Tove Folkesson: Tystnaden kräver ett uttryck

En dotter kånkar stenar i blåsten. Hon ska laga muren mellan sin tomt och pappans. Han som försvinner från radarn ibland. Plötsligt dyker han upp, arg och svettig och berättar om finska krig och hårda nävar. Hennes son slår ihjäl myror med en iver man bara kan hitta hos myrorna själva. Och på vägen till förskolan flyger stridsplanen lågt. Genom alla tre drar skuggorna av det som ännu syns i pappans ögon, när han släpper allt han har för händer och bara glor, rakt in i elden.

Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en berättelse om arv och frihet. Det var en lång process, berättar författaren.

– Det började med att min pappa sa att han skulle skriva en bok om sin pappa, som hette så. Det var en jävligt bra titel, tänkte jag. Jag började spara anteckningar i en mapp som jag döpte till Min farsa var kommunist. När jag berättade för honom att jag höll på att skriva den boken blev han rörd, rösten brast i luren, och jag har aldrig hört min pappa gråta. "Jag är en finsk man förihelvete", säger han.

– De var kommunister båda två, ”farsans uppväxt gjorde att han så länge han levde kallade överklass och borgare för slaktare”, säger han. Jag har lagt pussel med de få skärvor som jag har, ett fåtal berättelser som jag hört så många gånger att de blivit myter och sen skrivit en roman ur all tystnad som omger dem.

I boken bär pappan på en idé om att ”en annan värld är möjlig”, medan dottern försöker hantera den som finns. Hur ville du gestalta spänningen mellan ideal och verklighet?

– Pappan tillhör den generation som lyftes av och lyfte samhället genom sin tro på framtiden, oavsett om det var revolution eller daghem åt alla man kämpade för. Vi som är deras barn kommer alltid få leva med besvikelsen över hur kampen kom av sig, att vi inte kunde fortsätta deras arbete och samhället kommersialiserades, bildningen och friheten blev de privilegierades igen.

– Jag är född 1981, det år jämlikheten och jämställdheten var som störst i Sverige. Och försöker gestalta en dotters försök att visa omsorg om de nära relationerna, det som går att omfatta, medan pappan är knäckt över hur omsorgen på ett högre plan gått förlorad. För pappan som gjorde en resa från det finska kalkbrottet till gruvan, via engagemang i vänsterrörelsen till att sitta som jurist i Skatteskrapan, är politiken liksom kärnan i livet. Han kan inte relatera till dotterns småborgerliga försök att vara en familj som gör trevliga saker tillsammans och är nöjda med det.

Miljöerna på Öland och det karga kustlandskapet är starkt närvarande. Vilken roll spelar platsen för att förstå både familjen och det arv som skildras?

– Det är en plats där jaget, dottern, brukade vara trygg. Hon vet hur fåglarna flyger och hur horisonten skiftar färg, det är en tidlös plats som tillhör henne. Mellan hennes tomt och pappans gamla stuga har muren rasat och hon försöker laga den, berättelsen handlar om den här gränsen som överträds och upprättas mellan far och dotter.

Du har sagt att boken började som en diktsamling men växte till en roman. Hur påverkade den poetiska utgångspunkten formen och språket i den färdiga berättelsen?

– Processen med den här texten har varit lång och oförutsägbar. Språket har fått styra, som alltid. I många långa samtal med min förläggare Jenny Tunedal lirkades det fram en romanberättelse ur dikterna, där papparösten började ta mer och mer plats, ville berättas. Den har också vuxit fram i takt med en omvärld präglad av våldsupptrappning och krig, vilket gjorde att farfaderns erfarenhet av att vara kanonmat i fronten mot ryssarna fick starkare färg, den tystnad krig lämnar blev tätare och mer alarmerande. Horisonten mot Östersjön, den fridfulla, började luta betänkligt medan ryska landstigningsfartyg och Natos flotta turades om att patrullera under stridsflygplanen som ”bara övar”.

Flera generationer – far, dotter och son – löper genom berättelsen, alla präglade av våld, minnen och ideologi; vad säger romanen om hur sådana erfarenheter förs vidare mellan generationer?

– Den berättar vad många romaner berättat förut, hur tystnaden och mörkret till sist kräver ett uttryck. Antingen i knutna nävar, utåt eller inåt. Eller genom orden.