En uppgörelse med pilkorsarnas terror

Orgie gräver djupt i de drivkrafter som låg till grund för händelserna under pilkorsarnas skräckvälde och visar hur hela den sociala ordningen sattes ur spel. Plågsamt ingående beskrivs också den brutala tortyr offren utsattes för.

Romanen gavs ut i Ungern för tio år sedan och betraktas av många som en av de främsta ungerska romanerna under de senaste decennierna och som den viktigaste litterära skildringen av pilkorsarnas skräckvälde. Förläggaren Lisa Lindberg har ställt frågor om boken till översättaren Peter Karlsson.

Hur hörde du talas om den här boken första gången?

– För fem år sedan såg jag en dokumentärfilm om en kontroversiell staty i Budapest som blivit samlingspunkt för den ungerska extremhögern och i den fanns en kortare intervju med författaren Gábor Zoltán. Statyn står bara några kvarter från högkvarteret för pilkorsarna i stadsdelen Városmajor, där en stor del av Orgie utspelar sig, och jag blev nyfiken på hans roman, inte minst eftersom Városmajor ligger så centralt på Budasidan och jag själv passerat där många gånger utan att ha en aning om vad som skett där. Min mamma var från Budapest, och jag har besökt staden under hela livet och tillbringat en massa tid där, numera åker jag dit åtminstone ett par gånger om året.

Det här din första litterära översättning, varför kände du att det var viktigt att översätta just den här boken?

– Romanen har en ovanligt stark närvarokänsla som fångade mig direkt, den är också hyperlokal och går in i detalj på de konkreta händelserna och på djupet med människorna i boken, vilket gjorde att händelserna kändes begripliga för mig på ett annat än genom mer översiktliga skildringar av den här perioden. Våldet och övergreppen lindas inte in i omskrivningar, och det gör det många gånger tungt och plågsamt att läsa. Gábor Zoltán lägger stor vikt vid att beskriva förövarna och deras bakgrund. Han fråntar dem inte alls ansvaret för sina handlingar, men visar dem som människor och inte som endimensionella pappdockor.

– Dessutom ville jag översätta den för att den hänger ihop med min familjehistoria. Min mormor bodde en knapp kilometer från Városmajor från 1942, när hon var fjorton år, tills hon dog. Hennes gata nämns också i boken, liksom även pilkorsarnas allra första partilokal, som hade legat i ett hus på andra sidan kvarteret: mormor hade utsikt mot det huset från balkongen. Hennes far var född jude men hade av olika skäl konverterat redan före första världskriget. Därmed fanns inga papper på att han var jude, i alla fall inte lätt tillgängliga för myndigheterna och pilkorsarna, så han klarade sig under kriget. Men andra släktingar råkade illa ut, och en av överlevarna hann jag träffa många gånger innan hon dog i början av 2010-talet.

– När jag var i stort sett färdig med översättningen tog jag en promenad med Gábor Zoltán i de kvarteren, och då visade det sig att ett av offren i Orgie hade bott i samma hus som min mormor.

Omslaget av Sigge Kühlhorn visar ett gatunät. Staden Budapest och stadsdelen Városmajor är nästan en huvudperson i sig. Om man går omkring i de kvarteren idag, kan man se spår av händelserna som skildras i boken?

– En av de saker man slås av i boken är att pilkorsarna fanns på i stort sett varenda gata, och bodde i vart och vartannat hus i stan. Bagaren, barberaren, brevbäraren, folkskolläraren kunde vara pilkorsare, och rätt som det var föll deras judiska grannar, kunder, elever offer för deras hat, fick stå till svars för alla deras upplevda oförrätter och utsattes för det våld som berusade

– Om man vet vad man letar efter kan man hitta spår. Några så kallade snubbelstenar, ett par skyltar på byggnader som påminner om offren, och sedan ett par år också ett minnesmärke vid kyrkan i Városmajor. Men om man inte är så uppmärksam är det väldigt lätt att missa detta i den annars rätt lugna och lummiga stadsdelen. Jag har bekanta som bott i närheten i decennier som visserligen känt till att pilkorsarna vintern 1944–45 radade upp judar på kajen till Donau för att skjuta dem, men inte visste vad som utspelat sig i dessa kvarter.

– Författaren Gábor Zoltán var själv länge en av dem. Han har levt hela sitt liv i Városmajor, men det var först i övre tonåren han ens hörde knystas om vad som skett alldeles utanför hans eget sovrumsfönster.

Kan den här boken säga något om dagens Ungern?

– Man kan tyvärr höra ekon av händelserna i boken i samtidens Ungern i den offentliga debatten, den här och var uppenbara rasismen, slagord eller förolämpningar som påminner om pilkorsarnas retorik.

– En särskild aspekt av Orgie är att den tar tag i frågan om ungrarnas skuld i de ofattbara grymheter som begicks under kriget och förintelsen, och att det inte bara var tyskar, som många vill föreställa sig. Men Ungern och Tyskland var allierade före och under kriget, och Ungern hade stiftat antijudiska lagar redan 1938. Dessutom deltog ungerska styrkor i augusti 1941 i en massaker på judar i västra Ukraina, varav omkring femton tusen hade deporterats från Ungern.

– Det är inget som passar så väl in i den officiella ungerska självbilden. Särskilt inte under regeringen Orbán, som i stället försöker forma uppfattningen av historien via historiska museer och institut. De kommer då och då på kollisionskurs med seriösa historiker som klagar på politisk styrning och snedvridna tolkningar. Ett av dessa museer är för övrigt inrymt i pilkorsarnas högkvarter på Pestsidan som också förekommer i Orgie.