Elisabeth Hjorth: Att vara tillsammans är det svåraste som finns

Idéen till Elisabeth Hjorths roman Sällskap kom ur en feministisk cirkel hon var en del av, en cirkel präglad av idéer och självförtroende. Redan då visste hon att det fanns litteratur i erfarenheten.

– Långt senare gick det att närma sig en sådan gemenskap i fantasin. Med ironi, nostalgi, kärlek, avvisande eller sorg. Allt det komplexa som måste till för att det ska bli en berättelse.

Det som först var tänkt som noveller växte. Karaktärerna tog plats, krävde utrymme, bredde ut sig.

– Karaktärerna betedde sig som huvudpersoner i en roman. Som jobbiga människor i sällskap kan göra. Det blev en lång process av förhandling innan jag lät dem hållas och försonade mig med det.

Resultatet är en lekfull triptyk där röster ekar genom tid och rum, där begär och besvikelser flätas in i varandra och det heliga bor granne med hädelsen. Ett kvinnligt hämndsällskap utför uppdrag åt varandra. En liten grupp flickor bildar en nunneorden och konfronterar det samhälle som stött ut dem. En karismatisk församling i en stad som kallas porten till Europa utgör ett motstånd i en gudlös framtid. Gemenskaper gjuts eller faller samman, blir tillflyktsorter eller fängelser, beroende på vem man frågar.

Sällskap är en roman i tre delar, som utspelar sig på skilda platser och tider. Du har kallat det en roman för de rastlösa. Hur kommer det sig att du skrev den på det sättet?

– Jag ville inte tröttna på att skriva och jag ville inte att läsaren skulle tröttna på att läsa. Till skillnad från vad som ibland påstås är läsare alldeles för skickliga. De genomskådar romanens tricks och vet redan tidigt vartåt en historia barkar. Det beror på den enorma mängd berättelser som konsumeras och på att alla hela tiden berättar, och tillverkar ganska avancerade storys själva. Man ser inte bara vad som ska komma, utan också hur, med vilka medel detta ska uppnås.

– Då var det intressant att få läsaren att vrida på boken ett kvarts varv, eller skala av chokladdelen av kinderägget, eller kliva in i nästa portal så att säga, för att byta sätt att läsa. Samtidigt är det underbart med klassiska trådar som knyts ihop, figurer som vinkar till varandra över århundraden, eviga frågor om skuld och förlåtelse. Allt som gör att berättandets tid aldrig är ute.

Romanen fångar teman som är skrämmande aktuella: fängslade barn, kristendomen som konservativ politisk kraft. Ville du redan från början skriva en bok som talade direkt till sin samtid? Eller var det samtiden som kom ikapp?

– Jag ville skriva en bok om ensamhet och varför det är så svårt att vara tillsammans, fast man inget hellre önskar. Jag ville (som vanligt) ställa frågan: vad är en familj? Sedan har jag varit intresserad av Gud och sex och kvinnor i de karismatiska kyrkorna i tjugo år. Jag kan inte rå för att de har blivit ministrar plötsligt, tyvärr. Fortfarande är relationen mellan kroppsligt och andligt begär inte så utforskad i litteraturen. Medan det finns filmer och musik och scenkonst som intresserar sig väldigt mycket för det.

Elisabeth Hjorth är förutom författare även verksam som skrivlärare och professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Debuten skedde med diktsamlingen Kärnfamiljen och Hjorth har därefter utkommit med de kritikerrosade romanerna Hängivelsen, Vid himlens början, Nattens regn och dagens möda samt Fadern. För sitt skrivande har hon mottagit Karin Boyes litterära pris, Ilona Kohrtz stipendium och Gerard Bonniers essäpris.

Du har med dina böcker mutat in en egen plats i den svenska litteraturen, där tro och makt möts. Skulle du säga att Sällskap också rör sig kring de frågorna?

– Det gör den. Kanske handlar det denna gång om makten att häda. Att svika eller kränka något som är heligt, vare sig det är en vänskap eller ett barn eller en tro. Vad som görs i namn av nationen, tryggheten eller religionen har alltid störst konsekvenser för den som är minst. Därför är det dem man ska lyssna på mest.

Får en roman om mänsklighetens mörker också vara rolig?

– Detta vill jag svara på, för det tycker jag verkligen! Ju mörkare det blir, desto mer rimligt blir det att svara på mörkret som flicknunnorna, att vara än mer absurd tillbaka. Litteraturen, denna missanpassade och marginaliserade grej i världen, har fortfarande möjlighet att locka fram något som är lysande ur rockärmen. Ett skratt, en dråplighet, ett gott humör. Ett ljus att försvara och värna, trots allt.