Emma Bouvin om att hitta något fint i en låtsasvärld

Emma Bouvin är Mellanösternkorrespondent och krönikör på Dagens Nyheter. Nu kommer hennes första roman.

– Solen skiner alltid på Tjurkö är en bok som handlar om arv, i både fysisk och psykisk bemärkelse. Skådeplatsen är en sommarstuga på Tjurkö och historien löper från när den blekingska ön var en knutpunkt för stenhuggeri, till nutid när den är en sommarpärla i skärgården. Jag ville skriva en bok som innehåller både ljus och mörker och som lockar till skratt samtidigt som den hugger till av ångest. Jag vet inte om jag lyckades med det, men det var roligt att försöka. Inspirationen fick jag när det blev diskussioner om hur det skulle bli med min farmors stuga på just Tjurkö och jag insåg att arv leder till alla möjliga olika förvecklingar.

Vilka möter vi i boken?

– Vi möter en familj i flera generationer. Farmor Mirijam har precis dött och lämnat efter sig sommarstugan där de tre sönerna och deras barn har firat en stor del av sina sommarsemestrar. Nu måste de komma överens om hur arvet ska förvaltas, vilket inte är helt enkelt, eftersom bröderna har mycket svårt att kommunicera med varandra och deras barn är upptagna av egna svåra dilemman. Hanna vill bara att hennes pappa ska älska henne, Isabelle vill bara att hennes syster Millan ska dumpa sin kille och Simon vill inget hellre än att bli fri från låneindrivarna som jagar honom. Nu måste de alla mötas på Tjurkö, fast flera av dem inte har setts på åratal.

Romanen rör sig mellan två klassiska teman: svensk sommar och familjekonflikter. Vad lockade dig att skriva om just det?

– Jag funderar mycket på varför människor är som de är och hur det yttrar sig i deras relationer. Familjekonflikter är såklart inte särskilt roliga att vara med om, men allting som är lite jobbigt och ömt är tacksamt att skriva om. Det finns många gemensamma nämnare i bråk som de flesta kan känna igen sig i och det finns ingen bättre grogrund för ett riktigt storgräl än en storhelg mitt i sommaridyllen – när förväntningarna är höga blir även blodtrycket ofta skyhögt.

Hur skiljde sig romanarbetet med dina tidigare böcker och ditt jobb som dagstidningskrönikör och korrespondent?

– Både som korrespondent och som författare skildrar jag någon slags verklighet, men i mina böcker får jag fantisera och hitta på. Det är svårt ibland, jag är van att kunna googla mig till svar eller ringa någon och kontrollera fakta när jag kör fast med artiklar, men den här romanen fick jag liksom värka fram själv. Det är ensamt. Men det är också mysigt. Särskilt när man tröttnar på hur världen ser ut, när det är tungt ute på fältet och man ser en massa sorg och misär, då kan man hitta på något fint i sin låtsasvärld i stället.