På promenad med: Hanna Nordenhök

Vi moderna människor är vana att på olika sätt framställa oss själva. Vi kan rikta fokus mot det vi vill framhäva, tona ner det som inte håller måttet. Vi ägnar oss medvetet eller omedvetet åt avancerad strategi. Eller är det i själva verket bedrägerier vi sysslar med? I Hanna Nordenhöks roman Underlandet möter vi en rad människor som har gemensamt att de är bedragare eller bedragna. Ibland både och. Bluffande barn, ekobrottslingar, dopade kampsportare, spökskrivare och hemmafruar. Vad är man beredd att låtsas att inte se för att få det man vill ha, som kanske en köksbänk i vacker sten?

Hanna Nordenhök sätter fingret på en samtid där människans vardag plötsligt blir till ett ”narrativ” och begreppet sanning tycks vara en tolkningsfråga. Vi tog en promenad med henne, bland bråte och byggarbetsplatser på Södermalm, för att prata om varför lögnaren egentligen är så oemotståndlig. Och om varför hon skrivit en bok om lögn och bedrägeri.

– Lögnen är ju på sätt och vis litteraturens själva grundämne, vi som skriver har alla något av en liten falsk apostel i oss... Och lögnen finns ju överallt där människan finns. I ett visst perspektiv är vi alla bedragare av naturen: all mänsklig civilisation, all gemenskap, kräver ett visst mått av förställning, precis som du säger. Vi måste framstå i en viss dager för att passa in och därmed förtjäna vår plats bland de andra, de vi är beroende av. Det lilla spädbarnet svarar sin omsorgsperson med ett härmat leende, det är en överlevnadsinstinkt vi har för att göra oss behagliga. Och lögnen har alltid intresserat mig, jag tror att det har funnits lögnare och bedragare i samtliga av mina tidigare romaner och genom åren har jag samlat på mig en inre katalog av lögnare och bluffmakare, varav några har hamnat i Underlandet. Jag har med andra ord sedan länge varit besatt av lögnare, jag menar, vem är inte det? De utövar en lockelse samtidigt som de skrämmer, det är bara att titta på hur kvällspress, film och litteratur formligen svämmar över av dem, av ständiga avslöjanden och bedrägeriskandaler. Till stor del tror jag att den där fascinationen beror på att vi i någon mån känner igen oss i lögnaren. Lögnaren väcker fasa och identifikation på samma gång, jag tror att det är samma för de flesta av oss. Innerst inne vet vi ju att vi ljuger hela tiden, små och stora lögner är en del av vårt mänskliga mönster och vi känner oss ständigt skyldiga, ständigt påkomna... Under tiden jag skrev på romanen började jag alltmer tänka på lögnen som ett virus som oavbrutet färdas mellan oss och som vi egentligen inte kan komma undan.

– Det jag upplever att jag gör när jag skriver är att undersöka mänskliga beteenden, och i Underlandet handlade det för mig om att närma mig lögnen och bedrägeriet som tidlösa mänskliga fenomen i en samtida värld där lögnen firar triumfer på så många plan: i form av politisk lögn, av postsanning, falska nyheter och sociala mediers friserade självframställningar och sanningsslirande verkligheter. Och precis som du antyder i din fråga: en tid besatt av yta, av framgång, pengar, vackra kroppar, vackra hem, storslagna resor, samtidigt som världen bevisligen håller på att rasa samman, ödeläggas... Det där makabra draget i vår tid, virvlarna av begär efter skimrande, illusoriska underland vi är beredda att göra allt för att nå, var en stark drivfjäder för mig i skrivandet av den här boken. Men också tanken på våra lögner som någonting djupt existentiellt sönderslitande, som någonting fruktansvärt att leva med. Hur bedrägeriet framtvingar dubbelliv och hemlighållanden som kan vara outhärdliga att bära. Flera av gestalterna i den här romanen är ju fångna i sina egna bluffar, de lider under tvånget av att upprätthålla dem. Kanske vet de inte heller var lögnen respektive sanningen om dem själva börjar och slutar. Det finns en återkommande bild i romanen, en dubbelexponering av ett falskt och ett sant ansikte. För mig finns det en sorg, en svår slitning mellan de där två ansiktena, som jag ville närma mig i den här boken.

Vilka är människorna vi möter i Underlandet? Vad har de gemensamt, vad skiljer dem åt?

– Det är framförallt tre huvudpersoner, de lever på helt olika platser men alla tre i en samtida västvärld. De har lögnen gemensam, och för mig står de för olika men sinsemellan besläktade livspositioner i förhållande till bedrägeriet. En av dem lever det med sin kropp, en hemsöks av begäret att avslöja det (som ju aldrig är ett rent begär det heller) och en dras in i en symbiotisk lögn, en maskopi som ska säkerställa en gemensam, falsk fasad. Alla tre lever de under trycket av osanningar som tycks ha tagit över deras liv, som de inte riktigt kan styra över. Den första är en amerikansk kvinna som på olika vis försöker dupera sin omgivning och passera som minderårig, ambulerande mellan städer och platser hon ständigt rycks upp från eftersom avslöjandet alltid lurar runt hörnet och hon då tvingas tillbaka på vägarna i jakt på nya offer. Den andra är en journalist från en förort utanför Barcelona, inbegripen i avslöjandet av sin betydligt mer framgångsrike journalistkollega, som ska visa sig fabricera sina prisbelönta reportage. Och den tredje är en skånsk kvinna som gifter sig till välstånd för att fly en trasig och grå barndom i Malmö, och väljer att ljuga för sin mans skull trots att hon vet att han är en förövare.

– Jag ser dem alla tre som speglar för varandra. Prismor som glider samman och kastar ljus över dunkla vrår. Samma sak med de små insprängda scenerna i romanen där helt andra personer figurerar, på helt andra platser, jag har kallat dem "fallbeskrivningar". Berättelser brukar gärna uppstå så i mig, flera samtidigt, de surrar i mitt huvud och verkar vilja varandra något, och till sist blir de olika narrativa planen delar i en sorts komparativ antropologisk studie... Kanske eftersom jag har den där starka upplevelsen av att jag forskar när jag skriver, forskar i fenomen, i landskap, beteenden eller tidsandor. Den ena berättelsen väcker den andra. Det finns ett korn av den bluffande journalisten Marius i den lilla flickan Apolline, som i en av kortscenerna fingerar sår och skador på sin kropp som hon inte har. Liksom den avslöjande journalisten Vega är en sorts själssyskon till Sussi, den välbärgade skånska hustrun – de åtrår något de inte är och flyr båda från sina mödrar, från sina bristfälliga men oundvikliga ursprung.

– Lögner är ju ofta en sorts meddelanden från det omedvetna. De säger inte alltid vad lögnaren tror att de säger. Lögnen har sitt eget språk... Att klä ut sig till barn bär kanske på ett budskap om en längtan efter en aldrig upplevd barndom. Och våra förställningar och lögner springer inte sällan ur en ren drift att överleva – mentalt eller fysiskt – i en i sig bedräglig existens. Jag känner medkänsla för var och en av gestalterna i Underlandet, och närhet i olika grad. Det är inte svårt för mig att förstå dem, hur groteska och våldsamma de än kan te sig. Jag tror också att de här människorna och platserna hade väntat länge på att få komma ut, jag tyckte mycket om att skriva dem, de rann fram som en liten flod. Över huvud taget tror jag att jag har varit friare och närmare mig själv än någonsin i skrivandet av den här boken.

Hur skrev du Underlandet och hur hittade du de här gestalterna?

– Jag arbetar ofta så att jag går och tänker på en bok i flera år, den blir som en liten låda inuti mitt huvud där jag stoppar in bilder, frågor, scenerier, gestalter, saker jag läst om, arkivmaterial, verkliga människoöden och fall av olika slag. Men när jag sedan väl börjar skriva går det mycket fort: två, tre månader för varje bok. Jag tror att jag behöver den hastigheten för att nå fram till en sorts feber, hypnos, kontrollförlust jag upplever som helt nödvändig för skrivandet. Om man vill att det omedvetna ska bli verksamt i det skrivna – och jag tror att litteratur egentligen först kan leva och tala på riktigt om man som författare låter sina omedvetna bilder tränga fram, drömmar och bilder man inte kan styra – så måste man kortsluta förnuftet och överblicken. Gestalterna i den här boken är skrivna på det sättet, och därför känner jag dem inte heller helt, jag vet inte allt om dem. I någon mån är de främlingar fortfarande, samtidigt som de känns så nära, som en serie främmande självporträtt... Kanske för att det helt enkelt finns något vi alla kan känna igen, till exempel i den vuxna människans längtan efter att få vara ett barn, i viljan att fly undan oss själva, fly verkligheten.