Mirja Unge tillbaka med ny roman

Foto: Göran Segeholm

Datum

8 Maj 2018

Foto

Göran Segeholm

Mirja Unges nya roman Jag går och lever är hennes efterlängtade återkomst till prosan. Boken har legat etta på Dagens Nyheters kritikerlista flera veckor i rad. Tidningens kritiker Jonas Thente beskriver Unge som ”…den svenska författare som använder sig av minsta antalet ord, men också den som når störst effekt.” I Aftonbladet skriver Kristofer Folkhammar att ”det inte går att överskatta vad Mirja Unge har betytt för svensk prosa under 2000-talet.”

Världen i romanen är kall, skoningslös och våldsam. Högstadietjejen Tove bor på landet med farsan, en opålitlig skiftarbetare, syrran som flyttat hem igen och är arbetslös. Mamman har dragit. Miljön är fientlig och präglas av övergrepp, kaos och pennalism. Det är inte första gången Unge skildrar en svår ungdomstid, hon återvänder ofta dit i sitt skrivande.

– Jag vet inte riktigt varför jag ofta återkommer till den här tiden. Jag styr inte riktigt över det jag skriver. Först höll jag på med en annan berättelse, kanske en ungdomsbok, men så kom den här hårdare tonen och tog över. Det är mycket som händer de här ungdomsåren, det är ett sorts uppvaknande i världen. Den existentiella ensamheten visar sig och intrycken är så starka, världen är intensiv.

I den här romanen har du har hämtat inspiration från din egen högstadietid, på vilket sätt?

– Jag har använt mig av anteckningar från min egen högstadietid, det har jag inte gjort förut. Jag har nog behövt avstånd i tiden för att kunna använda dom till att göra litteratur. Det var inte så mycket mitt tonårsjag som intresserade mig, jag ville mer åt den stämning som fanns mellan raderna, den här världen som vi ungdomar levde i, en intensiv och gränslös tillvaro.

Vad upptäckte du när du mötte ditt tonårsjag i anteckningarna?

– Jag uppfattade att det fanns en ton i anteckningarna som jag försökte få in i romanprojektet, ungefär: Det här är vårat liv nu, det här ska vi överleva. Liksom osentimental. Det fanns ingen vuxenröst, inget annat perspektiv. Efter att ha läst anteckningarna blev det ju också en drivkraft att försöka formulera övergreppen som var vår vardag i många år men som ingen nämnde. Det har varit roligt att kunna plocka repliker som jag avlyssnade som tonåring och baka in dom och även använda vissa scener. Men det är inte alltid verkligheten fungerar så bra som litteratur. Det är en mörk värld att skriva om och vara i och det påverkar mig förstås mycket. Kanske mer än jag är medveten om. Men jag tycker nog det finns glimtar av ljus och en aning humor här och där...

Vem är Tove?

– För mig är hon en tydlig egen person. Jag har låtit henne vara en samlingsperson för erfarenheter och känslor som sträcker sig utanför mina egna, hon bär upplevelser som jag tänker att många i min klass hade och som jag tror att andra kan känna igen sig i. Jag tror hon är rätt stark nånstans, hon har bestämt sig för att hon ska stå ut. Hade hon inte haft den styrkan hade jag nog inte orkat skriva. En stor insikt i hennes liv är när hon förstår att hon är fri gentemot sin syster och pappa, det är inte hon som behöver dom, det är dom som behöver henne. Hon saknar sin mamma men hon har svårt att formulera den där saknaden, som så mycket annat som det inte finns ord för i den här boken.

Relaterat

Om boken

Tove bor på landet med farsan, en opålitlig skiftarbetare, syrran som flyttat hem igen, är arbetslös och orkeslös och mest bara ligger på sitt rum och onanerar. Mamman har dragit. Tove rör sig liksom viljelöst mellan den fasansfulla högstadiemiljön som präglas av övergrepp, kaos och pennalism, hemmafester hos skitiga killar i skitiga hus med bedövande sprit, och hemmet, som hon vill vara i så lite som möjligt. I byn bor de samhällsfrånvända, dårarna och andra udda existenser.

Hur ska man gå genom dagarna? Hur kommer man någonsin härifrån? Går det att tro att några av alla händer kan vara kärleksfulla? Jag går och lever är en fruktansvärd käftsmäll, skoningslös, det är så hårt i den här världen, och fult och våldsamt och hopplöst. Men Tove har en styrka och Unges säregna röst och stil mejslar fram hennes väg genom dagarna som går, och visar på en livsnerv genom hela skiten. Och en öm blick växer fram utefter sidorna och bokens dikesrenar.


Läs mer

Mirja Unge

Jag går och lever

Relaterade artiklar

Foto: Göran Segeholm

18 november 2019

Mirja Unge får Eyvind Johnson-priset 2019