På promenad med: Nadia Kandil

Just när hon trodde att hon hade allt blir Nikki, huvudpersonen i Nadia Kandils debutroman, lämnad och världen faller samman. han kom hem och sa det är slut ställer frågor om vem som får tappa kontrollen och på vilka sätt man förväntas hantera sorg. Nadia Kandil skriver med lika delar desperation, svärta och vass, varm humor. Hon skulle egentligen debutera med en annan roman när livet kom emellan.

– Min tänkta debutroman rör sig i samtiden men är en dystopi som kretsar kring två systrar, deras klassresa och strävan i ett politiskt klimat som inte tillåter några snedsteg och i en tid som kräver extremt mycket av unga kvinnor. Den är snirklig och krånglig och helt underbar. Jag längtar tills jag får skriva klart den, vilket jag skulle gjort förra hösten men så hände saker i mittenlag som gjorde att jag behövde spy ur mig den här boken som jag nu debuterar med.

Berätta om Nikki som vi möter i han kom hem och sa det är slut.

– Hon är en kvinna som blir helt förlamad av sorg men som också tar sig friheten att totalt breda ut sig i sorgen. Det var befriande att skriva fram henne även om jag själv stundtals störde mig på att hon kunde med att vara så förlamad och typ ge sig hän till sorgen. Hon är en privilegierad person som kan breda ut sig på det här sättet,  men det har hon inte alltid varit.

Nikki blir plötsligt lämnad av sin sambo och för att hantera sorgen upprättar hon en elvaveckorsplan. Vad är det för tillvaro hon skapar för sig själv?

– Tillvaron för Nikki är stundtals väldigt mörk men hon är också omringad av sina bästisar som gör sitt bästa för att hjälpa henne. Hon har fått en fix idé om att nervsystemet ska glömma honom efter elva veckor och att det ska bli lättare att glömma honom och komma över det hela. Så hennes plan är att vara i ett rus och bedöva sig tills kroppen har återställt sig själv. Hela hennes värld blir ju dunkel och hon är mycket i sitt huvud och i sin nästan mani kring att förstå vad det är som har hänt.

Väninnorna, terapeuten och pilatesinstruktören har alla en mer traditionell syn på hur man tar sig igenom ett uppbrott. Boken och Nikki känns som en uppgörelse med de här konventionella råden?

– Jag tycker att det ställs för höga krav på en person som är i sorg, speciellt kvinnor. Det som förväntas av en är att man direkt ska ”upp på hästen” och återgå till normala, vad det nu är. Det är nästan skamfyllt att ta framförallt hjärtesorg på så stort allvar som Nikki gör. Och det var så skönt att breda ut sig i det och låta henne ta plats.

Din bok är rasande och ledsen, men innehåller också en underbar svart humor. Hur använder du själv humor för att hantera det som gör ont och varför är det så oemotståndligt?

– Nej, men jag känner ofta att man måste få skratta åt eländet och det är kul att göra det när man skriver. Jag kunde ofta känna med Nikki att hon var så orimlig i vissa situationer att jag själv hade kul åt henne.

Hur skriver du? Har du någon särskild rutin eller en plats du måste vara på?

– Jag är väldigt vispig i min rutin, väldigt om mig och kring mig. Den största delen i min process handlar om att tänka på vad jag ska skriva och ha ångest över att jag inte skriver. Sedan till slut är det som att jag spyr ur mig det.

Har du alltid skrivit?

– Nej, men jag har alltid läst. Extremt mycket.

Vilka författare läser du själv?

– Jag läser allt, alltså literally allt. I min att läsa-hög just nu: Stalker av Kepler, Bulgakovs Mästaren och Margarita, som jag läser för tionde gången, Emma Bouvin, Jorge Luis Borges, Balsam Karams Mörk materia, Eileen av Ottessa Moshfegh och Misery av Stephen King