Tomas Bannerhed: Jag blir mer engagerad i människor som haft det svårt

I Tomas Bannerheds nya roman Den oduglige möter vi sågverksarbetaren Einar i Ängen, eller Tos-Einar som han kallas i byn, en bortkommen särling som aldrig flyttat hemifrån. Han är lätt att göra sig lustig över. Han har svårt med ögonkontakt, vill inte vara till besvär och går helst för sig själv. Men så plötsligt en dag ändras allt och Einar fattar ett avgörande beslut. Folk i bygden blir snart alltmer engagerade i att försöka förstå vad som har hänt. Han som gjort så föga intryck blir i stället den som alla pratar om.

– Jag blir ofta mer känslomässigt engagerad i människor som har haft det svårt eller fallit utanför den gängse ramen. Ofta säger deras öde och utsatthet mycket om vad det kan innebära att vara människa i den här världen, där ljuset annars ofta faller på de lyckade och framgångsrika. I Einars fall blev jag nog lite extra engagerad eftersom det finns ett par verkliga förebilder till porträttet av honom, men det är människor som jag inte har sett eller hört något om på över trettio år, så det fanns samtidigt stort utrymme att dikta vidare utifrån de minnen jag hade med mig från ungdomsåren. Jag sökte nog svar på frågan: Hur blev deras liv egentligen?

Hur ville du att läsaren skulle förhålla sig till honom?

– Läsaren tänker jag inte så mycket på, inte på det sättet att jag försöker föreställa mig hur de ska reagera på mina romanfigurer. Det är mer en inre stämgaffel som texten hela tiden prövas mot. Men med det sagt så hoppas jag så klart att läsaren ska känna med Einar och bli engagerad i hans öde.

Dina texter beskrivs som både poetiska och dramaturgiskt drivna. Hur balanserar du mellan det lyriska språket och behovet av intrig och spänning i en roman som denna?

– Jag kan tyvärr aldrig fundera ut en handling i förväg, så intrig och spänning är inget jag tänker så mycket på när jag skriver. Det handlar nog snarare om att försöka hitta en ton, hur rollfigurernas inre värld ser ut och hur de uttrycker sig. Själva händelseförloppet uppstår sedan ganska intuitivt genom att scener eller fragment skrivs till och läggs före eller efter varandra.

– Däremot arbetar jag mycket med det rent språkliga, med rytmen och vokalerna och med synonymer. Precision och variation är två ledstjärnor. Sedan har jag en viss förkärlek för ålderdomliga och kanske lite lantliga eller naturnära uttryck som möjligen kan bidra till den ”poetiska” känslan.

Tomas Bannerhed växte upp i södra Småland men bor sedan länge i Stockholm. Han debuterade med romanen Korparna som tilldelades Augustpriset, Borås Tidnings debutantpris och Linnépriset samt nominerades till The Independent Foreign Fiction Prize i Storbritannien. Romanen har också filmatiserats.

Du återvänder återigen till den småländska landsbygden, en miljö som också präglade Korparna. Vad är det i den här platsen som fortsätter att driva ditt berättande?

– Det är helt enkelt det landskap som jag kan mest om och har starkast känslomässig förankring i, och det finns stora fördelar med att förlägga romaner till platser som jag känner till. Då kan jag använda geografin som en sorts scenrum där jag placerar ut mina rollfigurer, deras liv och relationer etc. Det ger en trygghet att inte behöva hitta på även landskapet, det räcker liksom med att försöka leva sig in i personernas tanke- och känslovärld.

– Sedan gillar jag landsbygden som miljö eftersom man kommer närmare elementen där än i Stockholms innerstad. Man är utsatt på ett annat sätt när man lever nära naturen, årstiderna, vädret. Och kanske också mer levande än om man tillbringar sina dagar framför en datorskärm i ett kontorslandskap med svart heltäckningsmatta och ljusgråa väggar där alla sitter med hörlurar på sig.

Tomas Bannerhed är inte bara känd som författare utan även som fågelälskare och har gjort sex säsonger av den uppmärksammade radioserien Bannerheds bevingade vänner i P1.

Du har gett ut böcker med naturskildringar och gjort många fågelprogram i radio, men i Den oduglige lyser fåglarna med sin frånvaro. Hur kommer det sig?

– Dels har jag märkt att jag börjar upprepa mig själv när jag ska beskriva fåglarnas utseende, sång eller spelflykt och då blir man ju till slut bara en kopia av sig själv. Dels är Einar inte en person som längtar bort eller ens vill flytta till ett annat hus, utan han vill stanna precis där han är, att allting ska vara som det alltid har varit, och därför passade det bättre med träd och blommor i hans värld – växter rotade i jorden snarare än bevingade varelser som när som helst kan flyga vart de vill.