Att översätta själen

När jag började skissa på denna minnesteckning insåg jag att detta var en bok jag ett halvt liv väntat på att ta itu med. Det gäller en poet vars vägar jag många gånger korsat, utan att vi träffats personligen. Men samtidigt också en poet som, utan jag gjort vidden riktigt klar för mig, på olika sätt utövat stark stimulans på mitt eget författarskap.
Jag har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga, utan att veta om det. När han flyttat till Stockholm 1935 för att tillträda som chef för radioteatern fann han efter en tid en bostad på Eriksbergsgatan 12A. Vi kunde ha växlat några ord i hissen innan jag steg ur vid tredje våningen medan han fortsatte till den femte – om inte tre decennier skilt våra bostäder åt. Och nu bor jag i den våning i villa Bergsgården, Sollidsbacken 6 på Djurgården, dit Gullberg flyttade 1951 för att bo kvar till sin död ett decennium senare.Framställningen bildar en egen genre mellan roman och litteraturhistoria genom att på det sättet dela Hjalmar Gullbergs perspektiv, ja, genom att låna hans sensorium i utbyte mot mitt eget. Boken innehåller däremot få fiktiva partier. Det första avsnittet är en rimlig rekonstruktion av en situation som lär ha uppstått. Nästa avsnitt, om en lektion i tyska, är däremot rent fiktivt. Det har lite av samma status som ett ord försett med en stjärna i språkhistoriska sammanhang – det kan inte beläggas men bör ha låtit så utifrån vad vi vet om den senare språkutvecklingen. I detta fall alltså ett kapitel som konstruerats utifrån det vi vet om Hjalmar Gullbergs senare upprörda räfster med jaget, det som här har kallats hans ”grammatik”.Kjell Espmark

I denna volym samlar vi tre diktsamlingar som alla innehåller den rolldiktning som Kjell Espmark gjort till sin främsta lyriska gren. Volymen inleds med Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Den nyskrivna diktsamlingen En sky av vittnen, utgör den sista tredjedelen i denna samlingsvolym under rubriken Låna mig din röst.

Skapelsen är ännu ofullbordad.
Och det är er den hoppas på.

De orden vill en av gestalterna i Kjell Espmarks nya diktsamling Skapelsen viska i sina efterkommandes drömmar. Tillsammans med några kända röster ur dödsriket Sapfo, Paul Celan, Alan Turing är han en av de många anonyma som talar ur krig, flykt och förföljelse.

Skapelsen är ett återkommande motiv i Kjell Espmarks författarskap med profeten Hesekiels ord: Blås på dessa dräpta och ge dem liv! Den nya boken samlar upp trådarna i Espmarks poetiska verk.

Kjell Espmark har publicerat sig som poet i över femtio år. Hans nya diktsamling kan ställas vid sidan av Vintergata (som utkom 2007) men har en ljusare ton. Den är som titeln antyder ett mer personligt motstycke med fragment av förhistoria, barndom och uppväxt, senare verk och kärlek, fram till den slutliga "yrseln av barnaröster".

Kjell Espmarks poesi finns på ett tjugotal språk, från spanska och engelska till kinesiska och arabiska. Han har även tilldelats flera internationella priser.

I vargtimmen skulle kunna ställas vid sidan av min föregående bok, Minnena ljuger. Där prövade jag mina minnesbilder i syfte att visa hur vårt medvetande förvandlar sådana bilder till de myter vi behöver i vår fortsatta tillvaro.

Nu gäller det en motsvarande rannsakan av de sanningar eller myter man låtit forma sitt liv. Flera personer, framför allt min mor och min far, kommer också tillbaka ur sitt skuggrike för att gå till rätta med de bilder jag gett av dem i mina minnen. Det rör sig om anteckningar från min gamla gotlandsgård Petsarve, en prövning i vargtimmens obevekliga ljus av de bärande tankarna i min tillvaro, både den nuvarande och den som passerat. Men också bygdens liv tränger sig på. Styckena interfolieras av dikter där förlorade röster kommer till tals, på samma sätt som i min samling Vintergata.

Kjell Espmark