Katarina Kieri

Foto: Maria Annas

Utforska författaren

Katarina Kieri är född 1965 i Luleå, rötter i det finsktalande Tornedalen, bosatt i Uppsala. Hon debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap. Hon rör sig i skrivandet mellan poesi, dramatik och prosa, och skriver för såväl vuxna som barn och unga. Hon har under åren också skrivit ett stort antal krönikor och kåserier för främst dagstidningar och radio.

Priser och stipendier:

Luleå kommuns kulturpris, 1993
Rubus Arcticus, Norrbottens läns landstings utvecklingsstipendium, 1999
Arnold Rörling-priset, 2000
Rabén & Sjögrens debutantpris, 2002
Nominerad till Augustpriset, 2002 (Ingen grekisk gud, precis)
Hans Peterson-stipendiet, 2004
Tidningen Vi:s litteraturpris, 2004
Augustpriset för Dansar Elias? Nej!, 2004
Lunde Q-priset, 2006
Stipendium från Svenska Akademien, 2006
Norrtälje kommuns kulturpris, 2007
Astrid Lindgren-priset, 2012
Norrbottensakademiens SKUM-pris, 2012
Norrlands litteraturpris, 2016 (Vårt värde)

Utgivning

Om boken

Det finns en stad med hamnar och kondens och vårdcentraler snart överallt.
Det finns byar där till och med hundarna talar finska.
Det finns mammor som säger ifrån och pappor som odlar kefir och krokusar.
Det finns levande bröder som sätter kurs mot yttersta havsbandet och det finns döda bröder som kanske allt beror på.
Det finns kusiner som är böjliga och det finns kusiner som torkar av knivbladet mot byxbenet.
Det finns grannfruar som har undulater och det finns grannfruar som har migrän.
Det finns alla Pellon Kalle och Säivin Britta och Pitkä-Pekka och Helgan Lasse.
Det finns en artonhundranio års gränsdragning som klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan.

Vårt värde är en poetisk roman om att växa upp i en trakt som gränsar till en gränstrakt. Det är en berättelse om en familj och om ett jag som ibland blir ett vi för att understryka kraften och motståndet, och för att göra det möjligt att berätta.

Det är vasst, humoristiskt och gripande.

Läs mer

Katarina Kieri

Vårt värde

Om boken

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra.

Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet.
I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde.
Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne.

Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om."
Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig.
Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind.
Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

Läs mer

Morbror Knuts sorgsna leende

Katarina Kieri

Morbror Knuts sorgsna leende

Om boken

Majken är frånskild och ganska ensam. När hennes barn är med sin far på Västkusten låter hon sig övertalas att låna en stuga på landet. Där ställs hon mot sin stora ensamhet. En tät berättelse som ställer alla de stora frågorna om livsvillkor, drömmar och möjligheter.

Majken Niska är en ensamstående tvåbarnsmor. Det är sommar och barnen är hos sin pappa på Västkusten. En granne, Ingalill, har övertalat henne att låna en stuga hon fått i arv efter en morbror. Den här romanen utspelar sig under tolv sommardagar i denna stuga. Majken är en ganska ensam människa, kanske inte mer ensam än någon annan, men att umgås med bara sig själv i detta främmande hus förstärker sådana känslor och väcker tankar på vad hon gjort i sitt liv och hur det kommer sig att hon övertalats att åka hit.
Majken blir nyfiken på mannen som bodde i huset, George. Och hon kommer honom nära genom hans boksamling och en papperslapp med ett meddelande som lämnats kvar i en bok. Genom en pratglad granne, Edla, får hon veta mer om Georges liv och en vacker kärlekshistoria.
Så dyker Ingalills man upp under förevändningen att han ska titta till huset, klippa gräsmattan. Och mellan dem börjar någonting sakta spira fram.
Vem vågar sommaren? (som för övrigt är ett Harry Martinson-citat) är en tät liten berättelse som ställer alla de stora frågorna om varats obotliga ensamhet men också om liv, drömmar och möjligheter som man kanske skulle våga öpnna sig inför. Och vad som kan få oss att göra det: möten med böcker, berättelser och människor.
Augustprisjuryns motivering till bästa ungdomsbok Dansar Elias? Nej! stämmer väl in även på denna bok: "en smärtsam och vacker berättelse om kärlekens och saknadens obändiga kraft."

Läs mer

Vem vågar sommaren?

Katarina Kieri

Vem vågar sommaren?

Om boken

De senaste åren har Kieri prövat prosan i form av två uppmärksammade och framgångsrika ungdomsromaner, men nu återvänder hon till lyriken, hennes fjärde diktsamling sedan debuten 1993.

Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals har en ton som på samma gång är uppkäftig och sällsamt ödslig.
Dikterna i den första avdelningen skildrar en närmast munter desperation, "anteckna numret till jourhavande präst, / ta sikte på närmaste bar, / doppa en våtservett i kaffet. / Kalla expeditionen Teskedsgumman goes groovy. / Sedan bryta samman."
Här redovisar Kieri ett både vidöppet och kritiskt förhållningssätt till en omvärld som bara snurrar på och där alla bara får försöka göra sitt bästa och "somna med engångskoderna under huvudkudden / avvakta svaret på svalgprovet".
I den andra avdelningen dras tempot märkbart ner. Det är två år senare och det är höst igen, och nu är tilltalet mer förtätat. Sorgen och saknaden får träda fram: "det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra - / vedstapeln, / hortensian, om vi hade någon."

"Poesin är mitt modersmål" har Katarina Kieri sagt om sitt skrivande. Hennes poetiska stil utmärks av att den alltid är sparsmakad. Men hörs också en röst från en människa som med stillsam humor betraktar sig själv och omvärlden. Och den rösten känns väl igen i såväl hennes prosa som i hennes poesi.

Läs mer

Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals

Katarina Kieri

Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals

Om boken

Om Katarina Kieris tidigare diktsamlingar har varit präglade av ett lågmält, allvarligt tonfall finns ett betydligt öppnare, pratigare tonfall i den nya boken Ur mitt lyckliga liv. Det är ett känslosammare och vardagligare tilltal än tidigare och även om allvaret alltid varit framträdande i Kieris poetiska hållning så finns här också flera roande metaforer. Detta är Katarina Kieris tredje diktsamling. De båda tidigare Slutet sällskap (1993) och Om man saknar vingar (1996) har fått fina mottaganden i pressen. Hon är född 1965 och bor och arbetar i Luleå där hon hör till det aktiva norrländska författargardet. Hon skriver även artiklar och dramatik.

Läs mer

Ur mitt lyckliga liv

Katarina Kieri

Ur mitt lyckliga liv

Om boken

Katarina Kieris två första diktsamlingar, Slutet sällskap (1993) och Om man saknar vingar (1996), präglas av ett lågmält, allvarligt tonfall. I hennes tredje, Ur mitt lyckliga liv (2000), finns ett betydligt öppnare, pratigare tonfall och ett känslosammare och vardagligare tilltal, även om allvaret alltid är framträdande i Kieris poetiska hållning.

Läs mer

Slutet sällskap/Om man saknar vingar/Ur mitt lyckliga liv

Katarina Kieri

Slutet sällskap/Om man saknar vingar/Ur mitt lyckliga liv

Nyheter

Foto: Maria Annas

9 augusti 2016

Katarina Kieri tilldelas Norrlands litteraturpris 2016

Nyheter