”Mitt liv visar att hatarna har fel”

Foto: Joel Mauricio Isabel Ortiz

Datum

25 Juli 2018

Foto

Joel Mauricio Isabel Ortiz

Fredrik Apollo Asplund – klubblegend, houseikon, dansare, Professor Bög, dramatiker, skådespelare och nu även författare. Samtidigt som EuroPride går av stapeln i sommarens Stockholm debuterar Apollo med sin efterlängtade självbiografiska bok Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus. Vi bad Joel Mauricio Isabel Ortiz intervjua honom.

Hur känns det att debutera som författare?

— Nu känns det riktigt bra, innan kändes det lite jobbigt. Jag har kämpat mot bildningskomplex och att överhuvudtaget se mig själv som författare. Jag tycker om boken för  att den berättar en del av vår queera historia, om 80-talet, 90-talet, Sverige, New York, AIDS, om att bli jagad av nazister i Gamla stan, klubbarna, Damaskus, drömmarna som inte fick plats här och såklart om Leila K. 

Apollo växte upp i den värmländska skogen, närmare bestämt i Lobråten nära norska gränsen, i det han själv kallar för Frödingland. Bokens resa, hans resa, finns beskriven i titeln, berättar han och fortsätter:

— Jag kände att jag inte hörde hemma där i skogen. Antingen spelade man innebandy eller meckade med motorer. Där satt jag och ville vara glamorous. På tv fanns bara schlagerfestivalen en gång om året, resten av tiden satt Siewert Öholm och sa att allting var farligt. 

Som barn drömde Apollo om något större, att få dansa och om att få höra till, berättar han. När han endast var 12 år gammal blev han antagen till Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm och flyttade hemifrån. Men allt gick inte som en dans för den unge värmlänningen.

— Det var tungt att vara ifrån mina föräldrar, det var ensamt, och jag var utsatt, säger Apollo.  

Han berättar om sårbarheten i huvudstaden som utnyttjades av äldre män som ofredade honom sexuellt.

— Jag blev kallad bögjävel och mitt under den här tiden så härjade AIDS-epidemin, allt som var kopplat till kropp och sexualitet var skamfyllt och äckligt. Plus att jag kände mig ensam och längtade efter närhet. Jag var ett lätt byte. 

När Apollo gick årskurs 9 kände han att han nått botten och ville ta sig ifrån Stockholm och dess förövare. 

— Det gav mig energi, att nu kunde det bara bli bättre. Jag upptäckte housekulturen som då var väldigt queer och bestämde mig för att dra till New York. Jag flyttade dit när jag var 17 år, berättar han.

Okej, 17 år i New York, hur var det?

— Det var magiskt! 1990 var Hells Kitchen ett hårt område, jag bodde på något som kallades ”Horhotellet”. Köpte bögporr och runkade i två veckor men sen tog jag tag i saken och gick på de coolaste klubbarna för att dansa, jag visste vad jag ville. Såg House of Xtravaganza dansa på legendariska Sound Factory och det var som att upptäcka Gud. Jag hade längtat efter det här i hela mitt liv. 

Det var tiden i New York som la grunden för Apollos politiska uppvaknade, som han hade stor nytta av senare i livet när han i Sveriges Radio rapporterade om hbtq-personers situation i Damaskus. 

Vistelsen i New York formade honom också som musikartist vilket resulterade i bland annat en listetta i Storbritannien. När jag påpekar att det verkar som att allting han rör vid blir till guld — listettor, en hyllad egenskriven pjäs på Stockholm Stadsteatern, uppmärksammat journalistiskt arbete och nu även en utgiven bok på ett av Sveriges största förlag — förklarar han att det är nyfikenheten som är hans kraft. 

— Ända sen jag var barn skrev jag listor på hur jag skulle gå tillväga för att lyckas, för att ta mig ut i världen och möta andra som mig själv.

Fredrik Apollo Asplund beskrivs av många som en levande ikon som levt och skapat modern queerhistoria i decennier. Han funderar länge på frågan om hur tiderna har förändrats i förhållande till att vara queer.

— För 30 år sen sparkade straighta killar mig i huvudet och kallade mig äckel, i dag finns det en ny typ av manlighet som är kärleksfull och empatisk.

Samtidigt talar Apollo om oron över det allt mer polariserade samhället med växande fascistiska krafter och därför är hans berättelse viktigare än någonsin, menar han. 

— Mitt liv visar på att hatarna har fel! Min historia fräter på dem, på rasisterna och hbtq-foberna, därför är min bok viktig. Jag kan inte tänka mig ett liv utan att skriva, jag har massor kvar att berätta, säger Apollo.


Joel Mauricio Isabel Ortiz är författare, dramatiker, skådespelare och musikalartist. Hen debuterade i våras med den kritikerhyllade romanen Sången om en son

Relaterat

Om boken

En pojke drömmer om att dansa men där han växer upp i de värmländska skogarna tar man hand om gården och rättar in sig. Men så en dag får en danslärare syn på honom när han dansar som i filmen Flashdance och det osannolika inträffar - han får chansen att komma in på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Livet där blir dessvärre inte som han tänkt sig. Lika fel som han var på gården, lika fel är han i Stockholm där han inte kan koderna, inte gör som alla andra, där han inte lärt sig att dansa "på rätt sätt".

Några år senare leder vägarna honom till New York och han gör succé på vogueklubbarna i New York, bjuds på fina fester och lever livet som en stjärna. Hjulen snurrar allt snabbare, det är öppet dygnet runt, droger, alkohol och dans, dans, dans. Kanske kan det bara sluta på ett sätt: i katastrof. Räddningen uppenbarar sig på ett oväntat sätt - i staden Damaskus, där han lär känna flera som lever sina liv i marginalen, vilket i sin tur leder till hjärtformade pannkakor och uppmärksammade radioreportage hemma i Sverige.

Fredrik Apollo Asplund gjorde succé på Stadsteatern med sin enmansföreställning Det här är min historia. Nu har han skrivit en personlig, dråplig, kärlekstörstande, dansant, galen, sökande och ömsint bok om sitt liv i ytterligheternas förlovade land.

Läs mer

Fredrik Apollo Asplund

Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus

Relaterade artiklar

Foto: Hugo Thambert

29 december 2018

Fredrik Apollo Asplund: ”Vår politiska vardag börjar likna Libanons”