Kära Svan

I Modersmyter ligger myten på lur bakom bebisbädden, inbäddad mellan lakanen, intill barnets mjuka skinn, tryckt mot din kropp.

Elisabeth Berchtold har i sin tredje diktsamling begett sig in i modersmytens djupa skogar. Bland hundar, hindar och harar jagar Diana jägaren, skjuter mödrar vagnen framför sig.

En kvinna föder på papperslakan i lysrörsljus ett blodigt barn. Att ta till sig, att skjuta ifrån.

I en blandning av myt och vardag skrivs moderserfarenheter fram. Landskapet och djuren, våldet, smärtan, ömheten och omsorgen väver in och ut ur varandra. Förväntningar och normer bär också på en saga.

I Elisabeth Berchtolds diktsamling leker Eurydike i underjorden. Vi följer efter Rosa på bal hotfullt hyllande, ut på rosenbalkongen. En Lucia bländar med sitt vargula sken. Och Maria faller i påfågelsvirvlande moln uppåt och nedåt.

Fyra kvinnonamn och fyra diktsviter:

Eurydike: Två flickor tyr sig till varandra i underjorden samtidigt som de involverar sig i laddade lekar. Letar i minnet och härmar vuxenvärlden utan att kunna svara på varför de befinner sig i de jordiga gångarna.

Rosa: Rosas röst hörs inte - men andra talar om henne och om hennes kropp. När hon lämnar drömmen blir de oroliga. De vill få in henne i drömmen igen. Göra allt för att det ska bli som förut, bli fint igen.

Lucia: En vit orörlig kropp, först tycks hon död men hon spricker ut i syn, hörsel, lukt, kroppsvätskor. Kissar tecken i snön, varar. Blir kropp, blir hud, röst, språk och hon skriker! Hon söker upprättelse och hämnd. Hon vill ha revolution!

Maria: Ett passionsmöte. Kropparna faller mot varandra, inåt och utåt i en intim känsla av uppgående och förälskelse, utsatthet och åtrå. Finns det i extasens blindhet, i att förlora sig i närhet och beroende, samtidigt frihet och ömsesidig respekt?