Författare:
Kommer aldrig att få veta om hon hör
Svenska
2009-04-29
Utgivet av: Norstedts
Läs mer
Beskrivning
Detaljer
Produktdetaljer
ISBN
9789113025742
Böcker av författaren
Om boken
” Jag måste gå rätt in i elden.” Så skriver Honorine Hermelin i ett brev till Hagar Olsson i juni 1931.
36 år senare sitter Honorine på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, tittar på gråsparvarna i busken utanför fönstret, äter fläskkarre i matsalen med de andra gamla och tänker tillbaka på sitt liv: barndomen utan mamma, äktenskapet med dendanske författaren Vilhelm Grönbech, relationen med den passionerade Hagar och den långa stillsamma kärleken till Ada Nilsson, som hon arbetade och levde med i många år. Biträdena avlöser varandra. Eller gör de? Hon börjar få svårt att känna igen ansikten, och vågar inte längre fråga, kanske frågade hon nyss. På Fogelstad kom hon att bli en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är arbetet ochkampen över och det som återstår är att försöka förstå vem hon har varit, i sina egna ögon och i andras, och vad kärlek är. Det här är inte en historisk roman om Fogelstadgruppen. Kerstin Norborg har studerat Honorine Hermelins brev och texter, men framför allt skapat sin egen Honorine, en kvinna som är både hård och skör, frågande och insisterande. Vi möter henne på en plats som hon har längtat till, men också fruktat. Ingen ser henne här, hon är vänd mot sig själv, mot drömmarna, vreden och längtan. Jag måste gå rätt in i elden är en roman om systerskap, åldrande och vad som blir kvar av ett liv.
36 år senare sitter Honorine på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, tittar på gråsparvarna i busken utanför fönstret, äter fläskkarre i matsalen med de andra gamla och tänker tillbaka på sitt liv: barndomen utan mamma, äktenskapet med dendanske författaren Vilhelm Grönbech, relationen med den passionerade Hagar och den långa stillsamma kärleken till Ada Nilsson, som hon arbetade och levde med i många år. Biträdena avlöser varandra. Eller gör de? Hon börjar få svårt att känna igen ansikten, och vågar inte längre fråga, kanske frågade hon nyss. På Fogelstad kom hon att bli en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är arbetet ochkampen över och det som återstår är att försöka förstå vem hon har varit, i sina egna ögon och i andras, och vad kärlek är. Det här är inte en historisk roman om Fogelstadgruppen. Kerstin Norborg har studerat Honorine Hermelins brev och texter, men framför allt skapat sin egen Honorine, en kvinna som är både hård och skör, frågande och insisterande. Vi möter henne på en plats som hon har längtat till, men också fruktat. Ingen ser henne här, hon är vänd mot sig själv, mot drömmarna, vreden och längtan. Jag måste gå rätt in i elden är en roman om systerskap, åldrande och vad som blir kvar av ett liv.
Läs mer
Kerstin Norborg
Jag måste gå rätt in i elden
Om boken
Marie-Louise är syster till Carl-Fredrik Hill. Hon är tre år yngre än han och i ungdomen delar de intresset för måleriet, men när Carl beger sig till Stockholm och sedan också Paris för att måla, blir hon kvar hos familjen i Lund. Först efter broderns psykiska sammanbrott får Marie-Louise tillåtelse att resa till Paris för att hämta hem sin bror. Paradoxalt nog blir detta Marie-Louises första riktiga möjlighet att ge sig ut, komma bort från det instängda huset på Skomakargatan.
I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv?
Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.
Det är en laddad, poetisk text med starka bilder som påminner om Hills målningar.
I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv?
Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.
Det är en laddad, poetisk text med starka bilder som påminner om Hills målningar.
Läs mer
Kerstin Norborg
Marie-Louise
Om boken
Hur berättar man när det knappast finns några minnen kvar och ingenting efterlämnat? Det börjar med en bild. Ett spädbarn ligger på ovanvåningen i ett hus och skriker. På nedervåningen ligger en mor som är svårt sjuk. Hon hör men kan ingenting göra. Eller hör hon?
Det är där det måste börja. Ur den bilden växer berättelserna fram. Den om modern, Estrid, som flyttar till den lilla byn för att ta tjänst som skollärarinna och om hennes möte med bondsonen Johannes. Om barnen de får. Om bröstcancern, som så totalt förändrar deras liv. Men också den om det skrikande barnet, hon som lämnas bort medan syskonen får stanna hos fadern. Det är hon som i vuxen ålder försöker skriva sin familjs historia.
Det handlar om längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar en kvinnas hela liv.
Det är där det måste börja. Ur den bilden växer berättelserna fram. Den om modern, Estrid, som flyttar till den lilla byn för att ta tjänst som skollärarinna och om hennes möte med bondsonen Johannes. Om barnen de får. Om bröstcancern, som så totalt förändrar deras liv. Men också den om det skrikande barnet, hon som lämnas bort medan syskonen får stanna hos fadern. Det är hon som i vuxen ålder försöker skriva sin familjs historia.
Det handlar om längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar en kvinnas hela liv.
Läs mer
Kerstin Norborg
Kommer aldrig att få veta om hon hör
Om boken
När ett foster dör i livmodern men inte stöts ut som vid ett vanligt missfall kallas det för "missed abortion". Detta händer kvinnan i titelnovellen i denna samling. Hon är gravid för första gången när hon får veta att fostret i hennes mage inte längre lever. Hon bär på något dött. Något som varit så levande för henne och som fått henne att också känna sig riktigt levande för första gången.
I "Mörkerkörning" känner en kvinna för första gången en sprittande fosterrörrelse från det väntade barnet. Samtidigt funderar hon på sin kärlek till mannen, varför den aldrig varit riktigt romantisk eller stormande.
Missed abortion är en novellsamling som handlar om förmågan att känna kärlek och närhet, men lika ofta om bristen på denna förmåga. Om platser, sommarhus, relationer som rymmer hela liv av uppsatta förväntningar och rädslan för att inte kunna uppfylla dessa förväntningar. Men när barnen kommer in i bilden står man inför något större och det kan vara en befrielse. Det handlar om att våga tro istället för att desperat försöka ha kontroll över sitt liv, en kontroll som oftast ändå bara är en illusion.
Kerstin Norborg skriver på en rak och lättflytande prosa om starka existentiella frågor som berör på djupet.
Läs mer
Kerstin Norborg
Missed abortion
Om boken
Arvid är präst och prästson, och präglad av sin uppväxt i en sträng schartauansk miljö. En dag tystnar han i predikstolen, de ord som länge varit så självklara för honom har förvandlats till innehållslösa fraser. Det ekar tomt i Faderns hus, och hela Arvids värld rasar samman.
Läs mer
Kerstin Norborg
Min faders hus