På promenad med: UKON

Foto: Elvira Glänte

Datum

19 September 2023

Foto

Elvira Glänte

Jag är ingen mördare är poetens första diktsamling på drygt tio år.

I Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling Jag är ingen mördare riktar han blicken mot livets alla orimligheter. Här står det lekfulla bredvid det mest allvarliga och resultatet är en text om det mest privata, men också om världen vi lever i och samhället som vi format det.

Vi tog en promenad i Slottsskogen i Göteborg för att prata om en bok om “demens, mord, våld, åldrande”.

– Jag är ingen mördare är en enkel och rolig och rak diktsamling som alla kan läsa. Den är också svår och jobbig och kanske kan ingen plåga sig igenom den, knappt ens jag själv. Den tog lång tid att skriva, tio år, ändå skrev jag den snabbt, på några månader. Den är ibland insmickrande och publikfriande på ett sätt som gör att man äcklas av den. Den är också avvisande solipsistisk på det mest älskvärda sätt. Det påminner ganska mycket om mina tidigare diktsamlingar, men den representerar också något helt nytt. Allt detta är inte bara något jag säger utan faktiskt sant.

– Vad handlar den om då? Tja, jag skulle säga: om demens, mord, våld, åldrande. Men också om mina föräldrar och vår samtids sätt att tala. Och om pågående och stundande miljökatastrofer. Bokens omfattande mittparti, långdikten ”Blåsan”, är en poetisk tragikomisk studie i livets uppkomst på jorden och dess kommande undergång. Ordet ”Blåsan” har jag hämtat från Sigmund Freuds begrepp ”Bläschen” som han diskuterar i sin omtalade essä ”Bortom lustprincipen”. Det är i den artikeln han inför det kontroversiella begreppet dödsdrift, den oroväckande tanken att allt levande omedvetet dras mot sin egen undergång och död.

– I dikten får vi följa Blåsan från sin födelse för kanske fyra miljarder år sedan via urcellsstadiet och trubbel med elliptiska meteoritskurar till det moderna livet perfekta banaliteter, dagishämtningar, idiotiskt höga bostadslån, Citalopram och ständiga problem med lösenord. 

“Tillbaka i poesin efter 12 år”, tjatar vi på förlaget om. När visste du att det skulle bli poesi igen?

– Efter min diktsamling Brukaren från 2011 blev det plötsligt svårt att skriva dikt. Jag hade då under några år uppträtt mycket med gruppen Njurmännen och försökt skriva en rak och hård och lika panisk som catchy dikt som var tänkt för uppläsningssituationen. Det var verkligen superkul några år men sen tappade jag farten. Tröttnade på mig själv och mina konceptuella idéer. Det var hemskt faktiskt.

– Men sedan visade det sig gud ske pris att det gick att skriva andra saker. En experimentell historisk roman och några essäsamlingar i gränsländerna mellan psykoanalys och poetik. När visste jag då att det skulle bli poesi igen? Jag har egentligen alltid vetat det. Jag har väntat på det, väntat in det, längtat. Läst mycket annan poesi och tänkt: så där bra vill jag också skriva. Och så plötsligt gick det.

Boken handlar som du säger en del om åldrande. “Tänk om allt bra redan har hänt”, står det på ett ställe i boken, och det är en sådan tanke som kan kännas förbjuden att närma sig. Kan man ens ta i den frågan?

– Ja, den dikten är smärtsam. På ett mer samhälleligt plan måste vi nog säga att det bästa också redan har hänt. Säg den människa som har en ljus framtidssyn idag, som verkligen tror att framtiden blir bättre. Allt väsentligt talar för att framtiden kommer att bli sämre.

– Den här dikten följer ett slags dramatisk kurva som jag brukar betjäna mig av, nämligen att en dikt börjar komiskt men att dikten genom upprepningar liksom mal ned det roliga, saboterar det och slutar i förtvivlan. Dikten ska vara som att äta en chipspåse: det är gott i början, sen blir det äckligt. Men nästa kväll är man sugen igen.

– ”Tänk om”-dikten är typisk för just den kurvan: den börjar med ett slags komiska skräckvisioner: ”Tänk om allt bra redan har hänt. Tänk om jag blir förlamad och stum och blind och döv samtidigt. Tänk om jag blir inlåst i ett rum med femhundra nedsövda råttor – och nu börjar de vakna! Tänk om jag hade en siamesisk tvilling och den andre var en psykopatisk massmördare.” Och så vidare. Men så glider dikten över i helt ofrånkomliga ålderstecken: ”Tänk om jag blir äldre för varje dag som går. Tänk om jag blir lite, lite fetare och mitt hår lite, lite tunnare och gråare och för varje dag som går. Tänk om min hud blir lite, lite slappare, rynkigare och glåmigare för varje dag som går.” Dikten vill alltså sätta fingret på att den riktiga fasan är absolut sann. Vi vet det alla: ”It will end in tears.”

Den handlar också om Sverige idag, vill du berätta om det? Tänker på dikten som heter ”Såret anfaller”, till exempel.

– Många dikter är typiska och kritiska samtidskommentarer. Dikten ”Livet är kort” är exempelvis en uppdatering av Tage Danielsson klassiska dikt med samma namn från 1967, du vet, den som börjar med BB och slutar med TV. En kort sammanfattning av ett människoliv i endast förkortningar. Samtidsandan krävde att min dikt behövde bli fem gånger så lång och den börjar med de fosterdiagnostiska testerna: KUB, NIPT och NGS [Kombinerat Ultraljud och Blodprov, Non-Invasive Prenatal Testing, Next-generation sequencing]. Världen har ofrånkomligen blivit väldigt mycket mer komplicerad. Och dikten fortsätter genom ett myller av deprimerande psykiatriska diagnos-förkortningar, manualer och tester.

– Jag kom på idén till dikten när jag läste Åsa Mobergs och Anna Fredrikssons bok om svensk psykiatri De omöjliga, från psykiatrireform till dyr och dålig vård (Natur & Kultur 2020). I boken, som för övrigt är lika välskriven som nedslående, slogs jag av just den ofattbara mängden förkortningar. Det är som om byråkratins och vårdapparaten med detta förtingligande språk vill lägga en bedövande blöt filt över det rent obeskrivliga mänskliga lidande som annars skulle göra materialet livsfarligt: SiS, HSL, SoL, HVB, LVU, LVM, LPT, LSS, SSRI , RSMH, SBU, NSPH, IPS, Ivo, SKR, NKA SIP. Och då har jag inte ens nämnt bokstavsdiagnoserna. Min dikt slutar med förkortningen ”Ej-HLR” som är läkarens bedömning om att inte ge hjärt- och lungräddning. Om du exempelvis skulle drabbas av hjärtstopp är bedömningen således att det inte finns någon idé att rädda livet på dig. Var uppmärksamma på det gott folk: Om du ser att det står Ej-HLR i din journal ligger du riktigt risigt till.

– ”Såret anfaller” är den i särklass plågsammaste dikten i diktsamlingen. Kanske den enda texten som inte innehåller någon humor. Åtminstone tycker inte jag det. Det är ett slags grotesk över den samtida kriminella och rättsliga situationen i Sverige. Den innehåller sammansatta, ibland helt överlastade ord. Ett ord är jag särskilt stolt över att ha uppfunnit är ”lillkillkommandot”. Ett väldigt hemskt ord, väldigt väldigt väldigt hemskt.

Vi befinner oss i Slottsskogen, vad betyder den här platsen för dig?

– I tjugotvå år har jag cyklat genom Slottskogen i princip varenda vardag på väg till och från min psykoanalysmottagning på Prinsgatan. Slottskogen har på ett sätt blivit en färdsträcka, jag har nästan slutat se den, är liksom inne i min värld eller mina hörlurar. Å andra sidan: Att färdas genom en plats under decennier ger en också ett slags perspektiv. Som när jag år efter år efter år mötte ett äldre par på morgonpromenad ungefär vid samma tidpunkt på samma plats, vid Björngårdsvillan. Onekligen människor med regelbundna vanor, liksom jag själv. De var lätta att känna igen, kvinnan hade en spektakulär make-up. Men så märkte jag en dag att mannen såg svag och blek ut och efter några månader kom kvinnan ensam. Och så fortsatte det i några år till innan kvinnan också kroknade. Ett tag gick hon långsamt med stavar, men sen försvann hon också. Jag föreställer mig att vi hade ett slags respektfull överenskommelse. Vi hejade aldrig på varandra, men jag såg dem och de såg mig. Själv hoppas jag kunna cykla vidare genom den här platsen några decennier till. Men man vet ju aldrig.

– Förresten, på en bänk här framme såg jag för inte så länge sedan en äldre dam som matade en stor råtta med bröd. En bisarr scen, rörande, liksom subversiv i sitt upphöjande av det utstötta. Eller, hon kanske inte förstod att det var en råtta, kanske trodde hon att det var en ekorre? Jag vet inte. Jag är själv extremt rädd för råttor, extremt rädd. Det är löjligt egentligen. Egentligen skulle vi göra en överenskommelse med råttorna. Be dem kupera sina svansar, snygga till dem lite. Vi kan bli kompisar. Vi kunde bjuda dem på middag. Och de kan träna oss i överlevnadsteknik.

Relaterat

Om boken

UKON återvänder äntligen till poesin, efter ett uppehåll på ett drygt decennium. Den nya diktsamlingen Jag är ingen mördare riktar blicken mot det orimliga, i livet och utsagorna om det. ”Jag har personligen aldrig använt mig av någon atombomb” försäkrar poeten och fortsätter: ”I morse mördade jag ingen, ingen innan lunch, ingen på eftermiddagen”. Okej, vi tror dig. Men varför upplever vi ett sådant obehag när någon ivrigt försvarar sig mot saker som ingen anklagat honom för?
Jag är ingen mördare är skriven med lika delar förtvivlan som gott humör. Det handlar om våld, åldrande och dödsdrift. Det handlar om mamma, halvfabrikat och oförmodade perspektivförskjutningar. "Tänk om alla jag känner dog och ingen längre visste vem jag var.Tänk om jag blir förlamad och stum och blind och döv samtidigt.Tänk om jag hade en siamesisk tvilling och den andre var en psykopatisk massmördare.Tänk om jag var tvungen att stiga på en liten ranglig, överfull båt utan flytväst och åka rakt över havet.Tänk om jag skulle försvinna ned i ett hål och hålet försvann.Tänk om jag blir exakt en dag äldre för varje dag som går."

Läs mer

Ulf Karl Olov Nilsson

Jag är ingen mördare

Relaterade artiklar

Foto: Mattias Ahlm

11 juni 2024

Norstedtsförfattare bland årets sommarpratare