Vad är egentligen dramaturgi och hur gör dramaturgiska regler en berättelse bättre? Varför är konflikter och vändpunkter så viktiga för en bra berättelse? Vår serie Dramaturgiskolan, där förläggaren Håkan Bravinger guidar oss på vägen till ett riktigt bra manus, fortsätter!
Del ett hittar du här.
Del 2. Scener och vändpunkter
En roman brukar mellan tummen och pekfingret innehålla runt 60 scener. Scener kan också kallas händelser, vilka i sin tur bygger en berättelse när de presenteras i en följd. Och varje händelse ska i sig innehålla en konflikt, annars är det trots allt inte mycket till händelse.
Ett problem som man ofta får syn på är författare som vill beskriva ett slags tomhet, en intighet, en känsla av att det är trist och tråkigt i huvudpersonens liv. Problemet är om man då väljer att beskriva detta trista och tråkiga med en trist och tråkig prosa där ingenting händer. Det blir lite som att beskriva tystnad med tystnad.
Det är här dramaturgi och gestaltning kommer in. Det är ett mycket mer effektivt sätt att få fram det man vill berätta. Gestaltning är ett sådant där ord som ofta återkommer när man pratar om skrivande och det ska vi prata mer om i ett senare avsnitt. Men nu handlar det om scener och vändpunkter.
Här är några hållpunkter för vad man kan kräva av en scen.
- Den ska innebära en betydande förändring för handlingen. En man ska inte stå på startlinjen när scenen börjar och sedan stå kvar där när den avslutas.
- Varje berättelse har två motpoler, t ex kärlek/hat, gemenskap/ensamhet, krig/fred etc, och det är genom konflikten mellan dessa så kallade berättelsevärden som är själva berättelsens kärna.
- Den konflikt som uppstår mellan dessa motpoler ska bli mer intensiv ju längre in i berättelsen man kommer.
- En roman kan sättas igång av slumpen men lösningen för konflikten får aldrig vara slumpartad – då känner sig läsaren bara snuvad på konfekten.
Och så det viktigaste:
- Varje scen i en berättelse måste innebära vändpunkter (förändringar) och på något sätt påverka karaktärerna. Om allt är oförändrat, om värdet som står på spel i scenen (t ex kärlek, rikets säkerhet) har samma laddning i slutet av scenen som i början (oavsett positivt eller negativt) har den inget i berättelsen att göra och kan därför strykas.
Här är ett exempel.
Lisa vill bli ihop med Tommy som är hemligt förälskad i Johan, vilket läsaren men inte Lisa vet om. I scenen lyckas hon supa honom under bordet och hamna i säng med honom. Hon är lycklig men läsaren vet att hennes knappast kommer att hålla.
- Innebär scenen en betydande förändring, det vill säga en vändpunkt? Ja.
- Finns här två motpoler? Ja, det får man nog lov att säga.
- Går det att tänka sig att denna konflikt kommer att kunna tas vidare i flera scener? Absolut.
Och så de viktiga:
- Påverkas karaktärerna? Har de gått från en sinnesstämning till en annan? Ja.
- Har något ställts på sin spets, så pass att läget inte är detsamma som innan scenen började? Ja.
Här går det alltså att se att de krav på en scen man måste ha faktiskt har infriats. Bra.
Men om du läser en scen som du skrivit kan du syna den lite hårt. För faktum är att om det inte sker en konflikt, en vändpunkt, i en scen, om värdet hos karaktären är detsamma som innan, om handlingen inte förts fram på ett konkret sätt – tyvärr, den scenen bör strykas. För om du kan hoppa över den utan att berättelsen lider av det, utan att läsaren missar något väsentligt för att förstå berättelsen, då har du ett allvarligt bekymmer med den scenen. Antingen måste du föra in en konflikt, ändra karaktärens grundläge jämfört med hur det var före scenen, eller så måste den strykas. Det finns helt enkelt inga förmildrande omständigheter.
Det finns med andra ord ingen läsare som kommer att sakna den här scenen, oavsett om den utförts på ett bedårande språk med vindlande metaforer och underbara klanger. Dramaturgins regler är hårda men rättvisa, oavsett om du skriver en spänningsroman, kärleksroman, uppväxtskildring eller en studie i människans innersta själsliga rum.
Som avslutning bara några korta ord om scener och sekvenser. I förra avsnittet talade vi om att gå från det stora till det lilla. En berättelse delas in i akter, som i sin tur består av scener och sekvenser, vilka i sin tur består av beats, eller puls på svenska. Med scener och sekvenser menas egentligen bara att man genom flera scener i följd skapar en större förändring som blir till sekvenser.
Exempel: Huvudpersonen har fått veta att hennes mor har blivit allvarligt sjuk och ligger på sjukhus. I de följande scenerna förstår vi att de har haft en ansträngd relation och därför inte har setts eller hörts på många år. Sedan kommer en scen där huvudpersonen bestämmer sig för att åka till sjukhuset och ta farväl av sin döende mor.
Så sekvenser är de scener som helt enkelt hänger ihop och skapar en tråd i berättelsen. Och en berättelse kan ju bestå av väldigt många sekvenser som skapar olika trådar eller bihandlingar.
Jag hoppas att du blev lite klokare av det här och nu ser till att i ditt manus aldrig ha med en scen där ingenting händer, varken för karaktärens tillstånd eller handlingens driv. Stryk, stryk, stryk. Få saker är så viktiga som att stryka innehållslösa scener. De t är inte sällan de scener som du jobbat mest med och kanske är mest stolt över. Men sånt är livet.
I nästa avsnitt ska vi prata om de minsta vändpunkterna. De som kallas beats., eller puls. Med hjälp av dem kan man till exempel verkligen skärpa till sina dialoger. Tack för idag.
Dramaturgiskolan publiceras varje fredag här på Norstedts.se. Vill du hellre höra Håkan berätta finns alla avsnitt på Bakom Bokens Facebooksida.