Norstedtsklassikern: En vinter i Stockholm av Agneta Pleijel

En vinter i Stockholm är en liten tät roman om en kvinna som beslutar sig att skriva i hundra dagar efter att hennes man sedan många år plötsligt meddelat att han också älskar en annan kvinna, och hon hamnat i en djup kärlekskris.

Texten har en uppbruten associativ form där minnen från uppväxten blandas med ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, den djupa smärtan i uppbrottet och en tillfällig kärlek som till slut enbart bekräftar hennes bild av tidigare män. En insiktsfull skildring av en kvinnoidentitet som är både komplicerad och motsägelsefull.

Agneta Pleijel (född 1940), är kritiker, dramatiker och författare. Hon debuterade 1981 med diktsamlingen Änglar, dvärgar och fick sitt stora genombrott med Vindspejare 1987. Hon har sedan dess skrivit flera kritikerrosade romaner och fått en lång rad utmärkelser och priser, bland annat Svenska Akademiens nordiska pris 2018.

Hennes senaste romaner Spådomen, Doften av en man och Sniglar och snö är en självbiografisk svit som delvis knyter an till temat och berättelsen i En vinter i Stockholm.

När den kom ut 1997 fick den ett enormt genomslag och blev hyllad och älskad av framförallt läsarna. På det sättet – som är få böcker förunnade – blev den till en klassiker redan kort efter att den utkommit. Den har sedan dess ständigt varit  efterfrågad och omtalad. 

”Den nya romanen En vinter i Stockholm är nu och här, i ordets bästa bemärkelse samtida. En vinter i Stockholm är olik Pleijels tidigare böcker. Här finns en enkelhet som jag inte funnit i de tidigare romanerna, där jag beundrat fiktionens täthet och fascinerats av den färgstarka miljöskildringen, men samtidigt stötts bort av något jag känt som en kyla i texten.

Men här bryter något nytt in i Pleijels författarskap, ett naknare tilltal, en värme, en sorg.

Om hon tidigare prisats för sin berättarskicklighet och språkliga briljans, har hon nu tagit av sig duktighetsmasken och talar direkt på torget. Jag säger det inte för att hon är en kvinnlig författare, utan för att hon därmed har blivit en författare med ett fördjupat mänskligt register som nu också omfattar specifikt kvinnliga erfarenheter. // Snart glömmer jag att det kanske är sitt eget liv Agneta Pleijel skriver om, ty det som är hennes är också mitt och de flesta andra kvinnors erfarenheter. Hon hjälper mig att finna ord åt mig själv.”

Maria Bergom Larsson, Aftonbladet

”I dag ger Agneta Pleijel ut sin fjärde roman. Den är blygsam till formatet, men den har en mycket stark känslomässig laddning. I form av en serie fragment lägger den dessutom fram ett erfarenhetsstoff som kunde ha räckt till en betydligt utförligare berättelse – kanske rentav lika utförlig som Pleijels digra debutroman Vindspejare för tio år sedan. Där mediterade hon över sin egen släkts bakgrund och vad hon själv i sin fortlöpande kommentar till berättelsen kallade ’det dubbla och underliga sökandet efter tillhörighet och frihet’.

Samma grundmotiv kan sägas prägla En vinter i Stockholm. Den är en kärleksroman som på ett liknande sätt varvar bilder av skiftande situationer i livet, och även här blir texten en kommentar till sin egen tillblivelse genom att till betydande del presenteras som dagboksanteckningar och reflektioner. //

Genom hennes reflektioner över det förflutna framträder bland annat en lysande liten roman som sjunger oemotståndligt vackert.//

Agneta Pleijel har en dragning till det tragiska i tillvaron som bidrar till att fylla hennes prosa med ett intensivt skimmer och skapar en paradoxal känsla av livets okuvlighet och osårbarhet mitt i dess obeständighet och ofrånkomliga sönderfall. //

När hon ställer detta jag framför badrumsspegeln och låter henne häpna över det främlingskap hon ser i sina egna ögon visar hon själv en mycket övertygande förmåga att finna bilder och ord för de många oförenliga liven inom oss. Till den svenska romankonsten är detta såvitt jag förstår inget obetydligt bidrag.”

Caj Lundgren SvD