På promenad med: Houssin Vennberg Sninate

Din bok heter Äventyrsboken, och den har en omslagsillustration som är hämtad från en utgåva av Jules Vernes Resa mot jordens medelpunkt. Vad har du för förhållande till klassiska äventyrsböcker, och på vilket sätt är det här en äventyrsbok?

– Ärligt talat är jag fullkomligt marinerad i den sortens berättelser. Och har varit det ända sedan barndomen. Är nog därför jag när en så stark hat-kärlek till dem. Å andra sidan genomsyrar strukturen hos den sortens fantastik inte bara mig, utan lejonparten av vår samtida kultur. Vi hittar tropen om Det Stora Äventyret i allt från låt oss säga den senaste Spindelmannenfilmen till böcker som utger sig för att vara kallhamrad fakta om AI. Avgjort spelar det en roll i varför jag så gärna velat gå i dialog med den berättelsen. Använda och göra något annat av den. Ge den lite tuggmotstånd.

– Visst lånar Äventyrsboken typiska drag från de klassiska äventyrsberättelsernas outsinliga repertoar – den kliande reslusten, den målfixerade besattheten, trickster-mentaliteten, för att nämna några. Vissa vändningar och spänningsmoment med. Men det starkaste sättet jag upplever att min äventyrsbok går i dialog med genren är hur den språkligen framställer människors förhållande till sin omgivning. Sättet den är berättad på. Oftast liknar det en brottningsmatch: trots vissa livsbegränsningar/-betingelser lyckas gestalterna ändå med konststycket att ha ett levande och dynamiskt förhållande till sin omvärld. Och vad innebär det? Att saker går att ändra – just för att de inte är vad de vid första anblick utgav sig för att vara.

Det är en bok där två berättelser, om två ganska olika personer, samsas. Vilka är Sally och Pausanias, och på vilket sätt hör de ihop med varandra?  Varför ville du skriva om dem tillsammans?

– Sally – tjugofyra, florist och uppvuxen i Sverige – och Pausanias – i femtioårsåldern, lastbilschaufför, uppvuxen i Marocko men numera bosatt i Frankrike – är båda två karttokiga. Det är en gemensam nämnare. En annan, viktigare är att de fått höra samma saga sedan de var barn, om att det finns en ö av glas någonstans ute på världshaven. Denna gemensamma föreställning har format mer av dem än vad de nog själva kan förstå, inte minst deras kartintresse. Fått dem att tro att man kan börja om från noll lite när som helst, och därmed att man inte har ett förflutet att ta hand om. Rent konkret gör det att Sally lämnar sin sjuka mamma och att Pausanias letar upp sin sedan länge vuxna dotter. De här motsatta utslagen av samma tankegång var jag intresserad av att fånga ihop, inom samma pärm.

– Min förhoppning är att den i grunden rätt existentiella problematiken båda mina protagonister brottas med – typ: ”Finns det en övergripande plan för mitt liv? Och kan jag i så fall ge blanka fan i den?” – blir en bro emellan dem, som också spänner över kontinenter. Själva poängen när de är så himla olika som individer, är ju att deras förhållningssätt till sina bekymmer också kommer vara väsensskilda. Pausanias växlar mellan cyniska betraktelser över Europa och megalomani; Sally har sin förföljelseskräck, samtidigt som hon kan vara rätt så manipulativ. Den enas bekymmer får henne att söka sig bort, medan den andre letar sig tillbaka till en dröm om något som kanske aldrig funnits. Ändå krokar de i slutändan i varandra – just på grund av sitt gemensamma huvudbry. Jag tror att det var en av sakerna jag ville visa i Äventyrsboken. Att de här sambanden mellan människor runt jorden finns. Och hur märkliga de band är som kan överflygla dem vi vanligtvis tänker oss är ”släktskap” eller ”likhet”.

Sally ställer sig själv, och andra frågan om vad det är att vara besatt. Vad tänker du att besatthet är, varför ville du utforska den frågan?

– I min roman ligger orden ”besatthet” och ”tro” skavfötters med varandra. Innebärande de drömmar, fantasier och tankar man bygger sitt liv av. Och som håller en flytande. I en värld där empirisk repeterbar fakta är det enda mönstret för sant vetande blir ju alla mer eller mindre personliga övertygelser till suspekt besatthet, inte sant? Enbart för att de inte går att bevisa, eller går i konflikt med vad vi som samhälle för närvarande uppfattar är rätt. Jag tror att frågan upptog mig för att den, om man ser den på det här sättet, också handlar om hur man kan leva ett drägligt liv splittringarnas och post-sanningarnas år 2025.

– Gestalten Lysander, som på samma gång blir Sallys plågoande och nära vän under bokens gång, är i ordets alla nyanser besatt. Han lever i sin egen lilla värld, och försöker tvinga in Sally i den. Letar konspiratoriskt efter dolda meddelanden i reklamen och klottrar ned sina teser på limkladdiga papperskollage för att det är tryggare än att behöva gå ut och faktiskt göra något åt det man tycker är fel.  Att hans längtan slår över i något helt och hållet destruktivt har att göra med just detta: han förmår egentligen inte ta hänsyn till någon annan människa än sig själv. Sally däremot är, så att säga, mer pragmatisk i sin besatthet. Hon lär sig under berättelsens gång att sättet att förändra sin tillvaro på går genom andra människor, trots allt. Arbetskollegorna Elias och Lunja, bland andra.

Du har tidigare skrivit poesi och nu ger du ut din första roman. Vad är den största skillnaden mellan att skriva dikt och prosa? Och vad har varit roligast, eller  svårast, med att skriva roman?

– Jag har ju skrivit väldigt lite poesi i jämförelse med prosa. Men skillnaderna är på ett sätt oräkneliga. Om jag får lov att göra ett stickprov får jag nog säga skillnaden i fråga om ljudande och hörsel och allt som hör därtill. Det är synd, den dimensionen får alltför ofta i prosa stryka på foten för annat som lyfter berättandet. Men under själva skrivakten är skillnaderna inte riktigt något jag tänker på, eller vill tänka på. Då arbetar jag bara. Däremot blir det ett helt annat fokus under redigeringsprocessen. Kasten mellan att ha koll och få ordning på det lilla, den enskilda sidan, den enskilda meningen, det enskilda ordet, och det stora, berättelsens båge, figurernas perspektivförskjutningar och rörelser i romanen, tidsplanen, är påtagligt större i prosa än i poesi. Åtminstone för mig. Omfånget med, så man får lyfta blicken något. Det har utan tvekan varit både det roligaste och svåraste: att man får lov att bygga en värld på ett annat sätt i prosa. Det är faktiskt svindelframkallande.

Du är också verksam som kritiker. På vilket sätt tror du att det påverkar ditt skrivande?

– Att vara kritiker är, framför allt annat, att vara en hängiven läsare. Om något tror jag att mitt arbete som kritiker har gjort att jag tänkt mycket på läsakten i arbetet med min bok. Alltså, på ett väldigt konkret sätt. Typ: ”Tänk om jag vrider på det här lilla adjektivet så här, kommer det få den där meningen tjugo sidor längre fram att framstå i annan dagar än om jag gör så här? ... Kommer läsaren ens minnas det?” Mycket ommöblering, med andra ord. Som för att få ihop ett limkladdigt kollage. Särskilt så när ens berättelse är växelvis berättad ur två olika gestalters perspektiv.

Vad hoppas du om att läsaren ska få vara med om när hen läser din bok?

– Allra helst en känsla av att rubbas och brytas loss: ur sina förutfattade meningar, ur sin känsla av vardag och vana. Där är ens vardagsspråk naturligtvis inräknat. En känsla av att plötsligt ha kastats in ett samtal med något man inte känner eller hört talas om förut, men som får det vi kallar tillvaron att bli snäppet djupare och mer ostadig.