”En kvinna helt utan superkrafter”

Helena Lindegren är skådespelare och komiker. Utöver film, tv och teater medverkar hon bland annat i På minuten i P1 och Stora Dialektshowen. Nu bokdebuterar hon med I stort sett mänsklig, en gripande roman om att växa upp som barn och sedan göra det igen som vuxen. Med brant humor och skoningslös iakttagelseförmåga skildrar hon en kvinna som borde göra bättre ifrån sig och ett västerbottniskt landskap som skänker tröst och svindel.

Boken har redan fått högsta betyg i BTJ, som skriver: ”I stort sett mänsklig av Helena Lindegren är som en västerbottnisk kusin till succén Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Här handlar det också om mötet mellan vardagen och människans inneboende märkvärdighet och som även Helena Lindegren lyckas förvandla till sträckläsning …”.

”Vilken läsfest! En rolig, vacker, sorglig, spännande och alldeles underbar roman”, har författaren Nina Wähä sagt om romanen.

Vem är Hanna Degermark, som vi möter i din bok? Och vad händer henne?

– Hanna är en kvinna helt utan superkrafter som inser att hon levt en ganska bra bit av sitt liv utan att göra några egentliga egna val. Hon har blivit dumpad efter ett både långt och dåligt förhållande, och i början av boken åker hon dit för rattfylla. Hon förstår att hon behöver göra något åt sin situation, men är högst tveksam till om hon har verktygen som behövs. Inget av det hon hittills åstadkommit i livet tyder på det.

– Hon flyttar hem till sin döda pappas hus, sitt barndomshem, och gör sitt bästa för att hantera tillvaron. Till en början lever hon ganska väl upp till sin självbild som allmänt oduglig och fördriver dagarna med bakning och hetsätning, och med att läsa igenom de få böcker som finns i pappans bokhylla. När hon till sist bara har kvar boken ”Hyss och allvar med Glenn Hysén” når hon någon slags vändpunkt. Man skulle kunna säga att hon genomför en rad överloppshandlingar, med varierande utfall. Hanna hanterar livet med en ganska krass humor och genom att låta sina favoritlåtar gå på repeat i huvudet. De är kanske inte lika effektiva som ett pannben hade varit, men saker och ting händer i alla fall.

Boken beskrivs som en roman om att "växa upp som barn och sedan göra det igen som vuxen"?

– Hannas väg framåt varvas med tillbakablickar till uppväxten. Till modern, som med norra Västerbottens mest uppmärksamma blick följer Hannas alla steg. Till pappan med Beatlesskivorna, jobbet på fläktfabriken och gluggen efter tanden han inte nändes laga. Till bästa vännen Nina, som Hanna saknar mer än vad som känns normalt. Särskilt eftersom Nina med sin framgångsrika tillvaro med familj, villa och eget företag inne i Skellefteå knappast saknar Hanna lika mycket.

– Och inte minst får vi följa Hannas lilla moppegäng som rastlöst kör längs skogsvägarna i jakt på sprit eller kärlek eller vad det nu är. Den situation Hanna befinner sig i idag tvingar henne att se vissa sanningar i vitögat och kanske eventuellt bli vuxen lagom tills 40-årsstrecket ska passeras.

Frågan "Måste man verkligen vara en självständig kvinna?" ställs i texten. Måste man det?

– Alltså, det finns ju redan alldeles för många som talar om för kvinnor vad de bör och inte bör göra, så det tänker jag inte ägna mig åt. Men det beror såklart på vad man menar med självständig. I Hannas fall tror jag att det handlar om ett förvirrat ideal om den självständiga människan, som är helt oberoende av andra. Att det skulle vara målet. Hon känner sig misslyckad för att hon vill ha kärlek och bekräftelse. Vilket ju är hemskt onödigt eftersom vi alla, oavsett könstillhörighet, är beroende av varandra. I alla fall om vi är mänskliga.