Eli Levén
Utforska författaren
Eli Levén debuterade med den kritikerhyllade Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats (2010), som även belönades med Katapultpriset för årets bästa debut med motiveringen "en intensiv och laddad skildring av en ung människas sökande efter identitet och tillhörighet". Filmversionen Nånting måste gå sönder (2014) belönades med en Guldbagge. Hur jag skulle vilja försvinna är Levéns efterlängtade återkomst till romanen.
Utgivning
Om boken
New York är platsen som ska få Robin att glömma sig själv. En plats som är världens kaotiska centrum, en plats där allt är tillfälligt och till låns. Här kan erotiken, berusningen och våldet en gång för alla upplösa gränsen mellan honom och världen.
Men har gränsupplösningen en yttre gräns? Går det att fly minnen när de en gång har satt rot i den egna kroppen? Och vilka blir konsekvenserna om den yttre gränsen passeras?
Hur jag skulle vilja försvinna är en brutalt vacker roman om kärlek, sorg och frigörelse.
Läs mer
Eli Levén
Hur jag skulle vilja försvinna
Om boken
Det är Valborg i Vitabergsparken när Sebastian möter den märkligt frånvända Andreas. De inleder ett passionerat och omstörtande förhållande. Men innerst inne bär Sebastian en annan person inom sig, någon som han själv men ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag resa sig ur askan av honom.
Eli Levéns debutroman från 2010 kretsar kring helgonbilden av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd.
Den belönades med Katapultpriset för årets bästa debut med motiveringen "en intensiv och laddad skildring av en ung människas sökande efter identitet och tillhörighet". Filmversionen Nånting måste gå sönder (2014), med manus av Levén, prisades internationellt och Saga Becker vann en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.
Läs mer
Eli Levén
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats
Recensioner
”Återhållet, ett slags gravskrift, just därför så starkt. Eli Levéns prosa saknar all övertalning och vädjan, all ömkan och självömkan. Den är saklig, och tätt poetisk, i oväntade övergångar ... mycket säreget och mycket vackert.”