Martin Luuk: ”Jag hade aldrig spelat på kött förut”

Till vår spelning på Estniska huset valde jag att sjunga ”Bike”, från första Pink Floyd-skivan; en fin, glad trudelutt, en partydänga som skulle få både barn och gamla i publiken att le.

Problemet var att ingen av oss kunde spela. Eller, Teet spelade lite gitarr och Seppo spelade fantastisk ”Let’s Spend the Night Together”-piano. Men sen då? Vi tog in två personer utifrån: Anders Aldrin och Pontus Holmgren som var halvrockstjärnor i gruppen Standby. De kunde verkligen spela och Pontus hade just blivit vän med oss, jag minns inte exakt hur.

Och så var Rein med, Rein var en spännande figur i utkanten av vår utkant. Han var den smartaste killen i rummet och kunde bli vad som helst, men han var inte säker på om han ville vara den smartaste killen i rummet eller bli vad som helst. Åtminstone inte det som folk som sa att han kunde bli vad som helst menade med ”vad som helst”. Senare i livet skulle han inte kunna stå emot pressen och började på Handelshögskolan, men hoppade snart av och började istället på kiropraktorlinjen, som han också hoppade av för att börja jobba på Pressbyrån. Jag har alltid gillat såna människor. Som inte tänker spela med.

Men just då låg han lågt, höll sig i skuggorna och inväntade sin egen inre röst. Var bra på att applicera rouge och maskara och dök upp på saker om han behagade när han behagade. Han fick så klart vara med i bandet, om han behagade. Andres skulle spela tamburin och jag … Jag borde spela trummor eftersom ingen annan gjorde det, men jag var ju hopplös och ärligt talat inte så intresserad. Kändes dessutom tveksamt att ha ett trumset på scen. Bylsigt, fel fokus. Däremot gillade jag ljudet av hand mot lår. Klatsch! Ett sånt ljud ville jag fånga. Men jag ville inte sitta i kortbyxor, det vore vulgärt. Då kunde vi lika gärna stanna hemma. Det måste låta bra, men det måste också se imponerande ut.

Kött, tänkte jag. Kött har den effekten. Ett berg av kött.

Helst ville jag köpa entrecôte för det bästa klafsiga ljudet, men jag hade inte den budgeten. Måste få maximal bang for the buck. Så fem dagar före spelningen kom jag över ett parti fläskben för 19:90 kilot på Konsum i Täby centrum och slog till på 20 kilo. Det borde räcka till om inte ett berg, så åtminstone en liten kulle. Jag vandrade den dystra grå vägen förbi Storstugan in mot villorna i Ensta och först när jag kom hem insåg jag att jag ju också måste förvara köttet nånstans. Det var för mycket för att få plats i kylen, till och med för mycket för att få plats i frysen.

Våra föräldrar var bortresta så mormor bodde med oss. Hon hade varit med om mycket och var en praktisk kvinna, så jag vände mig till henne med mitt dilemma: ”Vi ska ha en konsert på lördag och jag ska spela på de här fläskbenen men var ska jag förvara dem?”

Jag var så stolt och imponerad över henne när hon rent lösningsorienterat och helt utan ifrågasättande svarade: ”Vi lägger ut köttet på balkongen, där borde det vara kallt nog. Om det börjar lukta får vi spola av det i badkaret.”

Så det gjorde vi. Och det gjorde det. Efter tre dar luktade det så illa att vi gick över till plan B: mormor och jag bar in fläskbenen i badkaret och hällde på kallt vatten. Det var fantastiskt vackert när det låg där, som påver köttsoppa till en utsvulten bataljon. Kristian frågade försiktigt vad jag höll på med. ”Skit i det”, sa jag. Han hade seglarskor på sig och ville vara våra föräldrar till lags, han hade inget med min värld att göra.

På lördan stank köttet så in i helvete, så hela dan fick det ligga under kallt rinnande vatten. Jag gick dit med jämna mellanrum och rörde om med handen. Kanske blev det lite bättre, men inte mycket. Men ärligt talat, än sen? Stanken skulle bara lägga ytterligare en dimension till uppträdandet.

På seneftermiddagen plockade Teet upp mig i sin Mazda och vi packade in köttet i bakluckan, omsorgsfullt så att köttsaften inte skulle rinna ut.

Själva spelningen minns jag inte så mycket av. Jag hade aldrig spelat på kött förut, knappt ens på något instrument alls. Men jag bankade på. Efter ett tag kom jag in i groovet. Vad jag minns mest är att när vi bar in brickan med fläskben, så gick det faktiskt ett sus genom publiken. Och sen minns jag hur besvärade folk blev. ”Usch!” ropade nån. ”Fy!” och ”Nej!”

Och när de vuxna sen släntrade ut. En masse. Det var nåt med det. Och efteråt, när vår hemspråkslärare Edith Kotka-Nyman sa att hon inte tyckte att man skulle spela på kött, utan äta det, så ville huden krulla sig och det gick små strålar av lycka genom kroppen.

När jag gick och la mig på kvällen stirrade jag upp i taket och log. Vi hade klivit ut ur våra huvuden och faktiskt gjort något. Var det bra? Tveksamt. Var det humor? Nej, men det var inte heller inte humor. Var det fantastiskt då? Det kan du hoppa upp och sätta dig på.