På promenad med: Joel Mauricio Isabel Ortiz

Foto: Elvira Glänte

Datum

11 Januari 2023

Text

Jon Appelvik Lax

Foto

Elvira Glänte

Romanen Tillbedjan handlar om kärlek och förlust. Om våld, sorg och sökandet efter nåd.

I Joel Mauricio Isabel Ortiz nya roman Tillbedjan möter vi Leandro, en pianist i Stockholm som tappat lusten att spela, kanske till och med lusten att leva. Det är pandemi och gatorna är ödsliga. Så står han plötsligt där, Sebastian, som några år tidigare övergav Leandro utan ett ord.

– Leandro har levt i svallvågorna av sveket i sex år, när Sebastian plötsligt dyker upp mitt i vardagen, berättar Joel Mauricio Isabel Ortiz. Tillvaron för Leandro har varit som ett vakuum, och som en utdragen, nästan stillastående sorgeprocess, och det är inte förrän Sebastian dyker upp igen – han som fick livet att stanna av – som allt börjar röra sig. Leandro kommer till liv, han vaknar, och drabbas av alla möjliga känslor och tankar som legat i dvala under åren av Sebastians försvinnande. Leandro får en möjlighet att försöka förstå och på riktigt ta tag i det där såriga när Sebastian återvänder. Samtidigt blir det en paradox för Leo, att den som sårat honom så mycket också ska bli den som ska ge ett visst helande. I det uppstår en ganska vansklig dynamik, och jag tror Leo har svårt att navigera i det där. Deras relation är sårig och svår, men också öm, och de älskar verkligen varandra. De gör så gott de kan, med det de har.

Det hårda urbana samhälle som du skriver fram ligger nära oss i tiden: Coronaviruset härjar, nyhetssändningarna är mättade med krig och våld och istället för själslig tröst erbjuder vården tabletter och diagnoser. Vad är det Leandro söker efter i allt detta?

– Kanske att han inte finner någon smärtlindring i det samhället erbjuder för det som gör ont i själen. Allt det mätbara diagnostiska funkar inte på den ensamhet och smärta Leo upplever. Han söker kanske förstå var hoppet faktiskt finns. Han ser sig omkring och får inte ihop hur världen kan vara så trasig, och när han ser in i sig själv blir det en slags spegelbild av samhället – något som inte riktigt håller ihop. Och det som ställs till förfogande för att ordna upp allt, oavsett om det är en pandemi eller ett utmattat psyke, funkar uppenbarligen inte hela vägen.

“Jag passar in stegen med Sebastians, det trygga mellanrummet. Rörelsen hjälper mig att känna mig vaken, att jag inte blivit galen. En kropp i en virusdrabbad stad, där vem som helst kan bli sjuk. Det är kittlande att vi alla står inför något osynligt”, skriver du i boken. Vill du berätta mer om detta osynliga? I Tillbedjan finns det flera osynliga virus, men lika osynlig är nåden. Tro, i vid bemärkelse, är ett viktigt tema i boken. Hur förhåller sig Leandro till detta?

– Leandro växte upp i ett katolskt hem, han ser sig inte som troende själv, men tänker ganska ofta på sitt ursprung i kyrkan, inte minst genom sin troende mor. Han är väl på sitt vis en spirituell person, sådana brukar ju ha lätt för att gå vilse, även om han kanske inte just nu söker en dogmatisk Gud som är i, eller bakom, den där osynligheten som han förhåller sig till. Han funderar mycket på tro och religion, och jag tror det har med att han längtar efter gemenskap. En större gemenskap, något som bryter isolationen, och kanske finns det något i det förhållandet som handlar om att söka sanningen. Att fullt ut förstå var han kommer ifrån, vem han är och vart han är på väg. Att möta det osynliga, det som han inte har makt över, blir ökenvandringen som i bästa fall kan leda vidare till något bättre.

– Också det osynliga som någon slags svårtolkad och kanske illvillig kraft att förhålla sig till, om det så är ett förrädiskt virus eller en bild av Gud som en fördömande allsmäktighet som utdömer straff. Det osynliga som en bild av nåd, en evig ström av barmhärtighet. Ett glömt ord i en sekulariserad samtid kanske, men jag tror det är ett bra ord att reflektera över. Hur viktigt det kan vara att göra barmhärtighet synlig igen som en handling – inte minst i i politiken, i den demokratiska välfärdsstaten som drar åt allt mer obarmhärtigare grader.

När Leandro ser Sebastian i mataffären ser han på håll hur Sebastian står en lång stund med en kronärtskocka i handen och studerar den. Scenen är filmisk, och under min läsning framträder ett flertal bilder som stannar kvar i mig långt efter det att jag lagt ifrån mig boken. Det gör mig nyfiken på hur arbetet med boken har sett ut. Hur har texten växt fram? Du arbetar också som dramaturg – har det på något sätt samspelat med ditt skrivande?

– Det har varit ett ganska långsamt arbete som pågått sedan mina förra roman kom ut. I den där tomheten som uppstod när jag var klar med första romanen, kom det en associativ textmassa om någon som ett jag förhöll sig till. Jag såg att det handlade om en relation som gått sönder. Sedan började det sakta växa fram en berättelse. Jag skulle säga att jag främst sysslar med berättelser som författare, och som dramaturg – även i mitt arbete som skådespelare tidigare – så är alltid berättelsen central, där hittar jag så småningom språket, oavsett om det är dramatik eller litteratur. Men det tog faktiskt några år att förstå mig på vad som skulle berättas, eller snarare vad romanjaget ville berätta. Även om han till viss del ligger nära mig så kände jag att jag inte alls förstod honom, och att han under en ganska lång period inte var så rolig att umgås med som författare, men nu tycker jag om honom. Kanske är det det långsamma skrivandet, och att jag verkligen har varit i en vilsevandring med texten och personerna, som gjort att bilderna omedvetet har mognat i något som känns viktigt för jaget att visa och förstå. En tydlighet i bilderna av något som personen upplever som så avgörande, att det stannar kvar.

– När jag själv skriver så kan jag inte planera upp en god dramaturgi som ska fängsla läsaren, jag har försökt, eftersom jag sysslar med dramaturgi på daglig basis, men det blir bara platt och misslyckat – och jag insåg att jag inte alls var intresserad av att få till snygga dramaturgiska abrovinker, utan istället försöka lyssna vart karaktärerna vill, och vad de vill ha sagt. Och eftersom människor är fängslande i sig, och oberäkneliga, kan jag nu i efterhand se att jag kanske fått till vissa intressanta dramaturgiska vändningar, men det är mest för att personerna i texten är som de är. 

Relaterat

Om boken

En dag står han bara där i snabbköpet: Sebastian. Han som övergav Leandro några år tidigare, försatte honom i fritt fall. Mannen som aldrig har lämnat Leandros tankar under åren av ensamhet och isolering. Han har fortsatt drömma om att få backa bandet, återförenas med sitt livs kärlek. Med mannen han aldrig slutat dyrka. Plötsligt finns det faktiskt en chans.
De vandrar genom Stockholms märkligt pandemiödsliga gator, samtalar och försöker förstå vad det var som hände med deras förhållande. Deras kärlek är inte enkel, det förflutna både lockar och ligger som ett hinder mellan dem.De är andra människor än när de sågs senast. Sebastian har gjort karriär och försökt göra upp med sitt såriga förflutna. Leandro har just börjat kämpa sig tillbaka upp från botten. Men har tillräckligt mycket förändrats för att bära dem framåt, återskapa det förhållande som fick ett så abrupt slut? Ge dem kärleken åter.Tillbedjan är en roman om kärlek och sorg, om förtvivlan och nåd. Om att återvända. Det är Joel Mauricio Isabel Ortiz andra roman efter debuten med Sången om en son (2018).

Läs mer

Joel Mauricio Isabel Ortiz

Tillbedjan

Relaterade artiklar

Foto: Elvira Glänte

11 januari 2023

På promenad med: Joel Mauricio Isabel Ortiz

IntervjuerNyheter