Att översätta själen

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt.

Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

Vissa författare tar upp ett samtal som fortsätter genom sekler. En sådan författare var E.T.A. Hoffmann, romantikens mest mångsidiga geni, tonsättare och dirigent, karikatyrtecknare och sagoberättare. Han var samtidigt en domare med omutlig integritet i den tid av repression och terroristskräck som följde efter Napoleons fall. Både som diktare och som domare förde han oförskräckt individens talan mot den absoluta makten.

Hoffmann är en förbluffande modern författare. Han är den som tidigast utnyttjar det omedvetna i berättarkonsten, hyllad av både Freud och surrealisterna. I sin förening av det fantastiska och det verkliga visar han fram mot den magiska realismen. Han föregriper också det litterära montaget. Dessutom är han en stå-upp-komiker, känd genom Offenbachs opera Hoffmanns äventyr.

Vi möter honom här en junidag 1822 när han förlamad så när som på tunga och läppar dikterar sitt försvar mot det samhälle som bestämt sig för att krossa honom.

Det här skulle inte bli en memoarbok, men texten kan ibland överlista sin författare. De småljugande minnena från barndom, författarliv, resor, akademi, kärlek och död blir ändå till en berättelse om ett liv. Men samtidigt om hur vi omformar våra minnen till myter som ger struktur och innebörd åt vår tillvaro.

"Självbiografin har aldrig frestat mig. Det som intresserar mig är minnets sätt att arbeta.
Redan mitt första minne är tvivelaktigt. Grannhuset står i lågor en natt. Min mor har mig på armen och vi bevittnar andlöst dramat genom ett fönster. Jag kan inte vara mer än ett par år men upplevelsen är tillräckligt stark för att avsätta en hållbar minnesbild. Det är bara ett fel med bilden - den är registrerad på avstånd. Jag ser mig själv på min mors arm framme vid fönstret med det brinnande huset skimrande i rutan och ett rött eldsken flackande över ansiktena. Det finns rimligtvis en genuin upplevelse bakom tablån men den har bearbetats.

Minnet ljuger. Men det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger - och varför. Det jag söker är vad mitt fortsatta liv har gjort med mina hågkomster, hur senare upplevelser, värderingar och strategier har omformat minnena utifrån sina behov och avsikter - och därvid oavsiktligt satt sina spår i bilderna.
Minnesbilden av mor och barn är en sådan samlingspunkt. Mor är, i kontrast till det skrämmande utanför fönstret, lugn och fattad. Hon är ännu inte det knippe av förtvivlan hon skulle bli efter sin skilsmässa, med tårar, förebråelser och hot om att 'ge upp' och lämna min bror och mig åt vårt öde. Minnet ljuger in trygghet i bilden. I själva verket speglas hennes olyckliga barndom, hennes sårbarhet, det upprivna äktenskapet och familjens utsatta liv in i bilden av mor och barn vid fönstret.

Nu händer det att texten överlistar sin författare. De småljugande minnena från barndom, studieår, författarliv, resor, universitet, akademi, vänskap, kärlek och död formar sig mot min avsikt till en berättelse om mitt liv. Men det jag verkligen velat komma åt är något som går utanför det individuella livsödet - hur vi omformar våra minnen till de myter som förmår ge struktur och innebörd åt vår tillvaro."
Kjell Espmark