Nina van den Brink: Det här är en paradisberättelse, och som i alla paradis finns det ormar

I Nina van den Brinks romandebut Flickor möter vi Lollie som är sju år när hon sommaren 1973 flyttar med sina föräldrar från Kärrtorp i Stockholm till ett litet fabrikssamhälle i Hälsingland. Och där finns Ania-Lee, den livliga grannflickan som blir Lollies nya bästis. Snart delar de allt och älskar varandra med en obändig lojalitet.

I ett litet kompisgäng av flickor upptäcker och erövrar de världen omkring dem, men de måste också vara på sin vakt: mot hårdhänta killar på cyklar, mot respektlösa pappor i byn och okända män som rör sig längs vägarna

– Jag ville fånga närheten och den starka lojaliteten hos flickor som finner varann och blir vänner. Jag tycker ofta att flickors vänskap är lite baktalad, det sägs att flickor inte kan leka fler än två, att de är avundsjuka på varann och så. Det är inte min erfarenhet av flickors och kvinnors vänskap, utan snarare motsatsen. Flickorna i boken leker i ett gäng på fyra, fem, och även om de ibland på barns vis är nonchalanta mot varann så kännetecknas deras vänskap främst av lojalitet och solidaritet. I grunden är det här en varm och kärleksfull berättelse om den starka vänskap som ofta växer fram mellan små flickor.

Det hälsingska brukssamhället på 1970-talet är starkt närvarande. Vad tillför den här specifika platsen och tiden i skildringen av flickornas uppväxt?

– Platsen fyller två syften, byn är lite isolerad mellan skogen och älven och barnen har tillgång till hela den väldiga naturen, samtidigt som de får vara ifred från yttre influenser. Huvudpersonen Lollie inser snabbt att hon har hamnat i paradiset. Naturen är deras, de är fria att röra sig över enorma ytor och det finns en självklar tillhörighet till byn för alla som bor där. Baksidan är att även byns vuxna är utlämnade åt sig själva och när svårigheter uppstår är valmöjligheterna få. Eftersom alla vuxna är beroende av fabriken så krymper möjligheterna ytterligare. När de vuxna mår dåligt så märker barnen det.

– Det här är en paradisberättelse, och som i alla paradis finns det ormar, ständiga hot mot små flickor som inte passar sig noga. Och som vi vet måste man slungas ut ur paradiset på slutet.

Ju äldre flickorna blir, desto större friheter tar de sig, och desto djärvare blir riskerna. Ända till den dag då katastrofen inträffar.

Hur såg du på relationen mellan dåtid och nutid när du skrev romanen?

– 70-talet är tacksamt att skriva om för att det var en tid då barnen inte var lika påpassade som nu. De förväntades klara sig själva från tidig ålder, och ansvaret att inte råka i trubbel låg på dem själva. Det här är en tid långt före metoo, vilket bjuder in till ett drama där vissa män skamlöst passar på om de råkar på ett par oövervakade små flickor.  Ania-Lee och Lollie är inte några "duktiga" och skötsamma flickor, utan kaxiga, utlevande och lite gränslösa, och ibland direkt "dåliga". Under det patriarkala 70-talet var det en ganska självklar syn att det gjorde dem medskyldiga till olika närmanden och trakasserier från pojkar och män. Hur ser vi på det idag? Jag tror inte att det nödvändigtvis är bättre och säkrare för småflickor idag, men det finns i alla fall numera en skärmvägg av offentlig skam som respektlösa och kvinnohatande män tvingas gömma sig bakom.

Nina van den Brink är journalist, med bakgrund bland annat Dagens Industri, DI Weekend, Expressen och Fokus. Hennes första bok, "Jag har torkat nog många golv." En biografi om Maja Ekelöf, tilldelades Augustpriset 2022 i kategorin facklitteratur.

Du har tidigare skrivit biografiskt och dokumentärt, bland annat om Maja Ekelöf. Hur skiljde sig arbetet med att skriva en skönlitterär berättelse som Flickor från ditt tidigare skrivande?

– Den språkliga lockelsen till det skönlitterära har alltid funnits hos mig. Jag hade stor nytta av det när jag gav liv åt biografin om Maja Ekelöf, men i gengäld har jag fått kämpa för att hålla ett långt yrkesliv av journalistspråk stånget. Journalistiken har en tendens att förytliga språket. Det är väldigt roligt att skriva fiktivt, eftersom det går att forma berättelsen till dess bästa potential. Det går ju inte alltid när man måste förhålla sig till verkligheten. Jag har faktiskt skrivit skönlitterärt under lång tid, men tidigare har jag haft problem att underkasta mina yviga berättelser en sammanhållen berättarstruktur. Maja Ekelöfs liv visade sig följa en perfekt dramatisk kurva och genom att arbeta med den så lärde jag mig en gång för alla hur man ska hålla ihop en lång berättelse.

– I arbetet med biografin om Maja Ekelöf insåg jag också att man kan kosta på sig ett ganska fritt och infallsrikt berättande om man cirklar runt i förväg ordnade ”faktatuvor”. Det hade jag nytta av när jag skrev den här romanen, som jag låtit kretsa runt de sexuella trakasserier som Ania-Lee och Lollie trots sin litenhet råkar ut för, helt vanliga händelser i två helt vanliga flickors liv, hävdar jag.

I dina böcker finns ett starkt intresse för kvinnors livsvillkor och osynliga erfarenheter. Varifrån kommer den drivkraften hos dig?

– Jag är uppvuxen i en ren kvinnosläkt från Finland, med mamma, moster, mormor och gammelmormor, samt storasyster och tjejkusiner. En enda liten pojkkusin föddes, den första pojken på två generationer.

– De vuxna männen försvann en efter en ur vår släkt. Några föll offer för kriget och dess följder, andra svek av andra skäl. Men mina matriarker höll ihop. En kvinnosläkt som invandrat på grund av fattigdom och arbetslöshet till Sverige blir lätt utsatt. Det är sådant man märker tidigt. De har påverkat mig enormt med sina starka personligheter och sina öden, och jag har alltid velat berätta, inte nödvändigtvis om dem, men om kvinnor som dem.