Söte Jesus

Varenda ung människa i Galileen i norra Palestina hade hört talas om Messias. De hade läst om honom i skolan. Även den 13-åriga Maria Joakimsdotter väntade …

En dag besöker ängeln Gabriel Maria … eller var det en romersk soldat … eller hade hennes fästman Josef …? Maria Joakimsdotter var med barn. Och hon hävdade bestämt att hon inte hade varit tillsammans med någon.

En oerhörd skandal eller ett under? Jesus från Nasaret föddes i Betlehem, växte upp i Nasaret i Galileen och blev korsfäst som terrorist.

Vem var han? Vad var hans budskap? Har han över huvud taget existerat?

Ett är säkert: Med Jesus från Nasaret började världshistorien på nytt.

I Söte Jesus låter Bengt Pohjanen många komma till tals: Gud själv, hans änglar, Lucifer, historiker samt den tidens insändarspalter. Han blandar fakta och legend, berättelse och debatt. Bilden av en Jesus som kanske inte är så söt börjar framträda ...

Bengt Pohjanen debuterade 1979. Ett genomgående tema i hans författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett "gränsens tredje rum", dess muntliga berättartradition (finsk- och meänkieli-språkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Smuggling, extatisk laestadianism, utopisk kommunism och drömmar om tusenårsriket är starka kryddor i det annars stillsamt meditativa Tornedalen.

Berättaren i Himlalots är en man inbegripen i "ett våldsamt gräl med djävulen". I romanens början sitter han på ett tåg på väg till Moskva. Han har sällskap med två ryska damer som han sannolikt känner väldigt väl. Sannolikt eftersom minnet från kvällen före är en smula dimmigt. Tillsammans med en av damerna vill han söka bot och inre frid i ett kloster utanför Moskva. Han ska också överlämna en lottovinst till fader Feofan. Där, hos munkarna, har han inga problem med minnet - tvärtom. Den färgstarka barndomen i Tornedalen bland hästtjuvar och andra udda existenser passerar revy liksom studenttidens Uppsala och dess frasradikalism.

Himlalots är en trosroman och samtidigt en trotsroman. Dess hjälte är en människa dömd att tro i en tid präglad av våld och brott. Det är också en rysk roman, inte bara för att den utspelar sig hos de fromma bröderna i ett rysk-ortodoxt kloster, utan för att den lever av det heliga vansinne som befolkar 1800-talets stora ryska romaner.

Bengt Pohjanen debuterade 1979. Ett genomgående tema i hans författarskap är Tornedalen, dess mentalitet som ett "gränsens tredje rum", dess muntliga berättartradition (finsk- och meänkieli-språkig) och dess dramatiska historia som bestämts av närheten till Tsar-Ryssland och Finland. Smuggling, extatisk laestadianism, utopisk kommunism och drömmar om tusenårsriket är starka kryddor i det annars stillsamt meditativa Tornedalen.

Bengt Pohjanens nya bok är en originell och lyhörd barndomsskildring, men också en inträngande gestaltning av en region i Sveriges marginal, Tornedalen. En rak och rolig bok som har goda möjligheter att skriva in sig bland de klassiska svenska barndomsskildringarna.

Huvudperson är pojken "Bengt Pohjanen", eller som han heter på sitt modersmål tornedalsfinskan: Pänktti. Vi följer honom från födelsen - när han dimper ner som den fjärde i syskonskaran en sval midsommarnatt i Tornedalen den 26 juni 1944 - till hans första skolår, i skuggan av kriget i Finland.

Pänktti växer upp vid en onaturlig gräns, älven som skiljer Sverige från Finland, men som i första hand är en förbindelse: familjer och släkter bor på båda sidor om vattnet. Därför är smuggling en syssla som de flesta är inblandade i, inte minst Pänkttis egen far, smugglarkungen Otto, med kodnamnet "Spetsnäsan". Men detta utbyte av varor har kriminaliserats av det svenska storsamhället. Man kan säga att hela befolkningen är "kriminaliserad", eller åtminstone betraktad med misstänksamhet från överheten. Att födas in i den tornedalsfinska identiteten är att bli en outsider, placerad utanför storsamhällets normer och värderingar.

Bengt Pohjanens berättelse är starkt självbiografisk. Den ger bakgrunden till ett av samtidens mest särpräglade svenska författarskap, men skildrar också ett brett och egensinnigt galleri av färgstarka gestalter - i vardaglig nöd och mytiskt skimmer. Smugglarkungens son är Bengt Pohjanens rakaste bok hittills, buren av humor och livskunskap - den har goda möjligheter att skriva in sig bland de klassiska svenska barndomsskildringarna.

Ett samhälle i Norrbotten. En ung vettvilling skjuter på gatorna. Han rör sig i en fantasivärld av kioskdeckarvåld och osårbara hämnare, han är Silvertorpeden. Men mauserkulorna han avlossar är inga fantasier. En polisman träffas i huvudet, döden är ögonblicklig.

Bengt Pohjanen berättar om det kaos av hjälplöshet och cynism som det meningslösa dådet utlöser, och om den dödsskjutne polisens bror, prästen vars uppgift det blir att hantera detta kaos … och att försona sig med broderns öde och minne.

Präst i Karesuando lappmark och Pajalas nybyggarland; stridbar nykterhetsivrare och social reformator; internationell ryktbar botanist och naturforskare - Lars Levi Laestadius är en genial och sällsamt mångtydig gestalt i det svenska 1800-talet.

I Ropandes röst tränger Bengt Pohjanen ner i denna livsgåta, efter mångåriga studier och med osedvanlig konstnärlig inlevelse. Han målar ett blodfullt porträtt av läsarprästen, av troskampen, och biskopsförhören, de hisnande visionerna och feberdrömmarna, strövtågen i ödemarken och de vetenskapliga striderna, de märgrika predikningarna och den ensliga förtvivlan … Hans bok är en betydande litterär satsning.