Frans Wachtmeister: Varför flytta in bakom murar när man inte har någonting att försvara?

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne och sedan många år bosatt i Tokyo, där han har studerat konsthistoria och japanska. Han debuterade 2023 med romanen Territoriella anspråk, som nominerades till både Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset. Hans andra roman Förlorad mark nominerades till Sveriges Radios romanpris och The European Union Prize for Literature.

I höst är han aktuell med Livsrum, en roman som tar sin början i jakten på trygghet. PR-konsulten Erika och hennes sambo har lämnat Malmö för Staffanstorp. Efter ett inbrott i garaget börjar de överväga att flytta till kommunens nybyggda gated community. Samtidigt håller relationen på att rämna. På en resa till Sharm el-Sheik får Erika möjlighet att börja om.

I Livsrum står längtan efter trygghet i centrum, samtidigt som idén om att ”bygga murar” problematiseras. Vad säger romanen om vår tids besatthet av säkerhet och kontroll?

– Jag anser inte att murar av princip är av ondo. Det är en naturlig och helt legitim instinkt att vilja freda sig från faror. Frågan är snarare hur långt man är beredd att gå för tryggheten. Vilka eftergifter i form av ekonomiska kostnader och våld på den egna värdigheten är man redo att göra. När huvudkaraktären i Livsrum, Erika, står inför en flytt till Sveriges första grindsamhälle säger hon något som jag tycker sammanfattar det väl: Varför flytta in bakom murar när man inte har någonting att försvara?

Erika rör sig från Staffanstorp till Sharm el-Sheik i jakt på ett nytt liv. Hur ville du skildra kopplingen mellan geografisk förflyttning och existentiell omstart?

– Ett tema som jag började utforska lite i Förlorad mark var hur rumslig flytt också kan innebära timlig flytt. Att resa i geografin är också att resa i tiden, till framtiden eller det förflutna, beroende på vilken riktning man färdas i. På så vis ger den geografiska förflyttningen tillgång inte bara till en annan plats och kultur, utan en helt annan tid. I Livsrum är det detta, resandet i tiden, som Erika och hennes vänner sysslar med, eftersom det ger dem helt andra livsförutsättningar än det de hade hemma i Europa.

Dina tidigare romaner har ofta kretsat kring identitet och tillhörighet i internationella miljöer. Hur förhåller sig Livsrum till ditt tidigare författarskap, och vad är nytt här?

– Mina två tidigare romaner har båda utspelat sig i Japan, där jag bor. En recensent skrev efter den andra att nu kan Wachtmeister nog inte skriva mer om Japan, vilket han hade rätt i. Ämnet var uttömt, så Livsrum är min litterära hemkomst till Sverige, åtminstone under den första tredjedelen. Sen bär det av till Afrika.

– Gemensamt med de tidigare är studerandet av dynamiken mellan Väst och övriga världen. Konflikterna, de sexuella mötena, fördomarna. Nytt är att protagonisten är en kvinna, samt att scenen är förlagd till Egypten. Det var för mig ganska främmande områden.

Dina romaner rör sig ofta i internationella miljöer och bland människor i rörelse. Vad är det i det gränsöverskridande livet som fortsätter att fascinera dig som författare?

– Det finns en uppfattning i det västerländska medvetandet att identitet och tillhörighet är någonting man själv fritt kan definiera. Det stämmer inte riktigt. Det är omgivningen som definierar en. Att färdas i internationella miljöer tillåter därför att växla från olika identiteter och tillstånd. Från utsatt till privilegierad, fiende till vän, civiliserad till barbar och så vidare.

– Ibland uppstår diskrepans mellan den egna definitionen och omgivningens. Det är då det blir intressant, för i den klyftan ryms allt från tragik till komik. Det är en god mylla för bra litteratur.

Vilken typ av litteratur har du själv inspirerats av i skrivandet av Livsrum? Finns det några andra böcker som är särskilt intressanta att läsa tillsammans med din roman?

– Christian Krachts Imperium var en stor inspiration, precis som Michel Houellebecqs Plattform, som jag blinkar till på en del ställen i romanen. Eftersom karaktärerna iscensätter ett slags tidsresa till kolonialtiden har jag också läst en hel del europeisk reselitteratur från den tiden för att komma i stämning, typ André Gide och Rudyard Kipling, samt en ansenlig mängd avhandlingar inom postkoloniala studier.

Bilderna är tagna i och runt Shibuya, Tokyo. Vad betyder det området för dig?

– För tio år sedan hängde jag här kanske varje vecka. Nu när jag har småbarn är jag här allt mindre, så för varje besök har något förändrats. Sällan till det bättre. Gamla hus har rivits och gett plats till ännu en skyskrapa. En vinylbar där jag och ett gäng gamla nostalgiska farbröder en gång var det enda klientelet har invaderats av turister. Ett café med talförbud där man kunde önska klassisk musik ur ett par antika högtalare har blivit rökfritt. Gatorna är rensopade. Det är ganska vemodigt att gå här nu. Det är som om tiden kommit ikapp även Shibuya.