På promenad med: Victoria Bergsman

Victoria Bergsman beskriver själv skrivandet av den självbiografiska debuten Soltimmar som en sorts skuld hon behövt betala tillbaka, en skuld som hon inser att hon har när hon är på väg att flytta tillbaka till Stockholm från Los Angeles.

– Skulden handlar om något oavslutat som jag inte varit redo att möta förrän nu och då har skrivandet av boken med det att göra. Att skriva ner allt som varit jobbigt och svårt i mitt liv, acceptera det som varit för att kunna gå vidare. Jag är nästan helt färdig med att betala tillbaka allt och då handlar det om att betala tillbaka till mig själv och ingen annan.

Hur förändrades din egen bild av ditt liv när du skrev det?

– Jag har nog blivit mer ödmjuk och förlåtande över hur elak jag var mot mig själv. Nu försöker jag vara snäll i stället.

Soltimmar är en självbiografisk berättelse där man följer både ett utsatt barn, en utlevande ungdom och en självreflekterande vuxen. Vad var roligast och vad var svårast att skriva om?

– Barndomen var absolut svårast att skriva om. Jag har ett eget barn nu och när jag ser på honom och tänker tillbaka på vad jag gick igenom som litet barn känns det helt galet om jag skulle utsätta honom för något liknande, det finns inte på kartan.

Var det något du tvekade inför att ha med i boken men som till slut fick vara med?

– Det var en del om min mamma och pappa. Detaljer kring olika situationer där de är med, som skulle göra ont i dem, göra dem ledsna. Men jag behövde få det ur mig och inte glömma att det här är min syn och upplevelse på hur det kändes och gick till.

Musiken finns där hela livet. Från pappans egenkomponerade sånger, till den första regndränkta spelningen med The Concretes, turnélivet med Peter Bjorn And Johns världssuccé och ruset i att skapa egen musik med Taken By Trees. Musiken gör allt möjligt, toppar och dalar, framgångar och fritt fall.

Du beskriver scener när du var ett ungt musikfan och kommer i närkontakt med till exempel The Cure. Kan du fortfarande känna den sortens storögda beundran inför musiker, efter att ha varit musiker själv ett helt liv?

– Den storögda beundran har svalnat en hel del. Men beundran finns där fast på ett annat sätt, det är mer som en förståelse inför hur tärande och slitsamt det kan vara som musiker.

Det är roligt att få följa med backstage med The Concretes och Peter, Bjorn and John. Vi får se allt från festandet till internskämt som dras för långt. Hur var det att återvända till den både stökiga och kreativa tiden i ditt liv?

– Det var både och, jobbigt och roligt. Det roliga var en räddning i skrivandet för att orka skriva om den mörka sidan av allting.

Hur har din bakgrund inom musik påverkat dig som författare?

– Jag trodde nog att min erfarenhet av att skriva låttexter skulle vara till hjälp på något sätt men det har inte känts så. Det är som två olika världar. Men kanske skulle det vara till hjälp om jag skrivit låttexter på svenska. Sedan är det såklart det undermedvetna, där kanske det finns en koppling, men det vet jag inget om.

Trots att det är en bok som innehåller en del mörker heter den Soltimmar. Hur kom du på titeln?

– Solen har alltid varit en räddning. Om jag sätter mig i solen så försvinner lite av mörkret. Då är det som att jag kämpar med att få så många soltimmar som möjligt. Soltimmarna är glesa i Sverige och det är en ständig jakt på dem. Därför var livet mycket enklare i Kalifornien för där behövde jag inte jaga solen.

Vad hoppas du att läsaren fått med sig när sista sidan är läst?

– Att det finns hopp. Att det är möjligt att må bättre och ta sig ur ett destruktivt liv, trots sina trauman eller vad det nu kan vara som tynger ner en. Sedan hoppas jag att läsaren upplevt både skratt och tårar, eller åtminstone ett litet drag i mungiporna och fukt i ögonen.