Sex frågor till Tommi Kinnunen
Där vägarna möts är din debutroman och för oss i Sverige är du ett obekant namn, kan du berätta lite om dig själv och vad du gjort tidigare?
– Inte är jag känd här i Finland heller, men det gillar jag! Jag heter alltså Tommi Kinnunen, är 42 år gammal, undervisar i modersmålet och litteratur, är författare, pappa och äkta make. Mina rötter har jag i nordöstra Finland, i den lilla byn Kuusamo som ligger helt nära ryska gränsen, men jag flyttade under studietiden till Åbo och har stannat kvar här. Där vägarna möts är min prosadebut. Tidigare har jag varit dramaförfattare, alltså skrivit skådespel, och även krogshower.
Hur kommer det sig att du, en man i 40-årsåldern, på 2000-talet skrivit en bok som skildrar tre generationer kvinnor och har sin start i tidigt 1900-tal?
– Texten baseras i själva verket på fotografier. Mina föräldrar, och även mina farföräldrar, var fotografer. Följaktligen var mitt barndomshem från golv till tak fullt av album, negativ och fotografier. Min syster har startat en grupp om Gamla Kuusamo på Facebook för att visa bilder från vår fotografiateljé ända från år 1924 och vid ett besök hos mina föräldrar hjälpte jag henne att skanna in fotografier i digitalt format. Då upptäckte jag intressanta detaljer i de enskilda bilderna: en lustig trappa, en fin hatt, en korpulent åldring. Inom mig formades dessa bilder till berättelser som utmynnade i en bok. Jag funderade inte närmare över vilket kön personerna hade. De utvecklades i stor utsträckning på egen hand.
Romanen utspelar sig i en by i norra Finland, varför har du valt den här platsen?
– Handlingen är förlagd till en liten by uppe i norr som har slående likheter med Kuusamo men ändå inte är den orten. I varje fall inte i detalj. Platsen föll sig naturlig eftersom jag känner den så väl: barrträdens färg och doft, värmen från solen och människornas sätt att förhålla sig till livet. Här i söder, i Åbo, känner jag mig efter 24 år fortfarande utanför. Skogen har fel karaktär och människorna är förunderligt tystlåtna.
Romanens första huvudperson (kronologiskt) är Maria som är barnmorska – hur har du gått tillväga för att med så stor kunskap och inlevelse beskriva de rent fysiska aspekterna av hennes arbete och kvinnorna som föder barn?
– Jag gjorde mycket research inför bokens tillblivelse: intervjuade barnmorskor, läste på om barnmorskeyrkets historia samt besökte museer och arkiv. Av bokens personer är Maria den som har en förebild i verkliga livet. Min farmorsmor var den första barnmorskan i Kuusamo och det finns många berättelser om henne i vår släkt. Dem använde jag när jag skrev om Maria, men jag befarar att slutresultatet skiljer sig en hel del från förebilden. Om anekdoterna är tillförlitliga skulle jag nog få en rejäl örfil av min hetlevrade farmorsmor om hon läste texten.
De tre kvinnliga huvudpersonerna i boken är lika i det att de är viljestarka och självständiga, men de är också olika till sina personligheter. Är det någon av dem som ligger dig varmast om hjärtat.
– Förmodligen har jag på något plan skrivit in mig själv och mina förhoppningar i alla tre huvudpersonerna. En av dem är sådan som jag skulle vilja bli, en annan sådan som jag är rädd att jag är osv. Lahja kom nog att stå mig närmast om hjärtat. Jag började med att skriva kapitlen i slutet av boken och kan ärligt säga att jag avskydde Lahja. Jag ändrade uppfattning efterhand som jag gav henne ett förflutet. Denna ensamma, bittra och känslokalla kvinna visade sig vara en temperamentsfull kärlekstörstande flicka vars största dröm inte gick i uppfyllelse.
Din roman har hyllats och översatts till flera språk. Hur påverkar det dig, fortsätter du med skrivandet eller känns svårt att leva upp till de förväntningar som en debutsuccé kan medföra?
– Det lönar sig inte att ängslas för det som komma skall. Jag har inte lämnat mitt lärarkall, för jag gillar att arbeta med ungdomar. Jag har inte slutat skriva, nästa roman utkommer i Finland i februari. Dessutom har Där vägarna möts premiär på Turun kaupunginteatteri (Åbo stadsteater) i slutet av januari och i Kotka i februari. Och för närvarande är jag sysselsatt med ett nytt projekt: jag skriver librettot till en opera för YLE, Rundradion, som är tänkt att uruppföras när Finland fyller hundra år 2017.
//Intervjun är översatt av Ann-Christine Relander, som även översatt Kinnunens bok.