Agneta Pleijel

Hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning. På Aftonbladets kulturredaktion i de gamla Klara-kvarteren, mitt i det politiska 70-talet, ligger röken tät och krogkvällarna blir sena. Själv måste hon hem till radhuset i Farsta. Förhållandet gnisslar och påfrestningarna att sköta både arbete, man och dotter håller inte. Hon söker sig fram i utforskandet av vem hon är, liksom av män och sexualitet. Och finner till slut den stora, stora kärleken, passionen. Som dock ska visa sig vara mer komplex än man kan ana.
Sniglar och snö är tredje delen i Agneta Pleijels romaner med självbiografisk bäring – en resa genom det bedrägliga minnet och viljan att skriva. I Spådomen – en flickas memoarer sökte Pleijel efter den flicka som en gång var hon i barndomens Stockholm och Lund. Doften av en man gick tätt inpå den unga kvinna som var student i Göteborg. Sniglar och snö tar vid från de första yrkesåren och fram till det egna författarskapet. Agneta Pleijel följer snigelns spår genom ett liv som dotter, mor, yrkeskvinna och älskande.

Agneta Pleijels nya roman, en fortsättning på Spådomen, bygger på minnen av den unga kvinna som från 60-talet och framåt var hon. En omodern etta i Haga i Göteborg och ämnet litteraturhistoria är startpunkten och studierna går bra. Men hur kommer man åt livets honung? Ryms livet verkligen i litteraturen?

Vad vill männen? Hur matcha önskningarna som stiger ur deras dröm om kvinnan? Hur ta sig ut ur ett äktenskap som inte är ens eget, utan föräldrarnas? Det är lätt att gå vilse i allt som är outsagt. Men det är vad hon vill hitta språk för, i böckerna, i de många kärleksrelationerna, i tilltron och tvivlet på sig själv.

Hon är karsk, ömtålig och ensam. Mannen är han som måste utforskas. Frågorna tätnar om var gränsen går mellan ett du och ett jag, (och mellan kropp och själ). Doften av en man är en laddad, vacker och skarp berättelse om en ung kvinna som vill forma sitt eget liv och längtar efter att ta språnget och börja skriva.

Varför litteratur för amatörer? Jag tror för att amatör är ett så underbart mångtydligt ord, enligt ordboken älskare, icke-professionell, vän, lekman, liebhaber, vurmare. Jo, jag har varit kritiker, är också författare, men när jag läser är det som amatör. Och när jag har skrivit om litteratur har jag velat tala till andras läsare utifrån mig själv.

I höstas när jag skulle röja upp hemma fann jag de gulnade klippen. Skulle jag slänga alltsammans? Eller se efter vad där stod? Det var att möta mig själv. Vem var jag? Var jag inte som ung odrägligt brådmogen? Förmodligen. Försökte jag inte framstå som lite klyftigare än jag i själva verket var? Säkert.
Jag gjorde ett urval. Ganska strängt, jag har skrivit mycket. Kriteriet var artiklar om författare och författarskap som betytt något viktigt för mig. Litteraturen har varit en vägvisare till konsten att leva. Urvalet bygger på det jag skrivit om litteratur i nästan 40 år, från 60-tal till idag, dagskritik och essäer.

I det jag valt ut syns min lidelse och också tidens väderomslag, tidsandans verkningar och ideologins intrång. Jag står rätt främmande för den distanserade, lite svala litteraturkritik som förlorar läsandets verkliga betydelse ur sikte. Och mot den kritik som pådyvlar författaren en påstådd agenda. Jag vill gärna se boken som ett samtal om litteratur. Det är en intim sak, man tvingas vara uppriktig, man avtäcker sig själv.

Det mesta i Litteratur för amatörer handlar om svensk litteratur, ofta samtida med min tids- och livshorisont, i den meningen en generationsbok, men också om vissa klassiker och några favoriter bland polska författare.
Det finns ett par längre partier om ett par diktare, Tomas Tranströmer och Birgitta Trotzig, vars språk och tankar hjälpt mig mer än andra.

Agneta Pleijel

I den andra delen av Agneta Pleijels släktkrönika får vi möta skådespelaren Lars Hjortsberg. Redan som sexåring får han en roll vid Gustaf IIIs opera. Han kom att stå kungen nära, vilket på gott och ont präglade hans liv. En roman om sanning, maktspel, liv och kärlek.

Lille Lars älskar att få applåder och bli kysst av skådespelerskor. Det får han, nästan till övermått. Men när han första gången uppfångar kungens blick anar han inte vad det kan innebära att bli monarkens gunstling. Lars, stenhuggarsonen i Stockholm, föddes samma år som Gustaf III genomförde sin statskupp och skapade en opera på svenska språket.
I den andra delen av Agneta Pleijels släktkrönika - som inleddes med Drottningens chirurg - får vi möta skådespelaren Lars Hjortsberg (1772-1843). Redan som sexåring får han en roll vid Gustaf IIIs opera. Han kom att stå kungen nära, vilket på gott och ont präglade hans liv. I romanen får han själv kommentera sitt liv: som Gustav III:s garcon bleu eller ofrälse page, som kungens bibliotekarie på Haga och i kriget mot Ryssland, och som hans högläsare under de dygn som kungen levde efter Anckarströms skott på operamaskeraden.
Lars Hjortsberg blev med tiden svensk teaters okrönte teaterkung. Han var Bellmans yngre vän och medsångare och en lysande komediskådespelare, ofantligt älskad av publiken. Här följer vi honom från den stund då han formligen föds in i teaterns värld av sång, dans och musik. Hans fattiga mamma blir antagen till operarkören och lyckas få in fyra av sina barn vid de kungliga teatrarna. Lars blir den mest namnkunnige.
Om vi i den första romanen via kirurgen Herman Schützer fick bekanta oss med kirurgyrkets framväxt i Sverige, så handlar det nu genom hans yngre släkting Lars om skådespeleriet. Ett yrke eller en existensform? Kan man förklä sig till att bli sig själv? Kungens komediant är lika mycket en historisk roman som en samtida berättelse. Om sanning, maktspel, liv och kärlek.

"Det var då jag för första gången fick tanken att allas våra liv ingick i ett stort spektakel, och att utkastet satt i kungens huvud. Jag fick för mig att alla, fattiga som rika, adel som ofrälse, ingick i en föreställning inne i majestätets huvud. En kung, särskilt en som var högt begåvad för teatern, önskade naturligt nog själv tillsätta rollerna."

Agneta Pleijel är en driven centrallyriker. Hon debuterade som poet och den andra diktsamlingen Ögon ur en dröm, som kom 1984, blev en liten succé. Nu återkommer hon med en diktsamling med motiv från sin barndom och sin familj. Dikterna är som fotografier i ett album: de ensamma mostrarna som dansar på en skärgårdsö, en döende far i sjukhussängen, en svärmor som vill begravas i sin bröllopsklänning. En lyrisk dagbok med stor allmängiltighet.

Är kärleken möjlig? Kan en man någonsin förstå en kvinna? Det är själva grundfrågan i Agneta Pleijels nya, stort anlagda kärleksroman, som i tiden spänner över hela det förra seklet och i rummet över flera kontinenter. Den handlar om två unga polacker som vid första världskrigets utbrott far ut i världen tillsammans; den ene, Bron, för att studera de s.k. primitiva folken utanför Nya Guinea, den andre, barndomsvännen Stas, för att komma över sin fästmös självmord. I Melbourne möter Bron Ellie som blir hans hustru, medan Stas far tillbaka för att slåss för Polen.
De två männens djupa och komplicerade vänskap ligger kvar som en klangbotten romanen igenom. De blir båda berömda, men var de lyckliga? Kanske blev Ellie Rose det, trots att hon varken blev advokat eller journalist som hon ville, och trots den sjukdom som skulle ta hennes liv?

I romanen Lord Nevermore, vars titel också är Stas smeknamn på vännen Bron, har Agneta Pleijel i full skala gestaltat några av de frågor som gjorde hennes förra bok, En vinter i Stockholm, till en sådan framgång hos publiken.

En kvinna, övergiven av sin älskade, skriver i hundra dagar. Minnen från en uppväxt blandas med ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm och med smärtan i uppbrottet. Starkt belysta fragment, som från en sönderslagen spegel, skapar ett egenartat ljus i skildringen av en oväntad kärlek. I bilden av föräldrarnas omöjliga äktenskap glimtar en paradoxal nåd.

Efter sin omtalade romandebut med Vindspejare (1987), återkom Agneta Pleijel två år senare med en annorlunda berättelse. I Hundstjärnan är formen knappare, tonfallet kärvare och perspektivet mörkare. Men vad de båda romanerna har gemensamt är människoskildringens helt betvingande lyskraft.

Hundstjärnan är en modern saga om människor prisgivna åt en flödande och bisarr kraft, kärleken. Med humor och gryningsgrå poetisk styrka skildras en mycket ung människas försök att värja sig mot kärleken och mot de vuxnas kaotiska värld.

En berättelse om Franz Wilhelm Junghuhns liv och sökande efter mening och kärlek. Junghuhn var tysk vetenskapsman i början av 1800-talet, ungefär jämnårig med Darwin men i våra ögon en naturromantiker och panteist. Han var verksam på Java och Sumatra och skrev där i ett av sina verk om ett märkligt och grymt drama på en nattlig sandstrand med äggläggande sköldpaddor som huvudaktörer och offer. Filosofen Arthur Schopenhauer råkade läsa detta och använde det i ett av sina stora verk som bevis för en tes som helt stred mot upphovsmannens livssyn. Detta är den verkliga historien. Agneta Pleijel använder den som underlag till en dikt och en skröna där Junghuhns och Schopenhauers livsvägar korsas även utanför de vetenskapliga skrifterna. I bildningsromanens klassiska form berättar hon om ett liv och ett livsverk som missbrukas men också om ett liv som är fyllt av äventyr, kärlek och sökande efter svaren på de eviga frågorna: är världen ond eller god? Verkar kaos och ordning i universum? I brist på svar föds berättelserna, så också denna. Dess insida handlar om kärlekens väsen och uppenbarelseformer i våra liv.