Har krig alltid funnits?

Foto: Philip Håkanson

Datum

27 October 2016

Foto

Philip Håkanson

I reportageboken Att döda en människa tar Björn Hagberg och Martin Widman arkeologin till hjälp för att få svar på frågan: ligger det i människans natur att föra krig eller är det i själva verket en modern uppfinning? Att döda en människa är en jakt på det allra första kriget och en expedition i vårt blodiga förflutna. Bilden som träder fram skapar antingen förståelse för krig eller att krig är någonting naturvidrigt. Vi bad författarna berätta mer.

I boken skriver ni om när Barack Obama tog emot fredspriset 2009 och i sitt tal hävdade att människan alltid varit krigförande. På vilket sätt har han fel, menar ni?

När Barack Obama säger att krig är lika naturligt som torka eller sjukdomar och att det pågått sedan mänsklighetens gryning, börjar många forskare skruva på sig och protestera. Kriget har lång historia – det håller alla med om. Men har det verkligen alltid funnits? Vi känner till grymheter flera tusen år tillbaka i tiden och arkeologer kan spåra stridigheter mellan grupper av människor tillbaka till stenåldern. Men betyder det verkligen att kriget är evigt, ursprungligt eller lika naturligt som naturkatastrofer? Javisst, säger några. Absolut inte, säger andra. Vi vet till exempel att jordbruket, skriftkonsten, bruket av elden och pilbågen har uppstått vid olika tidpunkter i människans historia. Det är "uppfinningar" som förändrat människans värld. Så kan det också vara med kriget. Kanske var det förändringar i människans värld vid en given tidpunkt som gjorde kriget möjligt? Det har i så fall ingenting med vårt släktes gryning att göra. Kanske. Eller så är det tvärtom. Men en sak vet vi med säkerhet: forskare debatterar frågan. Obama pratade förmodligen utifrån en magkänsla, påverkad av sin egen tid och omgivning, men att vara tvärsäker på det ena eller andra går nog inte.

Var tror ni att uppfattningen om att krig skulle vara en del av människans natur kommer ifrån? Vilka olika ståndpunkter finns i den här frågan?

Någon har räknat ut att omkring 170 miljoner människor dog i krigsrelaterat våld under 1900-talet. Det betyder 4.630 döda per dag, 193 i timmen. Dygnet runt, i hundra år. Mellan åren 1820 – 1949 utkämpades runt 300 krig. Och så fortsätter det genom stora delar av den kända historien. Ner i det medeltida mörkret, ut på vikingarnas härjningståg och i de antika erövringskrigen. Så långt tillbaka vi kan följa historien genom skriftliga källor berättar de om krig och fältherrar. Historier om det förflutna dryper av blod och våld. Det är inte svårt att förstå att vi söker förklaringar i vår grymma natur. Det är den hänsynslösa evolutionen som gjort oss till vad vi är. Det naturliga urvalet som skapat vår aggressiva natur och gjort oss till "a natural born killer". Bara civilisation och stränga lagar håller vår inre vilde i schack. Det är den eviga kampen om omgivningens knappa resurser som gynnat ett "krigiskt" beteende och det arvet bär vi med oss än i dag. Så har det låtit. Men under senare år har andra perspektiv inom forskningen vuxit fram. Perspektiv som betonar människans solidariska natur, vår unika empati och medkänsla. Också de psykologiska mekanismer vi brukar förknippa med det goda hos människan är resultatet av evolutionen. Våra äldsta förfäder och förmödrar överlevde och blev framgångsrika genom samarbete. Vi koloniserade och uppfyllde jordens alla hörn eftersom vi har en unik förmåga att hjälpa varandra, också de som vi inte ens är släkt med. Kriget uppstod när befolkningen ökade, när människan blev bofast, skapade territorier och började lagra överflöd. De hierarkiska samhällen som växte fram vid samma tid bar med sig de förutsättningar som krävs för att människor ska döda andra människor i krig. Men det har ingenting med vår medfödda natur att göra. Därför undviker vi i det längsta att döda och mår dåligt när vi tvingas till det.

Men hur kommer det då sig att det dog tre människor varje minuten under förra seklet i krigsrelaterat våld?

Ni skriver i boken att det äldsta arkeologiska beviset på att människan krigat är runt 10 000 år gammalt, innan dess saknas bevis. Kan man lita fullt ut på arkeologin?

Nej. Eller ja. Vi har gett oss ut på en resa för att söka efter de äldsta kända arkeologiska spåren av det forskare definierar som krig. Och vi hittar det. Frågan är vad fyndet berättar? Fanns det inte krig innan de våldsamma händelser som arkeologer hittar spår av i öknen mellan Egypten och Sudan? Det finns många arkeologer som hävdar att frånvaron av bevis för krig, inte betyder att krigen var frånvarande. Det är bara så oerhört svårt att hitta arkeologiska spår för vad som helst som är äldre än omkring 10 000 år. Människor krigade, men det lämnade inga spår. Man slogs med kastade stenar och bräckliga träklubbor. Och det bevaras ju inte. Dessutom har arkeologer av hävd varit dåliga på att leta efter spår av krig. Man vill hellre söka en fredlig forntid att drömma sig tillbaka till, än en krigisk att förakta.

Men är det inte så att schimpanser, vår närmaste släktning i djurvärlden som vi delar en gemensam förfader med, också går i krig? Kanske. Vissa hävdar med bestämdhet att schimpanser krigar, andra lika bestämt att de inte. Frågan kompliceras av att det finns en annan lika nära släkting – bonobon, som tidigare kallades dvärgschimpans. De krigar aldrig. Det är de flesta överens om. De löser konflikter på ett annat och mer angenämt sätt. De har sex, alla med alla och hela tiden, för att lösa spänningar mellan individer i gruppen. Kanske är det närmare människans natur, än att slå ihjäl. En sak är säker: omfattningen av människans förmåga att gå i krig ger oss en speciell ställning i däggdjursvärlden.

Varför är frågan om människans relation till krig viktig, skulle ny kunskap om ämnet kunna åstadkomma någon förändring?

Frågan om människan alltid har krigat eller om det är en uppfinning är viktig eftersom den handlar om hur vi betraktar oss själva, det som ibland kallas människans natur. Och även om man tycker det ena eller det andra så är alla överens om att det är viktigt att man förstår frågan rätt eftersom svaret kan ha en påverkan på vår samtid. Om vi inte förstår det rätt så kan vi exempelvis rikta samhällets resurser åt fel håll. Därför är det betydelsefullt att diskutera frågan och med ny kunskap kan man åstadkomma förändring.

Diskussionen är viktig och framförallt motiveras den av en gammal fabel som brukade berättas bland det folk som gått till historien som cherokeser, ett folk som levde på den amerikanska östkusten: "En liten flicka kom en dag till sin far, skrämd av en mardröm. I drömmen hade två vargar mötts och inlett ett våldsamt slagsmål. Den ena vargen försökte undvika bråket, vek undan och ville gå en annan väg. Den andra vargen var aggressiv, den gick till attack. Det slutade med att de bet och slet i varandra, blodet sprutade. Den lilla flickan sökte tröst hos sin far, en äldre och högt respekterad man, och frågade vad drömmen betydde. Hennes far svarade: Det finns två vargar i oss alla, en är snäll, vänlig och fredsälskande. Den andra är illvillig och våldsam. De kämpar ständigt om makten över våra själar. Den lilla flickan blev än mer skärrad och frågade: Vilken varg vinner? Han svarade: Den du väljer att mata."

Relaterade artiklar

Foto: Philip Håkanson

27 oktober 2016

Har krig alltid funnits?