”Vi hade behövt Sonja Åkesson nu”

Foto: Arne Jönsson/Scanpix Källa: Wikimedia Commons

Datum

21 April 2026

Foto

Arne Jönsson/Scanpix Källa: Wikimedia Commons

Den 19 april 2026 skulle poeten Sonja Åkesson fyllt 100 år. Dagen till ära hölls En fest för Sonja Åkesson på Mötesplats Mariatorget, för att fira hennes liv och författarskap. Här kan du läsa förläggare Jenny Tunedals välkomsttal.

Sonja Bertha Maria Åkesson föddes i Buttle på Gotland den nittonde april 1926. Hon föddes inte till poet, men blev det. Och dramatiker blev hon, och prosaist, och mera. Hon åkte land och rike runt och läste sina dikter. Hon gjorde text-ljud-kompositioner. Hon satt hemma på Drottninggatan 83 och rökte många cigg och skrev, hon åkte till Sandvikens Järnverk och skrev. Hon ordnade skrivkurser, hon skrev i tidningar och tidskrifter. Hon förändrade den svenska poesin. Hennes författarskap hann bara pågå i tjugo år, men de var intensiva. Hon lämnade en skatt till oss. 

Idag är det hennes födelsedag. 100 år. Jag är så glad idag. Glad att den här poeten har funnits. Glad över att Norstedts, tack vare hennes barn, har haft möjlighet att ge ut en nyutgåva av hennes dikter. Glad av tanken på att de här dikterna lever och ska leva och att nya läsare ska hitta dem nu.

Det finns mycket att vara glad för idag.

Det enda jag är ledsen för är väl att Sonja Åkesson inte är här i egen hög person. Att jag aldrig fick sitta i ett rum och höra henne läsa med sin coola, lakoniska röst. Eller träffa henne och fråga hur man gör för att skriva de bästa svenska dikter jag vet. Hur man blir så där rolig, och sorglig och suverän. Hur man uppnår klarhet och poetisk precision i det här språket.

Det är jag faktiskt ledsen för, att jag inte hann träffa Sonja Åkesson i verkligheten.

Annars är jag glad idag. Men jag är ledsen också, över en massa saker. Så ledsen.

Det är väl ni också.

Världen. Krigen. Sverige. Patriarkatet. Rasismen. De rika, som tar allt från de fattiga. Klimatet. Att allt är så hemskt, och tråkigt och farligt, påfrestande, nästan ofattbart oroligt och orättvist.

Vi hade behövt Sonja Åkesson nu. Hon hade kunnat skriva om det här, ge det form, elda under vår vrede, trösta oss i vår nöd. Hon hade kunnat använda det hon i en dikt kallar för den lilla kniven, den som skär rakt genom maktens dimmor, den som kopplar politiken till livet, det egna.

För det är dyrt att bo och tungt att leva. Ensamheten är så djup. Kärleken så ofattbart svår att förstå sig på. Och människorna. Och recepten. Och sedvänjorna. Och tompavorna. Och reklamen. Och dumheterna. Och kändisarna. Och tidningarna. Och sociala medier. Och ordet sociala i sociala medier. Och ordet mammakorv. Och ordet hjärnröta. Och orden barn och fängelse i samma mening. Och själva språket.

Vi hade behövt Sonja Åkesson nu. Hon hade kunnat ta alla de vaga, fluffiga, hårda och brutala orden. Plocka isär och sätta ihop dem på nya sätt så att de blir synliga, så att allt språket gör med våra kroppar och själar och vårt samhälle syns.

Det är vår därute. Mitt i allt finns skönheten. Hästens vansinnigt blottade öga. Vårkvällens tunna skimrande himlar. Skymningens tunga tuvor av vemod. Träden slår ut i Hässelby och Jerusalem. Kastanjehänderna, med sina gröna päronsilhuettade fingrar. Kronblad kring blommornas könsorgan. Penséblicken.

Sonja Åkessons skönhet. Den finns i hennes dikter liksom inte som ett undantag eller någonting särskilt, utan som en sorts ständigt närvarande möjlighet, som uppstår mitt i de grå realiteterna. Genom kombinationerna, i rytmen, i bilden som kommer som en överraskning.

Vi hade behövt den Sonja Åkessons skönhet nu.

Jag hade behövt den. För det må vara vår, men jag då. Jag bor i Sverige. Och jag har ingen sommarplan. Ingen solplan. Och det är bråttom. De frusna fåglarna tinar. Jag känner mig fånig och nervig. Snorig. Pollen. Svag. Vit som en sparris. Skamsen. Vad skulle jag vilja göra. Inte t.ex. åka nånstans precis. Inte gå ut och gå. Inte leva om mitt liv. Jag skulle förstås önska att jag kunde andas lugnt. Ett varmt liv att trä på det kalla, etc. 

Jag hade behövt Sonja Åkesson nu. Jag längtar efter henne.

Hon som kunde ta sin kunskap om livsångest och underlägsenhetskänslor med en nypa salt och det största allvar och göra den till dikt som är innerlig, sann, rolig, och som lärt mig någonting om människor.

Att människor längtar efter varandra, t.ex. Vi längtar efter varandra som pensionärer längtar efter varandras ensamhet, skrev hon. Och: Visst älskar vi varandra på vårt godtyckliga sätt. Men vad vet jag om kärlek. Och vad vet jag om lidande. Jag stirrar i in i det svarta hålet. Vad är det för jävla svart hål?

Vad är det här för jävla fest? 

Okej, okej.

Jag längtar efter Sonja Åkesson.

Jag hade behövt Sonja Åkesson nu.

Vi hade behövt Sonja Åkesson nu.

Och vi har henne.

Det är därför det här är en födelsedagsfest.

Ja, må hon leva.

Nu börjar vi.

Okej, okej.

Relaterat

Om boken

"Sonja Åkesson borde bli välfärdens nationalskald." -
Aftonbladet"Det är dikter att återvända till många gånger under livet. Till både glädje, sorg och tröst." Göteborgs-Posten"Ingen konst jag har tagit del av hittills i år har gjort mig lika hoppfull." Jönköpings-Posten"Sonja Åkesson är en av den svenska litteraturens stora humorister, liksom en av dess mest klarsynta feminister. Och när hon ger röst åt varje människas existentiella ensamhet lindrar hon den också." Blekinge Läns tidning"Sonja Åkesson är på ett självklart sätt den kvinnliga och verklighetsnära lyrikens ena grindstolpe i svensk litteratur." KLASS"Något vackert och djupt poetiskt mitt i allt sorgligt." OpulensMan lägger i den drygt 500-sidiga diktboken en pappers­remsa vid de rader man vill återkomma till. Och upptäcker efterhand att remsorna inte räcker till, [...] kort sagt att man kommer att behöva återkomma till så mycket att det hade räckt med ett enda bokmärke, placerat vid försättsbladet, som permanent påminnelse.Svenska Dagbladet"I den här digra samlingen får alla de olika åkessonarna plats."BTJNär Sonja Åkesson (1926-1977) slog igenom på 1960-talet innebar det en revolution i den svenska poesin. Aldrig tidigare hade någon skrivit så på en gång tillgängliga och starka dikter. Sonja Åkesson drar in sina läsare i livets allra vardagligaste vanligheter, samtidigt som hon fångar sorgen och svindeln i existensen. Hon skriver om det som är svårt med att leva, med ett absolut gehör, språklig fulländning och svart humor. Hennes samhällskritiska och formsäkra poesi är fortfarande i högsta grad levande, och spår av den går att hitta både hos äldre poeter som Kristina Lugn och yngre som Ali Alonzo.Den nittonde april 2026 är det 100 år sedan hon föddes och äntligen finns hennes elva diktsamlingar åter samlade i en bok, med nyskrivet förord av Frida Hyvönen.

Läs mer

Sonja Åkesson

Dikter

Relaterade artiklar

Foto: Wikimedia Commons

21 april 2026

”Vi hade behövt Sonja Åkesson nu”