Sissela Kyle: ”Sveriges fjärde roligaste”

Jag är rolig. Det kan inte hjälpas, kan bara inte låta bli. Inte alltid, det vore ju plågsamt. Inte med alla, det finns folk som får en att helt tappa både humorn och tron på mänskligheten. Allt beror på sammanhang: det är svårt att vara skojig i en vrå för sig själv, och det är skräckartat att försöka gagsa utan respons. Men visst är jag kul. Och jag har alltid dragits till det skrattretande. När jag var liten tog pappa med brorsan och mig på Helan och Halvans filmer, pappa skrattade så att han grät och fick torka kinderna med sin stora näsduk. På den tiden hade alla vuxna ett tygstycke i fickan eller i handväskan som de först snöt sig i, sen putsade glasögonen med och slutligen spottade på och gned barnens kinder, sen stoppade de NER vidrigheten i fickan igen. (En del grejer var verkligen inte bättre förr.) Mamma och jag kollade på svartvita hembiträdesfilmer på tv och skrattade tillsammans (och ja, hon torkade skratt-tårar med sin lilla otäcka näsduk). Min favorit blev Dagmar Ebbesen, som hade en pondus och underliggande skeptisk ton som var klockrent komisk samtidigt som hon var en lysande skådespelare. Faktiskt som en blandning av Oliver Hardy (Helan) och Meryl Streep.

Med min andra egna föreställning Etta på listan, även den skriven i lag med Calle Norlén, gjorde jag en imitationskavalkad av mina komedienne-idoler, några samtida kollegor, andra glömda, men alla levande hos mig: Dagmar Ebbessen, Inga Gill, Laila Westersund, Siv Ericks och många fler. Kvinnliga komiker som under en tid varit oerhört populära och som inspirerat mig. Föreställningen regisserades av skärpta, roliga Emma Bucht och blev en riktig hit även om pandemin satte stopp för den ett tag. Hoppas att några av mina favoriter lever kvar lite längre i minnet tack vare den.

År 2005 blev jag utsedd till Sveriges fjärde roligaste kvinna. Vann gjorde Babben Larsson, tvåa kom Suzanne Reuter och trea Ulla Skoog. (Jag härmade även dem i min hyllnings­kavalkad.)

Stand up är oroande som konstform, den undviker jag. Mina nerver klarar det inte, mitt medlidande med den som står och vitsar tar över. Det är klart att när Johan Glans, David Batra, Petrina Solange, Ina Lundström med flera äntrar scen vet jag att det blir skoj, men även då blir jag lätt stressad. Nej, jag skulle aldrig utsätta mig.

När jag har gjort mina egna föreställningar, som ju varit av den humoristiska arten, har jag mentalt förberett mig på att ingen kommer att skratta och att det är i sin ordning. Det räcker om publiken småler, intalar jag mig själv. Klart att det inte är så, jag vill att de ska skratta ihjäl sig.

Naturligtvis har jag också bombat. Hört tomrummet med plats för skratt eka i pinsamhet. I Parlamentet till exempel, men då klipps det bort …

År 1999 ringde Anders S. Nilsson som var producent på produktionsbolaget Jarowskij och frågade om jag ville prova för en politisk panelkomedi enligt brittisk förlaga.

Jo, det ville jag och jag minns hur jag valde kläder innan jag gick till testet. En lila cardigan och vit blus, håret i svans. Jag fick jobbet och valde plats i blå laget, tänkte att det skulle falla sig väl att skoja om. En riktig hårding ville jag göra, Thatcher var målbild.

De första medspelarna var Helge Skoog, Johan Wahlström och Annika Lantz.

Det tog lite tid innan programmet hittade sin form men när det väl gjorde det slog det desto mer. Hans Rosenfeldt blev programledare och panelerna fylldes på med snabbtänkta kollegor. Upplägget var tävling och publiken röstade på det bästa laget. Från början hade vi en lätt och lekfull stämning men alltmer nerver och prestige kom in i matchen, och det kunde bli absurt viktigt att vinna. Vi vankade omkring och laddade, spänningen var helt grotesk före entré. Ändå väldigt kul för det mesta.

Parlamentet vann tv-priset Kristallen flera gånger med allt hög­re tittarsiffror. En av de vanligaste frågor jag får är fortfarande: »Hur mycket är skrivet i förväg i Parlamentet?« Och jag brukar svara: »Ungefär hälften.«

Vi fick manus och uppslag på skämt men allt byggde på vår improvisationsförmåga och snabbhet. Trots att mycket var serverat funkade det inte att luta sig bakåt och förlita sig på skrivna skämt. Anders S. gastade: »HUGG!«

Vis av tidigare erfarenheter tog jag en paus från de ständigt återkommande Parlamentet-inspelningarna i samband med mycket annat jobb på teatern. Anders S. beklagade men sa att jag var välkommen tillbaka närhelst jag ville.

Okej, efter nån säsong ville jag tillbaka och ringde Anders S. Han stammade och pustade och fick så småningom fram att (den manlige) programchefen på TV4 inte tyckte att jag platsade eftersom »det redan fanns en blondin i programmet«. Det var Annika Lantz som jag då tydligen var identisk med. I alla fall i håret. Jag blev så förbannad att det svartnade för ögonen och sa till Anders S. att gå tillbaka och bolla frågan hur många mörkhåriga män i likadana kostymer det fanns plats för.

Allt löste sig när nya programchefen Eva Swartz tillträdde. Hon hade inte samma problem med blondinkvoten. Förutom Annika Lantz och jag kunde Pia Johansson och Annika Andersson vara med trots hårfärg. Det är faktiskt en av de få gånger jag konfronterats med flagrant könsdiskriminering.

Parlamentet blev långlivat och rullade på 1999–2022, nu är det nedlagt har jag läst. Men man vet aldrig.

Samme Anders S. skapade senare en annan riktigt originell serie, Hjälp med start 2007. Allt kretsade kring en psykolog spelad av Stina Ekblad och de människor som kom till henne för att få just hjälp. En flippad serie med det man kallar komikereliten i olika desperata roller. Jag spelade Stinas syster Mona, en förfördelad frisör, som var besatt av att hämnas på en dryg snubbe spelad av Torkel Petersson. Min Mona klädde ut sig, dök upp i olika skepnader och förstörde livet för sin antagonist. Jag tycker själv att det är bland det roligaste jag har gjort.

En så totalt spejsad karaktär har jag nog aldrig gestaltat förr. Hjälp gick i tre säsonger, jag stod över tvåan och kom igen i trean i dubbelroll som min scentekniker Sture och hans despotiska mamma. Det är lätt att vara rolig i lag med Anders S. Nilsson.

Precis som med Hans Marklund. Med Hans fnissar man fram material.

Så när Hans frågade om jag kunde vara nån slags flygande reporter bakom scen på Eurovision Song Contest när Sverige var värd år 2000 svarade jag ja. Då hade jag redan varit värd för QX-galan och hade visst självförtroende. Något manus förelåg naturligtvis inte utan allt byggde på improvisation och någon slags lyhördhet och då gäller det att känna sig fri. Väldigt bra att bolla med en riktigt skön person med idéer och generositet. Hans Marklund helt enkelt.

Enda tanken som fanns var att jag skulle ha folkdräkt och det var ett genidrag för jag kände mig som en blandning av Kurt Olsson och drottning Silvia. Hans och jag fnissade oss igenom intervjuerna och kommentarerna och inslagen blev klart kul även om de kanske inte skulle hålla att repriseras.

I Nisse Hults historiska snedsteg var det dags för det grova artilleriet, som Göran Thorell kallar myckenhet av lösnäsor och peruker. En serie om historiska händelser där denne Nisse Hult, spelad av Johan Glans, alltid var bidragande till olika historiskt viktiga händelser. Calle Åstrand regisserade, honom hade jag med stor glädje jobbat med både i julkalender och en svårbeskriven ABBA-grej. Förutom Johan Glans var Johan Rheborg, Loa Falkman, Per Svensson och jag med och vi spelade 32 olika roller. Så roligt har jag kanske aldrig haft under en inspelning. Om resultatet blev riktigt lika obeskrivligt skoj vet jag inte, det kanske inte är möjligt. Då och då träffar jag på Nisse Hult-fans och det är alltid extra kul. Det finns bloopers från Nisse Hult, alltså bortklippta omtagningar, på Youtube. De är ganska många och ändå bara några få av alla som fick tas om för att vi sprack gång på gång.

Att spricka på scen är en vidrig mardröm som tack och lov sällan händer. Alltså när skådespelarna själva brister i skratt åt nåt som inte hör till och dit publiken inte är inbjuden. Ibland sprider sig spricket och alla i salongen skrattar med och det är ju fint, även om det i grunden är fel.

Det finns skådespelare som satt i system att låtsas spricka för att vinna publikens sympati, det funkar då och då men stör rytmen och något annat blir lidande. Illusionen till exempel.

När det händer ofrivilligt är det som att fastna, få kramp. I Kompaniet sprack vi av ren sprittande glädje. Med Marie Göranzon har jag gråtit av skratt och med Claes Månsson har jag kippat efter andan i desperation.

En skådespelare jag kände skröt med att aldrig någonsin ha spruckit. Han hade heller inte ett uns av humor. Då är det lättare att hålla sig. Han sa en gång: »Det är inte många som vet det, men jag är egentligen mycket rolig.« Åh, om han bara anade hur ofrivilligt dubbelkul sagt det var.

På en tv-inspelning gör det inte så mycket om man inte kan hålla sig, det går att ta om, klippa bort och ordna till det i klipprummet.

Ibland sägs det innan man sätter i gång med en fars eller humorserie att det är sååååå viktigt att allt tas på allvar. Jag brukar tänka att det är ett plus om man fattar vad som är kul.