Colm Tóibín

Året är 1895 och Henry James nya pjäs gör dunderfiasko i London samtidigt som Oscar Wildes senaste går för fulla hus på teatern bredvid. James bestämmer sig omedelbart för att fly staden och slicka såren. I sin självvalda exil börjar han att minnas tillbaka på sitt liv: systerns tragiska död som länge plågade honom, hur han höll sig undan det amerikanska inbördeskriget, de hemska minnena av sårade och döda soldater, uppväxten i New England och brodern som i familjen alltid hölls före honom intellektuellt och socialt.

Men ett stort glädjeämne för honom var den mycket märkliga och hemliga vänskapen med författaren Constance Fenimore Woolson, hur de brevväxlade, hyrde våningarna intill varandra i Venedig och bokade in sig på samma pensionat i England. Så nås han plötsligt av ett telegram som berättar att Constance helt oväntat har tagit sitt liv genom att slänga sig ut från sitt lägenhetsfönster i Venedig.

Henry James kom att under sitt liv kallas för "Mästaren". Skälet var hans skarpa blick för mänskliga relationer, vilket även kännetecknar hans böcker. Colm Tóibín fångar i sin roman - som redan kort efter sin första publicering utropades till klassiker - en man som privat plågades av sin ensamhet samtidigt som han i sin sociala verksamhet kunde njuta av litterära framgångar och gärna frotterade sig med alla dåtidens stora författare.

Med ett nyskrivet förord av Klas Östergren.

"Mästaren är underbart rik, ett verkligt kraftprov i den ofta misslyckade genren ´roman om känd, verklig person´ ... Den ger en enastående ingång till ett av de stora författarskapen i modern tid. Den är i sig själv ett litet mästerverk." SvD

Platsen är Wexford, Irland, i slutet av sextiotalet. Nora Webster är fyrtio år och gift med Maurice, sin stora kärlek som en gång räddade henne från de knappa omständigheter under vilka hon växte upp. Livet med honom har varit både enkelt och självklart, med familjen i centrum, hans jobb som lärare och hennes roll som hemmafru. Så händer det ofattbara: Maurice drabbas av en hemsk sjukdom och avlider kort därefter.

Nora blir lämnad ensam kvar med ansvar för allt, inte minst sina två unga pojkar, och trots allas välvilliga blickar och ord så vet hon ögonblickligen att det nu är upp till henne att förhindra familjens undergång. Till hennes hjälp kommer dock en oanad kraft som hon glömt bort fanns där djupt inom henne. Eller med hennes egna ord: "Det finns inget bättre sätt att bli frisk än att sjunga i en kör. Det var därför Gud skapade musiken."

Nora Webster har hyllats för sitt oerhört starka kvinnoporträtt, av flera jämfört med Madame Bovary och Hedda Gabler. En oförglömlig roman om hur vägen till insikt är att tillåta sig själv att sörja och att läka. Ännu en gång har Colm Tóibín visat varför han av så många räknas som en av världens just nu största romanförfattare.

Colm Tóibíns hyllade En lång vinter utspelas i en liten bergsby i Spanien. Miquel har återvänt efter värnplikten och nu är det dags att vinka av den yngre brodern. Pappan säger inte så mycket men håller ordning på fåren som precis vallats från bergssluttningarna inför den stundande vintern. Det är modern som håller samman familjen genom att se till att alla får mat och att det blir städat.

Så en dag märker Miquel att modern tycks smyga iväg när de är nere i byn och handlar. Snart blir han varse det som alla tycks ha vetat länge men ingen talar om. Modern är alkoholist. Kort därefter uppstår ett våldsamt bråk mellan föräldrarna. Dagen efter är modern försvunnen och den första snön faller. Det tar bara någon timme, sedan råder full snöstorm och det är frågan om liv och död.

Kortromanen En lång vinter anses av många vara irländaren Colm Tóibíns starkaste berättelse. Med lugna penseldrag tecknar han några starka människoöden. De som helst håller sig för sig själva, som lever i den kargaste tänkbara miljön, där endast de mest uthålliga överlever. Det är en tidlös historia som lika gärna hade kunnat utspela sig för hundra år sedan som idag.

"Den känslomässiga spännvidden i Colm Tóibíns prosa är så omfattande att den inte kan beskrivas som ´sorglig´ eller ´rolig´." Jeffrey Eugenides