Alan Warner

Morvern Callar är en till synes helt vanlig tjugoettårig skotsk flicka. Hon lever i en liten fattig namnlös hamnstad och livet går egentligen sin gilla gång med bästisen Lanna, det tråkiga jobbet på varuhuset och kvällarna på krogen med de hårdsupande järnvägsarbetarna och de söta pojkarna söderifrån. Romanen börjar med att Morvern hittar sin pojkvän död vid köksbordet. Han har skurit halsen av sig med en kniv och lämnat henne med ett avskedsbrev, alla sina pengar och en opublicerad roman på en diskett. Morvern gråter lite och öppnar sina julklappar och tänder en Silk Cut och lyssnar på blandband i sin nya walkman och rakar benen innan hon går ut för att ringa polisen, ambulansen eller vad det nu kan vara man ringer. Men när hon kommer till torget där telefonautomaterna finns kommer ett speciellt solo i hennes hörlurar (trumpeten från Miles Davis He Loved Him Madly) som gör att hon bara går förbi. Fortsätter. Och sen blir det liksom inte av att säga något till någon om den döde pojkvännen. Och sådan är Morvern. Som ett överjordiskt väsen som registrerar det som händer och beskriver det på sitt alldeles egna språk, präglat av hennes väldigt speciella känsloflora. Vi får se allt med Morverns ögon: både småstadens hårda arbetarklassmiljö och Medelhavets raveklubbar. En värld fylld av galningar och skrönor och vilda fester och ecstasy och erotik. Morvern Callar är en sorts modern ravegotisk, hemsk-söt historia där själva berättandet är lika viktigt som berättelsen. Morverns egen röst driver historien framåt. Hon iakttar och beskriver sin värld ur sitt unika skrattspegelperspektiv där allting har exakt samma värde, där känslan av ett nysköljt salladsblad hoprullat på gaffeln är lika mycket värd som känslan av att försiktigt kliva över ett lik så att man inte halkar i blodet. Svek, techno, religion, pedikyr och sex beskrivs med samma oförlikneligt drömska Morvernröst, samtidigt så klarsynt och så alienerad.