Till minne av Roy Jacobsen

Den norske författaren Roy Jacobsen har avlidit, 70 år gammal. Nordisk litteratur har därmed gått miste om en av sina absolut starkaste röster.

Att skriva om Roy Jacobsen är att skriva om en röst som bar från vikingatid till samtid, från Groruddalens backar till Nordlandets väderbitna kust, från klassresans veckodagar till tidlösa bitande skildringar av krig och överlevnad, från individ till kollektiv; i brett anslagna romaner och i kortare psykologiska studier.

Vi talar nämligen om ett av Nordens rikaste författarskap. Roy Jacobsen kommer alltid att ses som en av de författare som allra tydligast utmålar Norges efterkrigstid och vägen från en enkel fiskenation, under flera år krigsdrabbat och ockuperat av Nazi-Tyskland, till att bli det högteknologiska och välsituerade landet vi ser idag.

Genombrottsromanen Segerherrarna (1991) satte fingret på just denna rörelse: en både varm och kompromisslös roman om klass och samhörighet, hopp och förtvivlan. Boken blev en av de mest lästa i Norge under senare hälften av 1900-talet och förärade honom som ende icke-svensk författare Ivar-Lo-priset.

Det säger en hel del om bokens kraft som generationsroman och skildring av den stora klassresans inte alltid så självklara val. 

I författarskapet ryms åtskilliga stora romaner, varav flera nominerades eller belönades med de tyngsta litterära priserna, även internationella. Här har vi inte minst vikingaromanen Frost, vinterkrigsromanen Huggarna och uppväxtskildringen Underbarn.

Men i den imponerande verkförteckningen är det ändå romanerna om Ingrid Barrøy som tar platsen som hans magnum opus.

I fyra romaner skildras här en plats på jorden, den fiktiva ön Barrøya i Nordlandet. Ön blir skådeplatsen men också själva berättelsen om hur landskap och människa, individ och kollektiv, hav och land är grundförutsättningar för varje samhällsbyggnad. Kanske är det precis så, kanske är det i periferin som grundläggande frågor bäst borde ställas: är det alls rimligt att leva på en liten ö som tycks utkastad på måfå i havsbandet? Vad gör det med människor som uthärdar och framhärdar? Vem ska bära ansvar för denna utkantens plats och dess historia?

Jag minns tydligt när jag träffade Roy Jacobsen på bokmässan i Göteborg. Vi åt en middag tillsammans, det blev ganska sent på kvällen, vi hade fruktansvärt trevligt och han berättade frikostigt om den roman som han var fullt sysselsatt med. Jag drogs genast in i hans berättelse och såg fram emot att snart få läsa.

Mycket riktigt fick jag bara några månader senare det utlovade manuset, det som skulle bli första boken i serien, De osynliga. Det var bara en sak. Det var inte alls boken som han så inlevelsefullt hade beskrivit under middagen.

Många år senare fick jag svar på denna undran, nämligen att den romanen han beskrivit i själva verket var den tredje boken i serien, Fartygets ögon. Nu framstår det som helt logiskt. Självklart visste han redan från början att det tvunget måste bli fler böcker om Ingrid och hennes ö, hennes resa från barn till vuxen, från flicka med stort ansvar på sina axlar till mor med stort ansvar på sina axlar.

Ingrid Barrøy är en av vår tids stora romangestalter. Punkt.

Alla Roys böcker sedan Segerherrarna är översatta till svenska av Staffan Söderblom. Hans sätt att överföra den dialektala prosan i romanerna om Ingrid måste ses som ett storverk i egen rätt. De smidiga översättningarna har också gjort det lätt för svenska läsare att ta till sig Roys författarskap: det vardagliga och jordbundna, men också det framåtdrivande, exakta och musikaliska som alltid kännetecknar hans prosa.

Roy Jacobsen skrev på toppen av sin förmåga fram till dagen han lämnade oss. Många av oss har säkert längtat efter ytterligare en roman om Ingrid. För några år sedan kom romanen De ovärdiga som skildrade unga pojkar och flickor under ockupationsåren i Oslo. Ännu en gång fick vi prov på hur han målar upp en mörk fond och sedan skapar liv och rörelse på ett oväntat sätt. Här finns inga billiga effekter eller pekpinnar. I en svår tid ställs man inför svåra val och fattar svåra beslut. Som får konsekvenser. Givetvis.

Vad är det då som utmärker Roy Jacobsens författarskap? Mer än något annat vill jag mena att det i hans romaner aldrig återfinns en karaktär som inte beskrivs i ögonhöjd. Aldrig finns där en berättarröst som raljerar eller åsidosätter – för varje människa har en värdighet oavsett vad hon har varit med om eller bär med sig.

Även de som så lite har är värda vår respekt, det tycks vara Roy Jacobsens motto i bok efter bok. Samma respekt återfinns gentemot läsaren. Att skriva på näsan var aldrig något som intresserad Roy, inte heller att prata över huvudet på folk. Han var en folkbildare som gillade att underhålla. Han hade en berättelse som han litade på, karaktärer som han kände med, och han försökte aldrig göra sig svår eller göra sig stor, bara en okuvlig vilja att förstå människor där de står vid arbetsbänken, på bryggan en vindpinad höstmorgon, framför garageuppfarten i radhuslängan, vid köksbordet sent en vinterkväll.

Samtalen med honom var alltid stimulerande. Det var full fart. Samarbetet präglades alltid av full tillit. Det kanske märkligaste minnet oss emellan var nog ändå den gången jag var i Namibia och fick punktering i öknen. Lätt panik, minst sagt, men jag lyckades ta mig till en liten stad. Under tiden verkstaden fixade bilen promenerade jag runt och hittade förvånansvärt nog en liten, liten bokhandel.

I skyltfönstret stod tre böcker vända mot läsaren, varav den ena var romanen om Ingrid på Barrøya! Det var det yttersta beviset på att Ingrids berättelse berörde oss alla, oavsett geografisk hemvist eller kulturell bakgrund. Vad Roy svarade på mitt sms? ”Vakkert, Håkan – vakkert!”

Ja, det var vackert, Roy. Stort tack för dina böcker och för att jag och många andra fick vara med på resan. Nu får böckerna på egen hand föra din talan och det kommer de att göra på ett vackert sätt. Det kan vi vara säkra på.