Kjell Espmark

‘Indeed, the history of the Nobel Prize in Literature appears to be a series of attempts to interpret an unclear will.’
How does one appraise literary quality and just what did Alfred Nobel have in mind when he wrote in his will that his Literature Prize be awarded to a person who had ‘produced the most outstanding work in an ideal direction’? Why was the very first recipient of the Nobel Prize in Literature Sully Prudhomme, while Lev Tolstoy was overlooked? How have the winners been chosen? In this volume, Kjell Espmark (1930–2022) adeptly surveys the first 120 years of the prize and presents the Nobel Committee’s reasoning. His deep knowledge of the Nobel Prize in Literature and personal experience of deciding the winners give unprecedented insight into the workings of the prize. The final chapters focus on the Committee’s broadened horizons and revised modus operandi, as well as the most propitious choice of Nobel laureate of all time.The book consists of translations of Kjell Espmarks two works Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag (2001) and Nobelpriset i litteratur – ett nytt sekel (2021).

När jag började skissa på denna minnesteckning insåg jag att detta var en bok jag ett halvt liv väntat på att ta itu med. Det gäller en poet vars vägar jag många gånger korsat, utan att vi träffats personligen. Men samtidigt också en poet som, utan jag gjort vidden riktigt klar för mig, på olika sätt utövat stark stimulans på mitt eget författarskap.
Jag har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga, utan att veta om det. När han flyttat till Stockholm 1935 för att tillträda som chef för radioteatern fann han efter en tid en bostad på Eriksbergsgatan 12A. Vi kunde ha växlat några ord i hissen innan jag steg ur vid tredje våningen medan han fortsatte till den femte – om inte tre decennier skilt våra bostäder åt. Och nu bor jag i den våning i villa Bergsgården, Sollidsbacken 6 på Djurgården, dit Gullberg flyttade 1951 för att bo kvar till sin död ett decennium senare.Framställningen bildar en egen genre mellan roman och litteraturhistoria genom att på det sättet dela Hjalmar Gullbergs perspektiv, ja, genom att låna hans sensorium i utbyte mot mitt eget. Boken innehåller däremot få fiktiva partier. Det första avsnittet är en rimlig rekonstruktion av en situation som lär ha uppstått. Nästa avsnitt, om en lektion i tyska, är däremot rent fiktivt. Det har lite av samma status som ett ord försett med en stjärna i språkhistoriska sammanhang – det kan inte beläggas men bör ha låtit så utifrån vad vi vet om den senare språkutvecklingen. I detta fall alltså ett kapitel som konstruerats utifrån det vi vet om Hjalmar Gullbergs senare upprörda räfster med jaget, det som här har kallats hans ”grammatik”.Kjell Espmark

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt.

Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

"Boken tar plats i en livlig diskussion som utgår från Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonspråk, hans Spätstil. Bilden av den äldrade konstnärens språk avviker där starkt från den gängse förestallningen om en seren, höstligt avklarnad stil. I stället bryter den sene mästaren, som helt behärskar sitt medium, i vredesmod med sitt tidigare verk och därmed också med sin etablerade publik.

Den sena stilen är en exil som innebär en utrensning av allt oväsentligt bagage och ett förkastande av det vedertagna språkets krav på försoning av motsatser och motsägelser, av krav på sammanhang och konsekvens. Disharmoni och fragmentation i verklighetsbild och språk är i stället naturliga inslag i denna sena fas.

Jag noterar att dessa bestämningar som borde vara aktuella för en åttionioårig poet har begränsad relevans i mitt fall det enda nödvändiga har länge varit mitt mål. Men det har samtidigt varit frestande att pröva de olika sena konstnärsroller, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis med flera.

Det är alternativa konstnärsliv som för mig har känts lika angelägna som mitt eget. De uppvisar olika möjligheter att precisera vara sena villkor som kreativa människor."

Kjell Espmark

En fransk vetenskapsman sänds under 1700-talet för att utforska Thule, ett land utan historia men med anspråk på att utgöra en moralisk stormakt den största exportvaran är soltorkat samvete. Till egenheterna hör två heliga vattendrag där det ena förvandlar svart till vitt, det andra vitt till svart. Den ganska cyniske besökaren drabbas här av en kärlek som förändrar honom i grunden.

"Vi lämnade ekan utan förtöjning." Så inleds dikten Återfödelse i Kjell Espmarks första diktsamling Mikrokosmos från 1961. Den får också inleda denna samlingsvolym av dikter som alla har temat kärlek som den gemensamma nämnaren. Möjligtvis en förbisedd linje i Kjell Espmarks författarskap. Och möjligtvis i fler synvinklar än man kanske vanligtvis möter kärleksdikten. Bland annat den som befinner sig vid en mänsklig nollpunkt, bortom döden. En kärlek som inte ger sig.

Vissa författare tar upp ett samtal som fortsätter genom sekler. En sådan författare var E.T.A. Hoffmann, romantikens mest mångsidiga geni, tonsättare och dirigent, karikatyrtecknare och sagoberättare. Han var samtidigt en domare med omutlig integritet i den tid av repression och terroristskräck som följde efter Napoleons fall. Både som diktare och som domare förde han oförskräckt individens talan mot den absoluta makten.

Hoffmann är en förbluffande modern författare. Han är den som tidigast utnyttjar det omedvetna i berättarkonsten, hyllad av både Freud och surrealisterna. I sin förening av det fantastiska och det verkliga visar han fram mot den magiska realismen. Han föregriper också det litterära montaget. Dessutom är han en stå-upp-komiker, känd genom Offenbachs opera Hoffmanns äventyr.

Vi möter honom här en junidag 1822 när han förlamad så när som på tunga och läppar dikterar sitt försvar mot det samhälle som bestämt sig för att krossa honom.

Det här skulle inte bli en memoarbok, men texten kan ibland överlista sin författare. De småljugande minnena från barndom, författarliv, resor, akademi, kärlek och död blir ändå till en berättelse om ett liv. Men samtidigt om hur vi omformar våra minnen till myter som ger struktur och innebörd åt vår tillvaro.

"Självbiografin har aldrig frestat mig. Det som intresserar mig är minnets sätt att arbeta.
Redan mitt första minne är tvivelaktigt. Grannhuset står i lågor en natt. Min mor har mig på armen och vi bevittnar andlöst dramat genom ett fönster. Jag kan inte vara mer än ett par år men upplevelsen är tillräckligt stark för att avsätta en hållbar minnesbild. Det är bara ett fel med bilden - den är registrerad på avstånd. Jag ser mig själv på min mors arm framme vid fönstret med det brinnande huset skimrande i rutan och ett rött eldsken flackande över ansiktena. Det finns rimligtvis en genuin upplevelse bakom tablån men den har bearbetats.

Minnet ljuger. Men det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger - och varför. Det jag söker är vad mitt fortsatta liv har gjort med mina hågkomster, hur senare upplevelser, värderingar och strategier har omformat minnena utifrån sina behov och avsikter - och därvid oavsiktligt satt sina spår i bilderna.
Minnesbilden av mor och barn är en sådan samlingspunkt. Mor är, i kontrast till det skrämmande utanför fönstret, lugn och fattad. Hon är ännu inte det knippe av förtvivlan hon skulle bli efter sin skilsmässa, med tårar, förebråelser och hot om att 'ge upp' och lämna min bror och mig åt vårt öde. Minnet ljuger in trygghet i bilden. I själva verket speglas hennes olyckliga barndom, hennes sårbarhet, det upprivna äktenskapet och familjens utsatta liv in i bilden av mor och barn vid fönstret.

Nu händer det att texten överlistar sin författare. De småljugande minnena från barndom, studieår, författarliv, resor, universitet, akademi, vänskap, kärlek och död formar sig mot min avsikt till en berättelse om mitt liv. Men det jag verkligen velat komma åt är något som går utanför det individuella livsödet - hur vi omformar våra minnen till de myter som förmår ge struktur och innebörd åt vår tillvaro."
Kjell Espmark

I en berömd dikt i Det ondas blommor ser Charles Baudelaire poeten som en albatross: i flykt fri och majestätisk, men nedtvingad på däck av illasinnade sjömän en klumpig koloss med överdimensionerade vingar. I jordens "exil" - vardagen - är han oförmögen att leva.

För Kjell Espmark har denna dikt ännu en innebörd. Han väljer att se den som en bild för författarens dubbla roller: som skapande konstnär, fri i flykten; och som den som ska försöka förklara sitt eget verk: en klunsig, markbunden fågel.

Kjell Espmark har i hela sitt liv varit både den skapande konstnären och kommentatorn, poeten och romanförfattaren å ena sidan, och litteraturhistorikern å den andra. I denna essäsamling närmar han sig detta ämne från många håll. Han ger oss värdefulla inblickar i vad som gett honom impulser som författare, både till den stora romansviten Glömskans tid, och till bland annat den senaste kritikerrosade diktsamlingen Vintergata, hundra dikter där döda talar till oss från årtusendens himmel. Han resonerar i vad som både går förlorat och vad som uppstår i översättningen av en dikt. Han gör skarpsinniga analyser av de rollspel som både författare och litteraturhistoriker kan ägna sig åt, inte minst stora namn som E.N. Tigerstedt och Verner von Heidenstam - och Lars Gyllensten, vars intrigerande under Svenska akademiens så kallade Rushdieaffär Kjell Espmark ger en avslöjande skildring av.

Dessa 25 essäer och tal ger en rik bild av den skapande konstnären Kjell Espmark - lika fri i flykten både som författare som kommentator.

Nobelpriset i litteratur är den internationellt mest uppmärksammade företeelsen i svensk kultur och
därigenom också föremål för en mängd rykten och missförstånd.
För att tillgodose behovet av vederhäftg information har nu två av Svenska
Akademiens ledamöter, Sture Allén och Kjell Espmark, skrivit en kortfattad
introduktion till Akademiens arbete med Nobelpriset. I ett första avsnitt
behandlas Alfred Nobels testamente, Nobelstiftelsens stadgar, proceduren vid
valet av pristagare, prismotiveringarna samt prisutdelningen och övriga
Nobelevenemang. Temat för det andra avsnittet är värderingarnas historia,
dvs. hur kriterierna för Akademiens bedömning av kandidaterna har växlat
mellan olika perioder. Boken avslutas med en fullständig
pristagarförteckning, inklusive prismotiveringar.

Utges även på svenska under titeln Nobelpriset i litteratur en introduktion.

Harry Martinson (1904-1978) brukade ofta pröva sina texter på kolleger och vänner. En av dem som fick vara med om detta under Martinsons senare år var Kjell Espmark, då en litteraturhistoriker med ett särskilt intresse för den moderna svenska lyriken. Espmark som därigenom kom Martinson nära, skrev sen 1970 en bok med titeln Harry Martinson erövrar sitt språk. Nu, mer än tre decennier senare, blickar han tillbaka på Martinsons författarskap, skärskådar dess styrka och dess möjliga svagheter. Hans bok inleds med en mycket personlig analys av Martinsons sista, bittra, tid men dess tyngdpunkt ligger i analysen av den litterära skapelseprocessen. Harry Martinson - mästaren ingår i Svenska Akademiens levnadsteckningar men utges bara i denna form.

I Utanför kalendern har Kjell Espmark samlat sina senaste tre diktsamlingar som har ett starkt inre samband. Kjell Espmark är både poet och prosaist, men skriver, oavsett genre, i långa sviter som sträcker sig över flera böcker. I Utanför kalendern har han nu samlat sina tre senaste diktsamlingar, När vägen vänder (-92), Det andra livet (-98) och fjolårets De levande har inga gravar. Dessa tre samlingar bär alla, på skilda sätt, fram den tematik som återfinns i samlingens titel: något viktigt, kanske det allra viktigaste, sker utanför vardagen, utanför det "vanliga". Dessa samlingar har befäst Kjell Espmarks position som en av våra mest respekterade poeter, vars dikter också når en om inte stor så bred utländsk publik.

Varför fick Sully Prudhomme Nobelpriset i litteratur, men inte Tolstoj? Och hur kunde man missa Strindberg men pricka in Grazia Deledda? Var den svenske titanen för ?oidealisk? för Akademien? Nobelpriset i litteratur firar hundraårsjubileum i år och lika länge som priset funnits har man diskuterat om det gick till rätt författare. Nu har arkiven från de första femtio åren öppnats. Akademiledamoten och litteraturprofessorn Kjell Espmark skriver det berömda prisets historia och följer diskussionerna ända in i våra dagar.

I sin memoarbok Ute i livet berättar Per Wästberg om ett telefonsamtal med Olof Lagercrantz som just lagts in på thoraxavdelningen på Karolinska sjukhuset: Han hade begärt allmän sal för att hålla kontakt med mänskligheten, nu hamnade hans ärkefiende Lars Gyllensten i sängen intill. Olof föreslog att de skulle glömma sina konflikter och på nytt bli vänner. Gyllensten, långsinnast av människor, vägrade.

Det är utgångspunkten för detta tidlösa samtal. Vi vet inte hur dialogen i verkligheten utvecklades. Både med hänsyn till den osäkerheten och av önskan att inte binda stycket till just Lagercrantz och Gyllensten har jag gett figurerna nya namn, hämtade från två bifigurer i Hamlet (tidigare utnyttjade i teatersammanhang). Samtalet går dock tillbaka på de idéer och erfarenheter som de båda kontrahenterna i verkligheten var bärare av. Replikerna kunde ha fällts.

Men tanken är att de båda antagonisterna ska företräda ideologier och hållningar utöver deras personliga bakgrund. Deras konfrontation gör anspråk på en vidare giltighet än ett gräl på det privata planet.

Från Marx möten med sina sentida »bastarder« till Wiesenthals förhör med Heydrich, Förintelsens arkitekt
- nio pjäser som söker ett alternativ till den realistiska teatertraditionen.