Henrik Hollbox om spänningsdebuten, Twin Peaks och Södra Möre som Sveriges svar på amerikanska södern

En ung tonåring hittas död på en flotte i Ljungbyån. Polisen avskriver ärendet som ett naturligt dödsfall. Med hänsyn till familjen hålls händelsen utanför medierna. Journalisten Nancy de Vries är på väg dit från Stockholm efter ett tips från en ung tjej som berättat om en övergiven husvagn och att det hörts mystiska läten inifrån. Trettiofem år tidigare försvann en tonårig pojke från samma plats, och även då nämndes en husvagn. Fallet förblev ouppklarat och händelsen sitter kvar som ett ärr på samhällets kollektiva minne. Nu är det på väg att hända igen.

Pojkarna från Södra Möre kretsar kring ett dödsfall som kanske inte har en naturlig förklaring. Vad var det som lockade dig till att blanda kriminalintrig med övernaturliga inslag?

– Åh, jag har varit svag för den blandningen sedan jag var liten. När jag var runt tio såg jag en fransk deckarserie tillsammans med min mamma. Ett avsnitt handlade om att kommissarie Moulin skulle undersöka en hemsökt herrgård. Det spökade i sommargrönskan, golvplankor knarrade när ingen var där och saker rörde sig utan synlig förklaring. Det avsnittet stack ut och gjorde ett djupt intryck på mig. Jag kan fortfarande minnas scener ur det.

– Ett decennium senare bänkade jag och min mamma oss tillsammans i soffan igen för att titta på en ny amerikansk serie. Den hette Twin Peaks. Från första anslaget, musiken och miljöerna visste jag att ingenting skulle bli sig likt igen. Det där har levt kvar i mig. Och jag har alltid velat skriva den sortens mix av spänning med en dörr på glänt till det övernaturliga, med en lokal förankring och miljöer jag känner till, med karaktärer jag bryr mig om och vill träffa igen.

I boken möter vi förutom Nancy även Ola Berg som precis har förlorat sin fjortonårige son och försöker samla ihop spillrorna av sin familj. Trots polisens slutsats är han övertygad om att något oförklarligt, nästan övernaturligt, hände Felix. Det kan inte vara så enkelt att han fått hjärtstopp på en flotte. Med bara en sko på sig.

Samtidigt som Nancy och Ola söker på varsitt håll efter kopplingen mellan Felix död och den mystiska husvagnen verkar ondskan ha kommit till den småländska landsbygden för att stanna. Och den tycks inte ha en naturlig förklaring.

Romanen följer både journalisten Nancy och den sörjande pappan Ola. Vad ville du utforska genom att låta två så olika perspektiv driva berättelsen framåt?

– Tanken var att de skulle komma från två helt olika håll, två olika perspektiv. Dels hade jag Nancy, en ung kvinna som jobbar på en tidning och vill bli reporter, men hon är inte där än. Hon är min Kitty, min ungdomsdeckare, som snubblar över ett fall, ett mysterium att lösa. Ambitiös och driven, men till skillnad från Kitty och de allra flesta professionella journalister jag känner är hon opålitlig.

– Hennes motpol är en helt vanlig medelålders man, en målare med färgfläckiga fingrar och fötterna på jorden. Men Ola är också i kris. Han har förlorat sin 14-årige son. Han sörjer och han är jagad, både bildligt och bokstavligen. Samtidigt försöker han reda ut allt och rätta till misstag, sina egna och andras. Han väljer inte alltid rätt väg eller metod, men han vill gott.

– Båda drivs av samma sak: sökandet efter sanningen, ett svar på något som först verkar oförklarligt, kanske rentav övernaturligt. Men de kommer från olika håll, och den dynamiken ville jag undersöka. Ingen av dem har egentligen erfarenhet av det de ger sig in i, så de tvingas lära sig snabbt och de kan också växeldra varandra framåt i berättelsen. Min ambition är att läsaren ska känna med båda och kunna leva sig in i deras respektive trassliga vardag och hänga med mot deras gemensamma mål.

Henrik Hollbox är själv uppvuxen i Ljungbyholm utanför Kalmar. Efter studierna flyttade han till Stockholm, där han började arbeta i en bokhandel innan han fortsatte vidare till varierande roller på några av Sveriges största förlag. Han debuterade i början av 2000-talet med romanen Elfenbenssvart, utgiven på Wahlström & Widstrand, och följde upp med ytterligare två uppmärksammade romaner som alla utkom under hans tidigare namn Henrik Kullander.

Hur har din egen bakgrund påverkat berättelsen och stämningen i boken?

– Platserna och miljön är min barndom och min uppväxt. Jag kan de där vägarna som min egen innerficka. Det är de här samhällena och fälten och kuststräckorna jag alltid drömt mig tillbaka till. Därför har det också varit lustfyllt att leka lite grann med geografin, jag har tagit mig en del friheter, lagt till en del, komprimerat och tagit bort annat. Berättelsen är dels en hyllning till min uppväxts trakter, dels vad jag själv skulle vilja läsa och ta med mig på min semester, någonting underhållande och kusligt.

Boken är första delen i serien Möremorden. Vilken typ av värld och långsiktig berättelse vill du bygga upp för läsarna i kommande delar?

– När jag började måla upp den här världen såg jag framför mig Södra Möre som Sveriges svar på den klassiska amerikanska södern: flackt, lite mystiskt och tillslutet, med en värme som dallrar över åkrarna och vägarna. Men också smaragdgrönt, med öppna fält, molnfria himlar och skogsbryn som tar vid där landskapet slutar. Jag visste var jag ville vara, så jag placerade en vägkrog, en klassisk Twin Peaks-diner i centrum av Södra Möre, som ett nav som berättelserna kan röra sig runt. Där kan karaktärerna komma och gå, nutida och dåtida händelser vävas samman. Därifrån kan varje del i spänningsserien dra i trådar som leder vidare genom både omgivningen och historien.