teveserie”, även om det framfördes av skådespelare som kunde fnittra i kaffepausen och jag själv ”bara låtsades”, så tyckte jag scenen var fruktansvärt upprörande. Det var bara alltför likt alltför mycket i historien. Jovisst – kvinnor mobbar andra kvinnor. Visst – de anklagar andra för att klara sitt eget skinn: vi ser det ske högst offentligt i sociala medier som främjar flockbeteende. Visst – de skaffar sig gärna maktpositioner gentemot andra kvinnor, till och med – ja kanske särskilt – i system där kvinnan generellt sett har ytterst lite makt: men all makt är relativ och i svåra tider anses viss makt vara bättre än ingen. Några av de kontrollerande Tanterna är verkligen troende och menar att de gör Tjänarinnorna en tjänst: de slipper åtminstone hantera giftigt avfall, och i deras sköna nya värld blir de inte utsatta för våldtäkt, inte våldtäkt som sådan, inte av vilt främmande män. Somliga Tanter är sadister. Andra är opportunister. Och de är skickliga på att lägga beslag på sådant som var feminismens uttalade mål 1984 – som kampen mot pornografin och stärkt skydd mot sexuella övergrepp – och utnyttja dem till sin egen fördel. Alltså precis som i verkliga livet.

Och därmed är jag framme vid tre frågor som jag ofta får.

Först och främst: är Tjänarinnans berättelse en ”feministisk” roman? Om man med feministisk menar en ideologisk pamflett där alla kvinnor är änglar och/eller till den grad förtryckta att de inte förmår fatta moraliskt grundade beslut, så är svaret nej. Om man däremot menar en roman där kvinnor är människor – med allehanda skiftande personligheter och beteenden – och likaså intressanta och betydelsefulla, och det som händer med dem är helt avgörande för bokens tema, struktur och handling, då är svaret ja. I den meningen är många böcker ”feministiska”.

Varför då intressanta och betydelsefulla? Jo, därför att kvinnor i verkliga livet är intressanta och betydelsefulla. Kvinnan är inte naturens sladdbarn, hon är ingen andraplansfigur i människans ödesdrama – det har alla samhällen i alla tider varit medvetna om. Utan kvinnans barnafödande förmåga dör populationer av människor ut. Det är därför som massvåldtäkter och mord på kvinnor, flickor och barn sedan länge förekommer i krig och folkmord, och likaså som medel att underkuva och utnyttja en befolkningsgrupp. Att döda kvinnornas spädbarn och ersätta dem med egna, som katterna gör; att få kvinnor att föda barn som de inte har råd att ta hand om eller ta ifrån dem barnen, stjäla dem för egna syften – det är ett återkommande, uråldrigt tema. Makten över kvinnor och barn har varit central för jordens alla förtryckarregimer. Napoleon och hans ”kanonmat”, slaveriet med sin evigt förnybara handelsvara – båda företeelserna hör hemma här. Frågan man måste ställa till dem som verkar för påtvingat barnafödande är: Cui bono? Vem tjänar på det? Ibland somliga, ibland andra. Aldrig ingen.

Den andra frågan jag ofta får är denna: är Tjänarinnans berättelse religionsfientlig? Återigen: det beror på vad man menar. Här har förvisso en grupp auktoritära män tagit makten och försöker återupprätta en extrem variant av patriarkatet där kvinnor (precis som 1800-talets amerikanska slavar) är belagda med läsförbud. Vidare får de inte, i motsats till en del kvinnor i Bibeln, ha hand om pengar eller arbeta utanför hemmet. Regimen använder bibliska symboler, vilket en auktoritär regim efter ett maktövertagande i Amerika tveklöst skulle göra, för den skulle inte vara kommunistisk eller muslimsk.

Anspråkslöshetsdräkterna som Gileads kvinnor bär har sitt ursprung i västerländsk kristen ikonografi – Hustrurna bär som Jungfru Maria renhetens blåa färg, Tjänarinnorna bär födandets röda, men också Maria Magdalenas. Rött är dessutom lättare att upptäcka hos personer som till äventyrs försöker fly. Hustrur till män med lägre social rang kallas Budgethustrur och har randiga kläder. Och så måste jag bekänna att de ansiktsdöljande bahytterna inte bara är inspirerade av viktoriansk klädstil och vissa nunnedräkter, utan också av bilden på 1940-talets burk med skurpulvret Old Duster Cleanser. Den föreställer en kvinna med dolt ansikte och skrämde mig som barn. Många totalitära system har använt klädedräkten både för att markera identitet och utöva kontroll – tänk bara på gula stjärnor och romersk purpur – och många har styrt bakom en religiös fasad. Då är det så mycket lättare att skapa kättare.

I boken är den förhärskande ”religionen” på väg att etablera läromässig kontroll och utplåna religiösa samfund av det slag vi känner till. Katoliker och baptister spåras upp och röjs ur vägen på samma sätt som bolsjevikerna en gång eliminerade politisk konkurrens genom att undanröja mensjevikerna, och medlemmarna av Röda armé-fraktionen, RAF, bekämpade inbördes varandra till döds. Kväkarna har gått under jorden och organiserat en flyktväg till Kanada, vilket jag misstänker att de skulle. Offred själv använder en personlig version av Fader Vår och vägrar tro att regimen är bemyndigad av en rättfärdig och barmhärtig Gud. I dagens verkliga värld är vissa religiösa grupper viktiga folkrörelser till skydd för sårbara grupper, bland annat kvinnor.

Boken är alltså inte ”religionsfientlig”. Den vänder sig mot bruket av religion som täckmantel för tyranni; det är en helt annan sak.

Är då Tjänarinnans berättelse en förutsägelse? Så lyder den tredje frågan jag brukar få – allt oftare efter hand som krafter i det amerikanska samhället skaffar sig makt och inför den sortens påbud som de redan när jag skrev boken 1984 sa sig vilja införa. Nej, romanen är ingen förutsägelse, eftersom det egentligen inte går att förutsäga framtiden: det finns alldeles för många variabler och oförutsedda eventualiteter. Låt oss säga att den är en anti-förutsägelse: om den här framtiden kan beskrivas i detalj kanske den inte blir verklighet. Men detta är ett slags önsketänkande som inte heller är att lita på.

Det är alltså många olika trådar som är invävda i Tjänarinnans berättelse – gruppavrättningar, överflödsförordningar, bokbål, nazisternas avelsprogram Lebensborn och den argentinska militärjuntans barnstölder, slaveriets historia, den amerikanska polygamins historia… listan kan göras lång.

Men det finns en litterär form som jag hittills inte har nämnt: vittneslitteraturen. Offred skriver ner sin historia så gott hon kan och gömmer den för att den en gång ska kunna påträffas av någon som är fri att förstå den och dela den. Det är en handling som präglas av hopp: varje nedtecknad historia inbegriper en framtida läsare. Robinson Crusoe för dagbok. Så gjorde också Samuel Pepys som dokumenterade storbranden i London 1666. Så gjorde många då digerdöden härjade, även om många skildringar fick ett abrupt slut. Så gjorde Roméo Dallaire som dokumenterade både folkmordet i Rwanda och omvärldens likgiltighet inför det. Och så gjorde Anne Frank, gömd i sitt vindsrum.

Offreds berättelse har två läsekretsar: å ena sidan deltagarna i den framtida akademiska konferens som hålls i slutet av boken, de som är fria att läsa men inte alltid gör det med den empati man skulle önska; å andra sidan bokens egna läsare. De är de ”riktiga” läsarna, de ”Kära läsare” som varje författare skriver för. Och många ”Kära läsare” kommer i sin tur att bli författare. Det var så alla vi författare började: med att läsa. Vi hörde en boks röst tala till oss.

Efter det amerikanska presidentvalet hösten 2016 är farhågorna många och djupa. Grundläggande medborgerliga rättigheter tycks hotade, liksom många av de rättigheter som kvinnorna erövrat de senaste decennierna, för att inte säga århundradena. När nu samhällsklimatet präglas av splittring, när hatet mot många grupper tycks växa och extremister av alla schatteringar uttrycker förakt för demokratiska institutioner, är det med all säkerhet så att någon någonstans – eller troligen många – skriver ner vad som sker medan de själva upplever det. Eller också kommer de att lägga det på minnet och beskriva det senare om de kan.

Kommer budskapen att tystas ner och gömmas? Kommer de att påträffas bakom en vägg i något gammalt hus om hundratals år?

Kanske behöver det inte gå dithän. Det är vad jag hoppas och tror.

185 kr Bok - Inbunden
Utgiven: september 2017

NYHETER

More

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse på sajten. Genom att fortsätta godkänner du att vi använder cookies. Jag förstår

Norstedts nyhetsbrev

Nyheter om nya böcker och författare. Utvalda erbjudanden och inbjudningar till författarkvällar. Spännande läsning.