Memoarer och biografier

Orhan Pamuk, en av världens främsta författare idag, skildrar sin uppväxt och väg till litteraturen samtidigt som han berättar om sin älskade hemstad och dess förhärskande känsla av melankoli. Resultatet:
ett grandiost dubbelporträtt.

Istanbul - minnen av en stad är både en självbiografi och stadsporträtt. Orhan Pamuk väver samman sitt eget liv med sin hemstads. Han skildrar sin väg till litteraturen från uppväxten i en bank- och industrifamilj där männen i hans faders generation med framgång skingrade de oerhörda förmögenheter som förfäderna byggt upp. Familjens stora hus, där fastrar och farbröder och kusiner bodde om vartandra ligger
i den centrala europeiska delen av Istanbul och från sitt fönster kunde den unge Orhan räkna skeppen på
Bosporen och följa de stora eldsvådorna i träpalatsen nere vid stranden på den asiatiska sidan. Familjens
gradvisa förfall blir en parallell till Istanbuls stolta fall från mittpunkt i det ottomanska väldet med sin
flertusenåriga historia till den utkantsposition som staden och Turkiet förpassades till efter första världskriget.
Resultatet har blivit en stad och en kultur fylld av melankoli och Pamuk utreder utförligt den speciella
form av melankoli, hüzün, som han och hans landsmän älskar att hänge sig åt. Han berättar också om alla
de västerlänningar med Gustave Flaubert i spetsen, som med sina skildringar bidragit till att forma både
vår och istanbullbornas bild av sin stad.
Istanbul - minnen av en stad är en bok för de många Pamukläsarna och för den ökande skara som intresserar sig för Istanbul, både den gamla staden och den som åter söker sig in mot Europa.

Sebastian Haffner var en av Tysklands ledande journalister, men skrev också biografier om bland andra Churchill och Hitler. Vid hans bortgång 1999 fann man ett outgivet manuskript. Det visade sig vara en självbiografisk skildring från 1930-talets Tyskland.

Haffner berättar framför allt om nazismens framväxt och om hur ett "normalt" samhälle bryts ner och förvandlas till en barbarisk diktatur. En tysk mans historia är ett tidsdokument som har jämförts med Viktor Klemperers berömda dagböcker. När boken kom ut i Tyskland väckte den stor uppståndelse och fick snabbt en stor läskrets.

Författaren och journalisten Hillevi Wahl växte upp med två missbrukande föräldrar. För att överleva bröt hon kontakten med sin familj, gav sig ut i världen och levde bland samhällets utstötta. Den här är en berättelsen i romanform om hennes sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. "Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull."

"'Du var ett kärleksbarn', sa mamma. Men hon hade ett konstigt sätt att visa det på.
Jag ville verkligen inte skriva den här boken. Jag ville inte minnas hur det kändes att aldrig veta om mamma var nykter när jag kom hem från skolan. Jag ville inte komma ihåg hur det smakade av skräckblandad metall i munnen varje gång hon försökte ta livet av sig. Jag ville inte gå tillbaka in i den där lägenheten och känna lukten av utslaget vin, urin och spyor.
Hela mitt liv har jag försökt springa iväg ifrån min barndom. Jag trodde jag hade stängt igen alla dörrar efter mig, låst dem omsorgsfullt och kastat bort alla nycklar.
Men något hände när jag själv fick barn. När jag var rädd för att min ettåring skulle komma för nära spisen och bränna sig. Då mindes jag hur mamma en gång tog mina små händer och brände sönder dem på de heta plattorna.
"Sådärja, nu kanske du aktar dig för spisen", sa hon. En liten anekdot hon sedan gärna berättade för andra. Min uppfinningsrika, tuffa mamma. Då var jag stolt över henne.
Nu var det plötsligt obegripligt. Bränna små barns händer. Hur tänkte hon egentligen? Vem var hon, kvinnan som var min mamma? Hur blev hon så trasig? Vad var det som hade hänt i hennes barndom, det där som ingen längre ville tala om? Och hur kom det sig att honkunde ligga död i tre månader utan att någon saknade henne? Hur dog hon? Var det självmord? Var det i så fall mitt fel?
Det här är berättelsen om mitt sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull."
Hillevi Wahl

- Vet du när Uppsalaslätten grönskar som vackrast?
- På våren förstås.
- Du misstar dig. Det är i oktober. Först skördar man vetet. Så vidtar tabula rasa. Åkrarna plöjs. Tiltorna vänds upp. Det blänker i den svarta leran. Så harvar man fälten. Det är sannerligen en omild behandling som jorden måste utstå. Man sår sista veckan i september - i mitten av oktober är brodden uppe och ett par centimeter lång ger den slätten en ljuvlig smaragdgrön färgton. Där ser du hur löftesrik en grundligt gjord tabula rasa kan bli.
- Du är en oförbätterlig optimist.

Carl-Göran Ekerwald har sopat rent bord. Kvar är fragment av åren 1946-2007, bilder ur ett äktenskap, resor i öster, möten med luffare, konstnärer, författare, filosofer, politiker. Här redovisas dagsscheman, vad han äter, dricker, tänker, lyssnar på för musik, drömmer. Och inkännande beskrivningar av hans älskade hustrus demens.

Tabula rasa tar vid där Skogvaktarns pojke (2002) slutade.

Mitt hjärtebarn (1995) innehåller som undertiteln ger de länge hemlighållna breven mellan Alfred Nobel och hans älskarinna Sofie Hess och inleds med en biografisk studie av Vilgot Sjöman som låter oss uppleva Alfred Nobel i hela hans ömtåliga beroende av Sofie Hess - den unga kvinna som aldrig visades upp för omvärlden.

Vilgot Sjöman (1924-2006) debuterade 1948 med romanen Lektorn och började sedermera också skriva för film och regissera, kanske allra främst Jag är nyfiken Gul/Blå.

Vem älskar Alfred Nobel? (2001) studerar Alfred Nobels personlighet, kärleken till österrikiskan Sofie Hess, som förtigits, och dramat "Nemesis", som hemlighållits. Dramat iscensätts i fantasin och den fruktansvärda upplösningen förbluffar. Den som beslutat sig för en sådan slutscen vet vad han menar med dikt "i idealisk riktning". Sådant skrivs av konstnärer som inte tvekar att provocera, vilt och radikalt om så behövs.

Vilgot Sjöman (1924-2006) debuterade 1948 med romanen Lektorn och började sedermera också skriva för film och regissera, kanske allra främst Jag är nyfiken Gul/Blå.

I Drömtydaren: min bok om Olle Hedberg (1992) blottlägger Vilgot Sjöman vad som dolde sig under den spirituella ytan hos Olle Hedberg, vars eleganta och underhållande höstromaner under decennier blev den ständiga julgåvan i många svenska hem. Biografin är en tidsfresk och ett intensivt litterärt och mänskligt djuplodande detektivarbete kring de hemligaste rummen i Olle Hedbergs tillvaro.

Vilgot Sjöman (1924-2006) debuterade 1948 med romanen Lektorn och började sedermera också skriva för film och regissera, kanske allra främst Jag är nyfiken Gul/Blå.

Litteraturforskaren Vilgot Sjöman har kastat sig över det svåraste av föremål, sin namne regissören Vilgot Sjöman och hans femton filmer. Oskuld förlorad (1988) är till en del memoar, till en del självanalys, till en del tal i egen sak.

Vilgot Sjöman (1924-2006) debuterade 1948 med romanen Lektorn och började sedermera också skriva för film och regissera, kanske allra främst Jag är nyfiken Gul/Blå.

"Jag körde längs med Munkbron och tänkte att efter Syskonbädd ska jag fanimej kasta ut de gamla idéerna och hitta på något nytt. Jag malde runt i gropen, tung och depressiv, och jag tänkte att jo - jag ska göra något roligt, rörligt, med ungdomar i. Nånting med Lena Nyman." Jag var nyfiken: dagbok med mig själv (1967) följer inspelningsäventyret av filmen med samma namn.

Vilgot Sjöman (1924-2006) debuterade 1948 med romanen Lektorn och började sedermera också skriva för film och regissera, kanske allra främst Jag är nyfiken Gul/Blå.

"Det hade gått så snabbt, så oerhört snabbt. Innan jag ens hade hunnit reflektera över det hade jag tappat de där första kilona. Och all kontroll. Och plötsligt rasade allt."

Förloppet är hastigt när 15-åriga Nanna insjuknar i anorexi, på bara några veckor rasar hon i vikt och läggs in för akut vård. Hennes tillstånd är livshotande och livet vänds uppochner för hennes familj, föräldrarna ständigt vid hennes sida. Nanna plågas av grav ångest och är helt i sjukdomens våld. Hennes enda fokus är att låta bli att äta, sluta existera.

Hemma är 13-åriga lillasystern Stina ledsen och arg. Det som tidigare var en nära syskonrelation upphör tvärt. Hon får plötsligt mer frihet än hon önskar och kämpar för att ha en vardag när allt handlar om sjukdom. Stina har heller ingen lust att spela den lättsamma dottern precis när det råkar passa föräldrarna.

Nanna och Stina, idag vuxna, berättar öppet och rättframt om ett år med anorexin och ångesten ur sina olika perspektiv. Sjukdomen påverkar i hög grad anhöriga. Välkommen till helvetet är en drabbande skildring av just anorexi, men mycket är aktuellt även för andra typer av psykisk sjukdom.

Systrarna Nanna Helsén, född 1989, och Stina Helsén, född 1991, är uppvuxna i Stockholm. Välkommen till helvetet är deras första bok. Till vardags arbetar Nanna med affärsutveckling och Stina är lärare.

Karl XII föddes på slottet Tre Kronor i Stockholm 17 juni 1682, och sköts med en kula genom huvudet vid Fredrikshald i Norge den 30 november 1718. Frans G. Bengtssons klassiska biografi följer hans livsresa, via Narva, Poltava och Bender, och skildrar honom som mer än en krigarkonung, som människa.

Del 1 sträcker sig fram till uttåget ur Sachsen och del 2 från Altranstädt till graven.

Frans G. Bengtsson (1894 1954) debuterade som poet 1923, men etablerade sig snart som en av landets främsta essäister och prisades också som översättare. Röde Orm blev en av 1940-talets mest populära romaner och är än i dag en av våra riktigt folkkära klassiker.

"Böcker kan skrivas på alla möjliga ställen. Verbal inspiration kan komma till en sjömans koj ombord i ett fartyg som ligger fastfruset i flodisen mitt inne i en stad; och eftersom det sägs att helgon ser med välvilja på ödmjuka troende, så hänger jag mig åt den behagliga tanken att den gamle Flauberts vålnad han som (bland allt annat) trodde sig vara en avkomling till vikingarna med roat intresse kan ha svävat över däcket på tvåtusentonnaren s/s Adowa, som av den stränga vintern låsts fast vid en kaj i Rouen och ombord i vilken det tionde kapitlet av Almayers dårskap påbörjades."

Joseph Conrad (1857-1924) föddes som Józef Konrad Korzeniowski i en polsk adelsfamilj men gick som sjuttonåring till sjöss, först på franska och sedan på engelska fartyg. Trots att han inte lärde sig engelska förrän som vuxen räknas han bland de största engelskspråkiga författarna.

Konfidentiellt (1912) är en sällsam minnesbok i vilken Conrad ömsint och kvickt berättar bland annat om återkomsten till sin barndoms Ukraina där den snöblåsta stäppen långt borta möter en stjärnströdd himmel.

"När jag tänker tillbaka på mig själv då, 1964, infinner sig en känsla av totalt främlingskap. Kan det ha varit jag? Var jag helt galen? Modig? Eller bara omdömeslös?"

Så skriver Gunilla Thorgren i början av sin berättelse om sitt eget liv i ljuset av den nya svenska kvinnorörelsen.
Hon var en av de första kvinnorna i Grupp 8, hon skrev i Kvinnobulletinen, var aktiv i musikrörelsen och kom in i kulturpolitiken. Hon berättar om sitt liv som ensamstående mamma till tre barn, om morfar och mormor och deras djupa förankring i den traditionella arbetarrörelsen med sitt konservativa kvinnoideal. Hon skildrar Grupp 8:s vilda aktioner och hårda strider och den långa, mödosamma kampen för att förändra socialdemokratin. Det är en skildring inifrån av det som kallats en revolution på svenska: kvinnornas revolution.

När Thomas von Vegesack var sexton år dog hans far. Han lärde aldrig känna honom, annat är som en man, svårt plågad av astma och fullkomligt uppslukad av sin forskning som fysiker vid Uddeholmsbolaget.
Men efterhand skulle Thomas von Vegesack lära sig att hans far Arved haft ett tidigare liv, som närmast verkade höra hemma i en annan tidsålder. En man som flera gånger utmanade studiekamrater på duell med värja, och som tjänstgjorde som tysk officer i den ryska armén under första världskriget. Så här berättar Thomas von Vegesack om sin bok:

"Över dörren till ett hus i centrala Taru hänger en skylt som berättar att den 14 januari 1919 fängslades och dödades 23 personer av kategorin "förflutna människor" som bolsjevikerna beslutat utrota. En av de fängslade var min far. Han undkom i sista minuten från arkebuseringen. Hans liv är en berättelse om krig och revolutioner, om lojaliteter och partibyten, om herrgårdsdrömmar och forskarmödor.

Men boken är inte enbart en berättelse om ett ovanligt dramatiskt liv. Arved von Vegesack framstår som en representant för en hel folkgrupp, de tyska balter som under sekler behärskade det land de kallade Livland, och vars strider med ryska härskare , och lettiska och estniska nationalister, kommit att prägla Arveds liv.
En besökare som vid den tid då Arved föddes besökte Baltikum tyckte att här rådde fortfarande medeltiden. Under Arveds livstid togs steget in i den moderna tiden, en svår och smärtsam process."

Utan hem i tiden ger en unik inblick i ett av de många europeiska öden som historien lämnat bakom sig, i en kultur som försvunnit och som bara lever kvar i brev, tidningsklipp och fotografier.

Aldrig ensam, alltid ensam är en intervjubok och en dokumentation över statsminister Göran Perssons tio år vid makten, 1996 2006. Aldrig tidigare hade en journalist under så lång tid och så nära kunnat följa en sittande regeringschef. 57 intervjuer spelades in för en tv-dokumentär som sändes efter att Persson avgått. Det blev omkring etthundra timmar samtal mellan Persson och SVT-journalisten Erik Fichtelius, som förutom tv-filmen också redigerade det digra materialet till denna bok, som ursprungligen utkom 2007.

Här berättar Göran Persson med stigande uppriktighet om sina möten med utländska ledare, hur han bildat sina regeringar och tänkt kring sina ministrar. Han beskriver sin ilska över oppositionspolitiker och sin frustration över medierna. Vi får följa honom i triumfen som EU:s ordförande och i katastrofen i EMU-valet. Han berättar om sorgen efter Anna Lindh och svårigheten att hitta en efterträdare. Han intervjuas några dagar efter tsunamikatastrofen och om sin relation till kungen. Han formulerar sina visioner och talar om vad som blev av alla drömmar.

Boken formar en berättelse om en dramatisk tioårsperiod som tog slut i september 2006.