Fingerprint – Från miljardframgång till katastrof

Foto: Göran Segeholm

Datum

26 Oktober 2018

Foto

Göran Segeholm

Ekonomijournalisten Patricia Hedelius bok Girighetens tid är en rafflande reportagebok om företaget Fingerprint. Boken är en inträngande skildring av finansbranschen, en värld där gråzoner utnyttjas maximalt för egen vinning. En värld där inte ens Ekobrottsmyndigheten, som ansvarar för att utreda företagen på spelplanen, går fri från misstankar. Nedan bjuder vi på ett avsnitt ur boken.

Den revolutionerande idén att använda sitt fingeravtryck för att betala med kreditkortet kläcks av en svensk regissör efter en lunch på filmfestivalen i Cannes 1980. 35 år senare är Fingerprint Cards, som har sin grund i filmregissörens patent, ett av världens främsta bolag inom biometri med ett börsvärde på över 37 miljarder kronor när det går som bäst.

— Det är ett fantastiskt spännande arbete att ta sig in bakom kulisserna i ett skandalomsusat bolag som Fingerprint och jag föll för utmaningen att locka läsare att följa med på resan, berättar Patricia Hedelius om arbetet med boken. I första hand har jag skrivit en bok på det klassiska temat om människor och vad som händer dem när pengar och makt gör intåg i deras liv. Dubbelspel, hemliga planer på palatskupper och klammeri med rättvisan är bara några ingredienser i den här berättelsen.

Vägen till Fingerprints framgångar har varit långt ifrån spikrak. När Johan Carlström tillträder som vd 2009 och inleder en satsning på sensorer till mobiltelefoner tar affärerna fart – men Carlström är kontroversiell. Han gör egna aktieaffärer i bolaget, affärer som så småningom leder till att han anhålls misstänkt för insiderbrott. När bolaget står på topp får Carlström betrakta allt från sidlinjen, åtalad för grovt insiderbrott.

Vad var det med Fingerprint som lockade dig?

— Det finns en historia som når ut utanför den klick som är insatta i ekonomi. Fingerprint har förändrat människors liv över hela Sverige. I sociala medier, i taxin eller över en kopp kaffe hos grannen har historien om Fingerprint spridit sig. Någon säger ”Jag blev rik på Fingerprint” och folk utan några som helst förkunskaper köper aktien. Men underbart är kort. Det blir därför blodigt när aktien börjar falla handlöst och folk börjar förlora stora pengar och känner sig bedragna. Ytterligheter gör sig bra i berättelser.

Var det något under arbetet med boken som överraskade dig?

— Vid olika tillfällen när jag inte kunde nå personer inför planerade intervjuer. Flera dagar senare så visade det sig att de hämtats av polis och suttit anhållna på Kronobergshäktet. Samtidigt förekom det uppgifter om polisavlyssning av vissa platser där jag visste att jag genomfört delar av intervjuer i arbetet med manus. Det är onekligen en berättelse i realtid som är ganska unik för bokformatet.

Läs ett kapitel ur boken nedan!


Mannen med guldbyxorna

Philips huvudkontor på Gärdet i Stockholm,
tisdag 27 maj 1980

Historien förtäljer att det är i Cannes som snilleblixten träffar Bosse. Han noterar att kreditkortet han får tillbaka av servitrisen efter att ha betalt lunchen har ett flottigt fingeravtryck. Han tittar länge på avtrycket och har nästan slutat att andas. Det blir ofta så när Bosse kommer på någon viktig lösning på ett problem. Han andas ut sakta och kontrollerat, pulsen skenar fortfarande som om han tagit en brant trappa i lite för snabba kliv. Trots att han är regissör, producent och före detta skivbolagsdirektör så har han fått nog av den trettiotredje filmfestivalen. Nu vill han bara hem till Stockholm fortast möjligt, han har ett nytt infall han måste diskutera med sin vän Hans Holmgren.

Den lugna stämningen på Philips huvudkontor bryts i ett slag när hissdörrarna öppnas och släpper ut en ny besökare. Patent­ingenjören Hans Holmgren hör redan på långt avstånd Bosses bullrande entré. Mindre än en minut senare står han och trampar vid Hans skrivbord. Bosse är brunbränd men också röd i ansiktet av upphetsning. Han dunkar tummen gång på gång mot skrivbords­ytan, men säger inget.

”Bosse, Bosse, sätt dig och för guds skull sluta slå mitt skrivbord”, säger Hans.

Men Bosse kan inte sluta. Det han säger är inte helt sammanhängande men Hans lyckas till slut få ihop ordströmmen till något som verkar logiskt. Bosses tumslag ska symbolisera fingeravtryck. Kan man få ett kort att läsa av kortägarens fingeravtryck så är ju saken biff. Inga slippar som kräver en signatur, inga koder, inga id-handlingar och inga kortstölder. Det är en klockren idé, menar Bosse. Hans Holmgren sitter tyst och betraktar sin upphetsade vän. Hans hjärna har redan börjat lösa de uppenbara hinder han ser med den bild som Bosse målar upp. Känslan av att sugas in i Bosses tankebanor är välbekant. En helt ny säkerhetsteknik som bygger på fingeravtryck skulle kunna betyda stora pengar … Tanken är att Philips, där Hans Holmgren arbetar, ska göra en patentansökan utifrån Bosses idé.

Vad Bosse egentligen har att göra på ingenjören Hans Holmgrens kontor kan man fråga sig. Bosse, som egentligen heter Bo Löfberg, är en kändis i den svenska filmvärlden. Han hade varit anställd regissör på Sandrews på sextiotalet och blev sedan skivbolagschef på Philips Records. Bosse blev snabbt känd för sin förmåga att sätta sprätt på pengar. Men det var inte ett planlöst slösande. När Cornelis Vreeswijk lockades över till Philips Records ansågs Bosses generositet ha fällt avgörandet. Bosse återvände så småningom till filmvärlden. Då som producent av ungdomsfilmer som ”Katitzi” och ”Pojken med guldbyxorna”. Han lämnade dock inte Philips helt när han slutade sin anställning. Han hänger ofta på kontoret hos sina tidigare kollegor – men inte hos skivbolagsfolket utan hos ingenjörerna som jobbar med att utveckla hushållsapparater. Hans är den som oftast får den utmanande uppgiften att förverkliga Bosses olika idéer, eller snarare fantasier och framtidsvisio­ner. Ett knappt år senare är Hans redo att lämna in patentansökan på en finger­avtrycksavläsare, men först tar han en sväng förbi sin chef Stig Åkessons kontor.

”Stig, nu är det äntligen klart. Kan du läsa?” säger Hans och viftar med pappersbunten. Stig ögnar sakta igenom patentansökan. På första sidan står namnen på de som sökt patentet: B Löfberg och H Holmgren. Stig gillar inte att Bosse hänger sig kvar i lokalerna efter att han lämnat sitt jobb på Philips. Kanske är det Bosses förmåga att förföra yngre och mer naiva medarbetare som Hans som irriterar Stig.

”Patentet är väl vårt, eller hur?”

”Ja, självklart, jag har ju gjort allt och det vet Bosse”, svarar Hans.

”Du vet att om du kopplas ihop med Bosse kan det sabba din framtid på Philips. Därför tycker jag att det är onödigt att du skriver under ansökan”, slår Stig fast.

Hans blir förvånad men tar sin chefs råd på största allvar.

”Tack, självklart”, säger Hans medan han sträcker ut handen för att ta tillbaka pappersbunten. Han hade kunnat använda Tippex för att stryka över sitt namn, men han skriver ut en ny förstasida ­istället. Han äter lunch vid sitt skrivbord och smiter iväg lite tidigare för att lämna in ansökan på Patent- och registrerings­verkets kontor på Valhallavägen på hemvägen. Det är den 18 mars 1981. Hans lämnar också in motsvarande ansökningar för att få patent i de stora europeiska länderna, USA och Japan. Patentavgiften står Philips för, även om det är B Löfberg som står på ansökan.

Patentet godkänns men lyckan blir inte långvarig. Till Hans besvikelse stöter idén på patrull på själva Philips. Det är ett för långt tekniksprång mellan Hans patent och den verklighet som Europa­chefen ser.

Bosses engagemang för avläsaren upphör dock inte, och han berättar om dess förträffligheter för alla som orkar lyssna. Han, Hans och några vänner sätter till slut själva upp ett bolag för att jobba vidare med fingeravtrycksläsaren. Bosse dör dock hastigt kort därpå. Men det är ingen av Bosses vänner som har en tanke på att lägga ned arbetet med Fingerprint Cards, FPC, som bolaget kallas. Allra minst Hans. De närmaste tio åren jobbar vännerna vidare med sitt hobbyprojekt. Och efter många försök får de till slut napp hos ett bolag som köper och säljer patent – Göteborgsföretaget Finans­forum, där affärsmannen Lennart Carlson är drivande. Lennart Carlson gillar Fingerprints idé och lovar att hitta någon som vill satsa pengar på företaget, eller kanske köpa patentet. Men Lennart lyckas till slut hitta finansiering och bestämmer sig för att själv köpa Fingerprint. Prislappen blir 6 miljoner kronor. Hans Holmgren är lättad men ändå besviken över att han aldrig får något erkännande. Det är Bosse och Löfbergpatentet som blir inskrivna i historieböckerna. Det är Bosses kalaslunch i Cannes som i ett romantiskt skimmer beskrivs som det ögonblick där Fingerprint, ett nytt svenskt teknikunder, föds.

Relaterat

Om boken

Alla har väl någon gång drömt om att bli rika, kanske till och med snuskigt rika. Jacob hade satt som mål att han ska bli miljonär innan han fyllt trettio, för Tony handlade det om att han ville ge sina hårt arbetande föräldrar en ekonomisk trygghet när de blir äldre.

För att nå sina mål satsade de allt de har på börsen och det mesta i förhoppningsbolaget Fingerprint, men det var först när en sparkad aktieanalytiker gjorde entré i det lilla garagebolaget som drömmarna kan förverkligas. Johan Carlström hade en plan för hur Fingerprint skulle ta världen med storm med sin fingeravtrycksavläsare och hur han själv skulle komma över makten i bolaget och göra sig en rejäl hacka.

På mindre än sex år tog sig Fingerprint till Stockholmsbörsens finrum. Men insiderhandel, falska förhoppningar, rykten, svek, girighet och maktkamp gjorde att Johan Carlström som vd, men också storägare, konstant befunnit sig i en mediestorm.

Girighetens tid är en rafflande reportagebok om Fingerprint, det hänsynslösa maktspelet i finansbranschen och konsten att sälja framtiden, skriven av en av Sveriges främsta ekonomijournalister.

Läs mer

Patricia Hedelius

Girighetens tid

Relaterade artiklar

7 mars 2019

Boken om Fingerprint nominerad till Guldspaden

Foto: Göran Segeholm

26 oktober 2018

Fingerprint – Från miljardframgång till katastrof