På promenad med: Daniel Gustafsson

Grattis, Daniel! Nobelpris till László Krasznahorkai och du har översatt samtliga av hans romaner till svenska. Berätta, när läste du honom första gången och hur gick det till när du blev hans svenska översättare?

– Jag försökte läsa honom redan när jag bodde i Budapest och höll på att lära mig ungerska under sent 1990-tal, men hade naturligtvis vissa problem. Den första bok jag verkligen läste och förstod var Den sista vargen från 2009. Den grep mig så pass att jag senare sökte ett stipendium för att provöversätta den, med avsikten att erbjuda den till något svenskt förlag. Ungefär samtidigt hade förläggaren Håkan Bravinger börjat intressera sig för Krasznahorkai, så när jag fick frågan av honom om att översätta Motståndets melankoli var det inte mycket att orda om. Det rullade på, och Den sista vargen gavs ut till slut.

Tomas Tranströmer betraktade både dikten och översättningen av dikten som tolkningar. Det är ett fint sätt att säga att översättningen tveklöst är ett verk i egen rätt. Men vad skulle du säga är den största skillnaden att läsa László Krasznahorkai på ungerska och på svenska?

– Ungerskan är ju Krasznahorkais modersmål och det språk på vilket böckerna är skrivna – men det är inte mitt modersmål. Så visst kan jag läsa honom på ungerska, men det finns saker som är snåriga eftersom jag inte är ungrare. Därför är det egentligen först när jag översätter honom som jag förstår hans texter till fullo, alla syftningar, alla nyanser. De svenska översättningarna läser jag inte på ett naturligt sätt, även om jag läser dem många gånger. Det är ju ett levande material medan jag håller på. Arbetet med att översätta innebär en extrem närläsning, den kanske mest detaljerade läsning som finns.

Flera har påpekat att det är svårt att översätta från ungerska och att översätta László Krasznahorkai är närapå omöjligt. Håller du med?

– Nja, han har ju översatts till över 30 språk världen över, så helt omöjligt kan det ju inte vara! Kanske är det två saker som spelar in när han anses omöjlig. Dels att ungerskan inte är ett indoeuropeiskt språk, isolerat och lite hermetiskt, dels att han skriver en extremt flödig prosa med meningar som kan löpa över många sidor – i den senaste, Herscht 07769, genom en hel bok. Som jag ser det finns alltid ett oerhört framåtdriv i böckerna, även om det sker ganska krävande fördjupningar i allt från partikelfysik till musikteori emellanåt. Men stora delar av böckerna har egentligen ingen svår vokabulär, och hans nästintill muntliga berättande gör att när jag väl kommer in i rytmen, så kan det gå undan nästan av sig självt. Jag har nog med åren hittat ett sätt att turnera hans vändningar och skapa en rytm på svenska som passar hans prosa.

Vilken av hans böcker betyder särskilt mycket för dig?

– Som sagt, Den sista vargen har jag ett särskilt förhållande till, men av de andra jag översatt tycker jag att Seiobo där nere är en speciell och rätt sinnesutvidgande bok. Den skiljer sig en hel del från de övriga, då den rör sig över stora områden, både geografiskt och tidsmässigt, även om den hålls ihop tematiskt på ett konsekvent sätt. Jag tycker den ger en fördjupning i Krasznahorkais författarskap, där verkligen ingenting tycks omöjligt att skriva om.

Förutom att vara översättare är du även författare och har skrivit både poesi och prosa. Har du en ny egen bok planerad?

– Det har jag, och hos er på Norstedts faktiskt! Det är en roman – min tredje – som utan att jag avslöjar för mycket handlar om radikal estetik och extrem politik. Den rör sig i en historisk miljö, på en konstskola nere på kontinenten för ungefär hundra år sedan. Man kan väl säga att det är ett slags bildningsroman, och jag har tänkt en hel del på min egen studietid, de där formativa åren när så mycket i livet förändras, intellektuellt, socialt, känslomässigt. Boken har inneburit mycket forskning och inläsning, jag var mitt uppe i skrivandet när Nobelpriset kom emellan … men jag gläder mig naturligtvis åt det, och vet att jag får jobba vidare när alla festligheter är över. Förhoppningsvis kan boken vara klar för utgivning inom en hyfsat nära framtid.

Och, innan vi skiljs åt, har du fracken redo? Du ska väl gå på Nobelfesten den 10 december?

– Jodå, fracken ska dammas av – det är min morfars, han lyckades ta sig upp i livet och blev kamrer på bruket i Söderfors och dessutom frimurare. Det är lite spännande att tänka sig var den har befunnit sig tidigare. Och nu får den alltså gå på Nobelfest med mig.