Flora Wiström: ”Det kändes förbjudet att skriva om”

I Stortaxi står vänskapen i centrum, snarare än den romantiska kärleken. Vad var det som fick dig att vilja skriva just en generationsroman om vänskapsrelationer och hur de förändras när man närmar sig trettio?

– Jag ville skriva en berättelse om vänskap, utifrån den brytpunkt som jag upplever att trettioårsåldern är. På väldigt kort tid kan man plötsligt stå långt från varandra, beroende på om man är tillsammans med någon eller singel, har barn eller lever barnfritt, har pengar eller kämpar ekonomiskt. Jag ville skriva en berättelse om denna fas i livet som sätter vänskapen på prov.

– Nyss var den kollektiva identiteten allt, men under bokens gång börjar det här luckras upp och romanfigurerna drar åt olika håll. Somliga har trettioårskris.

– Jag ville även kapsla in den där känslan när det är fredag och man sitter i en taxi med sina ibland svinjobbiga men högst älskvärda vänner och inte vet var kvällen ska sluta. När det känns som om man lever på lånad tid. Är det här den sista utekvällen? Usch, det är så smärtsamt.

– Min första bok handlade om romantisk kärlek. Min andra om syskonrelationer. Min tredje var ett pappa-dotter-drama. Det var dags för en kompisbok.

Romanen kretsar kring ett kompisgäng där livsvalen börjar dra åt olika håll – barn eller barnfrihet, ekonomisk trygghet eller osäkerhet, nya relationer och gamla lojaliteter. Vilken konflikt eller fråga i boken kände du själv starkast för när du skrev?

– I berättelsen finns ett spår där karaktären Anja kärar ner sig i någon som inte är hennes pojkvän. En annan person i kompisgänget. Att skriva fram den linjen var svinspännande och pirrigt. Jag ville se hur länge jag kunde dra ut på det – kommer de få varandra eller inte? Alla har väl någon gång haft känslor för, eller känt stark attraktion till, en person som man inte borde känna så för. Det kändes typ förbjudet bara att skriva om det.

Du har sagt att det här har varit det roligaste projektet du arbetat med, men att det också varit svårt och överraskande. Vad var det som gjorde skrivandet av Stortaxi annorlunda jämfört med dina tidigare böcker?

– Jag bestämde mig tidigt för att inte tukta och kontrollera den här texten för mycket. Jag tänkte att den skulle få vara gapig och bullrig på samma sätt som en fredagskväll på stan är det. I min förra bok, Här ruvar havet, ville jag skapa ett slags litterärt koncentrat. Den här texten är kanske snarare en fullproppad multivitamindryck med hög sockerhalt? Det har också varit spännande att gå in i sex ganska olika psyken och se på deras gemensamma tillvaro genom deras respektive linser. Det har också gjort skrivprocessen varierad, jag har aldrig kroknat vid tangentbordet. Men det är förstås också mer utmanande att hålla sex linjer än att bara hålla en eller ett par.

I Stortaxi möter vi ett helt kompisgäng fullt av karaktärer. Var det någon av dem som du kände extra för under skrivandets gång?

– Jag älskade verkligen att skriva fram Matti. Han är en aspirerande skådis som hela tiden går och väntar på callbacks. Är man en loser om man fortsätter försöka, eller är man en loser om man ger upp? Det funderar han på. Han är väldigt snäll och omtänksam men fuckar upp kanske störst av alla. Han har varit tillsammans med Anja i tolv år och längtar så himla mycket efter att bli pappa. Men hon verkar tyvärr inte vara lika sugen …

Många läsare som följt dig länge har vuxit upp ungefär samtidigt som du själv. Känner du att Stortaxi fångar något särskilt med den generation som nu går från ungdom och tjugoårsliv in i ett mer definitivt vuxenliv?

– Berättelsen utspelar sig i nutid, i rådande lågkonjunktur där det rapporteras om sjunkande nativitet. En tid då vi försöker optimera oss själva och våra liv, men där vi hela tiden kan spegla oss i varandra online. Man vill vara rätt, på så många sätt. Man vill göra avtryck som konstnär men ha råd att bo i stan. Man vill visa att man bryr sig i viktiga frågor, men hur mycket agerar man egentligen på det i praktiken? Romanfigurerna tillhör en urban medelklass som på många sätt lever privilegierat, men deras liv är inte helt okomplicerade. Framförallt handlar berättelsen om hur de kämpar relationellt. Boken ställer kanske frågan: ställer vi upp för varandra när det verkligen gäller?