Per Wästberg

Bo Bergmans brev till Maria Almqvist, som här publiceras för första gången, vittnar om en ömsesidig kärlek mellan två unga människor som möttes 1888 och förblev varandra nära tills de avled på 1960-talet. Maria gifte sig aldrig utan ägnade livet åt barn med funktionsnedsättning, främst i Lund. Bo berättar om sin skrivande vardag och förser henne med ironiska glimtar från Svenska Akademien.
Bara hos Maria, ”den tysta idolen i hela min konst”, kände sig Bo Bergman sedd sådan han var, utan hemligheter och skuggor. Mötet med henne förblev, sade han, det ojämförligt viktigaste i hans liv.

Tidvatten strömmar in och utplånar sakta livets spår i sanden.
Ett tjugotal minnesporträtt av döda vänner och närstående flätas samman med tankar påvägen genom åren – från upptäckterna av Stockholm i tolvårsåldern till den oväntade lyckani den sena kärleken. Vemodiga stråk blandas med komik och humor i en hyllning till läsandeoch skrivande, till hur andra formar oss till nya möjligheter.I ett förtätat, uttrycksfullt språk, med skarpögda detaljer och en i grunden hoppfull livssynsammanfattar Per Wästberg över åttio års författarskap.”Skriva är ett av många sätt att lära sig läsa. Böckerna har varit min lekplats, mitt nöjesfält,mitt universitet. Bokstäverna är mitt rikes budbärare med kunskap och fantasi i ständigt nyaföreningar. Även då jag varit som mest utåtriktad, resenär i handlingens värld, hade jag varitolycklig utan timmar för att skriva och, viktigare, läsa andras förunderliga skapelser.”