Orhan Pamuk

Orhan Pamuk har samlat sina uppmärksammade föreläsningar på Harvard, hållna under 2009-2010, i en bok vars titel anspelar på Schillers berömda essä Om den naiva och sentimentala dikten från 1795. Temat för samtliga essäer är författare och läsare och deras intima förhållande och beroendeställning gentemot varandra.

1 Vad som händer i hjärnan när vi läser romaner

2 Mr Pamuk, har det där verkligen hänt dig på riktigt?

3 Litterära gestalter, handling, tid

4 Ord, bilder, objekt

5 Museer och romaner

6 Mittendelen

Ännu en gång ger Pamuk prov på den fantastiska förflyttning i tid och rum som läsning kan ge upphov till. Något som också Svenska Akademien fäste särskild vikt vid i samband med tillkännagivandet av Nobelpriset 2006, vilket gick till Orhan Pamuk "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

I Istanbul under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, med militärkuppen 1980 som historiskt nav, möter vi Kemal Basmaci.

Kemal är en välbeställd affärsman som studerat i USA och nu ska förlova sig med Sibel. Men så träffar han den 18-åriga Füsun, en avlägsen fattig släkting, och förälskar sig i henne.
Det leder till besatthet och ett triangeldrama, som utspelar sig i ett land som ändras i takt med att gamla traditioner förändras under trycket av våldsam modernisering.
Oskuldens museum blir Kemals symboliska bygge över sina minnen och sin besatthet av Füsun. Deras omöjliga kärlekshistoria är dömd på förhand - båda gifter sig på olika håll utan att någonsin förlora den passion som uppehållit dem sedan de första gången sågs. Till sist, i det avslutande kapitlet, träder därför författaren själv, Orhan Pamuk, in i själva handlingen.

Åren före Nobelpriset fick Orhan Pamuk ta emot en rad olika utmärkelser. Till flera av dessa fick han samla sig för att försöka sammanfatta sin syn på skapandets villkor och sin egen väg till författandet. Tre av dessa tal har nu samlats i en egen volym som ger en unik inblick i hur en av världens ledande författare ser på sin egen konst, och på hur hans egen fantasi sätts i rörelse.

Det första talet är den föreläsning han höll i Stockholm när han 2006 mottog Nobelpriset i litteratur, "Pappas resväska". Det andra höll han i Frankfurt när han fått tyska bokhandelns fredspris, och det kom att handla om hur han förhöll sig till två miljöer som vanligtvis inte är hans, nämligen exilturkarnas Frankfurt och staden Kars i nordöstra Turkiet, där romanen Snö utspelar sig. Det tredje talet höll han vid Puterbaugh-konferensen, som årligen anordnas av Oklahomauniversitetet och tidskriften World Literature Today, och det handlar om hur historier söker sig fram inte bara till sina läsare utan även till sina författare.

Den unge studenten Osman bor i Istanbul med sin mor. Osman läser en dag en märklig bok som får en livsavgörande betydelse för honom. Han blir blixtförälskad i en änglalikt vacker kvinna, Canan, som också hon har läst samma bok. Tillsammans ger de sig ut på en bussresa i Turkiet för att försöka hitta Canans försvunne pojkvän Mehmet, och för att finna det "nya liv" som boken beskriver, och som gestaltas av en ängel som de hoppas få syn på utanför bussfönstren. Men inte alla är övertygade om att romanens nya liv är av godo. De träffar bland andra Mehmets far som är övertygad om att den livsavgörande boken är ett hot, bara ett av många exempel på en gigantisk konspiration riktad mot traditionella turkiska värderingar. Det nya livet är en resa i geografin med kärleken och döden som följeslagare. men det är också en resa in i litteraturen och populärkulturen, en visionär utforskning av kulturella och nationella identiteter.

Ingen konflikt är i dag mer aktuell än den mellan öst och väst, islam och kristendom. Orhan Pamuk har sökt sig bakåt i historien, till sultanernas medeltid, för att skildra hur denna konflikt skär rakt genom dagens Turkiet. En kall vinterdag 1591 mördas en miniatyrmålare vid sultan Murat III:s hov och en ung man kan bara vinna sin älskades hjärta om han tar reda på vem som mördade hennes far. Bland målarna smyger sig västerländska idéer om en mer realistisk konst in och hotar den traditionella konsten. Brännpunkten är, då som nu, huruvida västerlandet ska få tränga in och förändra traditionen eller om särdragen ska skyddas och bevaras. Pamuks berättarglädje och språkliga krafter känner inga gränser och han har med rätta jämförts med Umberto Eco

I En främmande känsla berättar Orhan Pamuk historien om Mevlut Karatas, som föds på den turkiska landsbygden 1957, flyttar till Istanbul 1968 och där lever på att sälja boza (en lätt alkoholhaltig gjord på hirs), yoghurt, glass och pilaffris på gatorna. Utifrån hans blick på omvärlden växer romanen så till en händelserik familjekrönika med färgstarka porträtt.

Men som alltid hos Orhan Pamuk skildras här också med episka penseldrag det väldiga landet mellan öst och väst. Mevluts öden och äventyr blir på så sätt nära förbundna med det turkiska samhällets skeenden under de år som beskrivs: det politiskt oroliga sjuttiotalet, det repressiva åttiotalet med militärregimen, nittiotalets återislamisering och de senare årens starka rörelser mot ett mer modernt samhälle i privatiseringens tecken.

Orhan Pamuk har med En främmande känsla skrivit en av sina mest mångstämmiga romaner, vilken dessutom sträcker ut sig över tid och rum. När han 2006 belönades med Nobelpriset var det enligt Svenska Akademien för att han på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning. Tveklöst har han med sin nya roman lagt till ytterligare en pusselbit i sitt sökande efter staden Istanbuls både melankoliska och dramatiska själ.

Orhan Pamuk, en av världens främsta författare idag, skildrar sin uppväxt och väg till litteraturen samtidigt som han berättar om sin älskade hemstad och dess förhärskande känsla av melankoli. Resultatet:
ett grandiost dubbelporträtt.

Istanbul - minnen av en stad är både en självbiografi och stadsporträtt. Orhan Pamuk väver samman sitt eget liv med sin hemstads. Han skildrar sin väg till litteraturen från uppväxten i en bank- och industrifamilj där männen i hans faders generation med framgång skingrade de oerhörda förmögenheter som förfäderna byggt upp. Familjens stora hus, där fastrar och farbröder och kusiner bodde om vartandra ligger
i den centrala europeiska delen av Istanbul och från sitt fönster kunde den unge Orhan räkna skeppen på
Bosporen och följa de stora eldsvådorna i träpalatsen nere vid stranden på den asiatiska sidan. Familjens
gradvisa förfall blir en parallell till Istanbuls stolta fall från mittpunkt i det ottomanska väldet med sin
flertusenåriga historia till den utkantsposition som staden och Turkiet förpassades till efter första världskriget.
Resultatet har blivit en stad och en kultur fylld av melankoli och Pamuk utreder utförligt den speciella
form av melankoli, hüzün, som han och hans landsmän älskar att hänge sig åt. Han berättar också om alla
de västerlänningar med Gustave Flaubert i spetsen, som med sina skildringar bidragit till att forma både
vår och istanbullbornas bild av sin stad.
Istanbul - minnen av en stad är en bok för de många Pamukläsarna och för den ökande skara som intresserar sig för Istanbul, både den gamla staden och den som åter söker sig in mot Europa.