Exmakarna Kallentoft återvänder till mörkret i de småländska skogarna

En kvinna i vitt nattlinne hittas avliden i Nässjö Stadspark. Oklarheterna kring hennes bortgång förbryllar ställföreträdande polischef Alexander Stenborg som har kallats till platsen. Han befarar att hennes död har med förra årets mord att göra. Men hur är det möjligt? De fick ju tag på mördaren, som dessutom påstås vara död. Gömmer sig svaret i ett mer kompakt mörker än någon har kunnat ana?

I Skogen de döda vilar i väver ni återigen samman kriminalgåta med svensk folktro och en nästan sagolik skogsmiljö. Hur arbetar ni för att få det övernaturliga och det realistiska polisarbete att kännas lika trovärdiga?

– Vi läser på om både och, mycket finns dokumenterat. Sedan anpassar vi det vi hittat så det fungerar i text, säger Mons Kallentoft.

– Det är väl här författarens förmåga synas, och jag har enorm hjälp av Mons som jag anser är bäst i Sverige på att skriva med både driv och känslorna utanpå, fortsätter Karolina Kallentoft. Som hyllad och erfaren deckarförfattare vet han hur man skapar den där smygande spänningen som lurar i ödehus och bakom varje gran, och jag har sugit åt mig till max.

Serien har rötter i de småländska skogarna och i berättelser om folktro och hemligheter i små samhällen. Mons Kallentoft kommer själv från en östgötsk bondfamilj, med en mormor som varnade för knytt i skogen. Karolina Kallentoft spenderade somrarna som barn i lilla Björköby i Småland hos sin mormor och morfar som var djupt religiösa, något som hon hämtat mycket inspiration ifrån.

– Naemi i serien har sin förebild i mormor och morfars granne med samma namn, en underlig gumma med förkläde som man knappt såg eftersom hon inte pratade med någon annan än mormor. Mormor och morfar hade lagård och skog, men efter det bodde morfar på Ekenässjöns äldreboende och är på så sätt förebild till Sofias morfar Holger.

– Sofia och Alexander är påhittade, men Mons och jag flyttade tidigt till Stockholm för att liksom Sofia göra karriär i reklambranschen, och inför serien lekte vi med tanken att flytta ett ungt stockholmspar till en by i Småland och blanda med mord, folktro och religion. Vi mixade alltså Mons långa erfarenhet som deckarförfattare med mina minnen från Småland, som till viss del är hans eftersom vi blev tillsammans så unga, säger Karolina Kallentoft.

I den fristående andra delen plågas Alexanders fru Sofia fortfarande av minnena från förra årets mord i Ormaryd. Som nybliven mamma är hon föräldraledig och dagarna med dottern är ensamma. Hon ger sig ut i byn i hopp om att äntligen få veta vem som är hennes pappa. Men det visar sig vara svårt att få svar från byborna. Vad är det de inte vill avslöja?

Sofia drivs både av traumat efter tidigare mord och av sökandet efter sin egen bakgrund, samtidigt som Alexander dras tillbaka in i ett mörker han trodde var avslutat. Vad var viktigast för er att utforska hos karaktärerna i den här andra delen av Ormarydsmorden?

– I del två i Ormarydsserien ville vi ge Alexander större utrymme som människa utöver rollen som polischef och make till Sofia. Här får vi följa Alexanders tvivel och behov av att möta sina rädslor och inre demoner gällande då han fick sparken från Stockholmspolisen för att av misstag ha skjutit ihjäl en tonårspojke. När han i förra boken skulle rädda Sofia tvekade han att skjuta, och blev då själv skjuten och oförmögen att rädda henne och barnet de väntade. Nu växer oron för att han ska tveka när han nästa gång måste försvara sig själv och sin familj.

– Samtidigt fortsätter Sofias sökande efter sin pappa och får sin lösning, men inte som hon tänkt sig. Trots traumat efter upplösningen i förra boken fortsätter hon med samma nyfikenhet som ledde henne i förra boken, men också med tumultartade känslor inför den kärlek hon är övertygad om att hon kommer uppleva i mötet med sin pappa. Hon är ju själv så överväldigad av kärleken hon känner som nybliven mamma. Boken inleds med citatet: “Min enda fråga till Gudarna, var jag någonsin älskad?” Det är en fråga som följer Sofia genom boken.