Bea Uusma: Loggbok från expeditionen

1 augusti

15.30

För sex år sedan sprakade det till i min hjärna, en kväll när jag satt och bläddrade i papper. En elektrisk impuls, som spred sig från neuron till neuron. Det var tanken om benen på Vitön. En enda tanke som lett fram till det här: att åtta forskare och två sökhundar har flugit halvvägs till Nordpolen och nu kliver ombord på ett fartyg, längst ut på piren i Svalbards hamn. De kommer raka vägen från flygplatsen, jag hade inte råd med hotellrum. Alla har spetskompetens för det vi ska göra på Vitön. Clara, osteologen som är expert på mänskliga ben. Hundföraren Malin, med skelettsökhundarna i flytväst. Norska och svenska arkeologer med specialisering inom DNA, drönarfotografering och utgrävning. Jag är avgrundstrött, men jag får vila nu. På den vetenskapliga expeditionen till Vitön.

17.00

Nu händer det. Nu startas motorerna. Nu lägger vi loss från kajen. Jag är så lätt nu, väger ingenting, för första gången på mycket länge. Det är isfritt på kartorna, hela vägen till Vitön.

2 augusti

10.00

Vi färdas över Norra ishavet i ett dovt, rytmiskt dunkande. Vi stannar inte för att sova, kaptenen och styrmannen kör i skift, både dag och natt. Den ljusa himlen reflekteras i havet, färgar allt i blekt vitblått. Halva världen består av himmel, den andra halvan av hav.

17.00

På babords sida av däcket finns en fastlimmad gräsmatta av knallgrön plast. Trots att sökhundarna har tränats hela sommaren att kissa på kommando på konstgräs vägrar den ena, hon tror att hon inte får. Hunden har inte kissat på 24 timmar, inte sedan vi lämnade kajen igår kväll. Malin, hundföraren, säger att det går bra att vänta några timmar till. Men vi kan inte riskera att avbryta den här stora expeditionen dag ett för att en hund blivit sjuk. Jag bestämmer att vi ska vända tillbaka, hunden måste få gå på fast mark en stund, varsomhelst, vi får hitta en ö där den kan gå iland. Så fort vi har vänt fartyget hundraåttio grader i det vitblå kissar hunden på plastgräset. Varje hinder klarar vi. Jag är så lätt nu. Som vätgas.

3 augusti

Eftersom dag och natt är lika ljusa i midnattssolen behöver vi hållpunkter, så att våra dygn inte löses upp i ett vitt, otydligt dis när vi bor på ett litet fartyg i nästan tre veckor. Vi ska sporta på akterdäck varje dag klockan 15.00 de dagar vi inte är upptagna på Vitön. Jag föreläser för de andra om lägerplatsen, försöker lära dem allt jag kan, i en snabbversion. Vi kommer ankra i vattnet utanför lägret, och ta oss in till stranden med vår zodiac, en stor, svart gummibåt som hänger i vinschar på fördäck. Vi sätter igång med utgrävningen direkt, om det är läge att gå iland när vi kommer fram. Den silverblå vattenytan böljar mjukt. Havet andas. Resan går lätt. Underligt lätt.

4 augusti

Morgon

Vi har rest i tre dygn när det börjar glimra vid horisonten. Först en aning av ett svagt sken, som lyser starkare och starkare ju närmare vi kommer. Clara och jag står tillsammans på däck och tittar på den vita skärvan som bryter himmel och hav. Jag känner den här ön. Nu är jag här igen. Men Vitön som jag minns det ska vara disigt, blåsigt och vidrigt. Nu närmar vi oss i strålande sol, havet i karibiskt turkos, det är nästan ingen vind, vattenytan krusas knappt. Glaciären bländar mot en klarblå himmel. Det ser nästan ut som en badplats, om jag inte visste att det är minus två grader i vattnet. Tillgänglighetens ö! ropar Clara förvånat. Men hon har inte, som jag, försökt ta sig iland på Vitön fem gånger. Så fort vi har ankrat och motorerna tystnat ser vi en isbjörn på stranden. Den står i strandkanten, vi behöver inte ens kikare för att se den. Med kikare får vi syn på ännu en.

OK.

Två björnar på stranden, då kan vi inte gå iland ännu. Det gör inget. Jag hade räknat med björn. De kommer flytta på sig. Och det går att ta sig iland, även om det finns isbjörn, så länge de håller sig på avstånd från oss. Det är för just en sådan här situation som jag hyrde fartyget i tjugo hela dagar. Vi har gott om tid. Jag ser i kikaren från fördäck att hela stranden fortfarande är snöfri. En stor oro lossnar ur mig, sist jag var här hade det redan börjat snöa och om det är snö kan vi inte gräva. Men på hela den nio kilometer långa stranden inns det nu två björnar, och de befinner sig precis mitt emellan lägerplatsen och vårt fartyg. De står faktiskt exakt på den plats där vi måste gå iland för att kunna ta oss fram till lägret.

10.40

Möte med isbjörnsvakterna. Vi måste ha säkerhetsmarginal till björnarna. Vi får inte ta några risker, isbjörnen är ett av världens farligaste rovdjur, helt utan naturliga fiender. Men vi kan inte gå iland på något annat ställe på stranden än där björnarna just nu befinner sig, eftersom de står precis framför lägerplatsen. Om vi skulle försöka ta oss upp till lägret från någon annan plats längs stranden kommer björnarna genskjuta oss, och då är vi chanslösa. Isbjörnarna skulle ha närmare till oss än vad vi skulle ha till zodiacen, och en springande isbjörn kommer upp i 40 kilometer i timmen. En människa i flytoverall springer i 10. Det finns bara en väg fram till lägret, och den vägen blockeras just nu av två stora, livsfarliga rovdjur. Men vi har mer än två veckor på oss. Vi har tid att vänta. Vi kan köra drönare över stranden från fartyget så länge.

12.00

Vi ser på drönarfilmerna att förhållandena för en arkeologisk undersökning är perfekta. De kunde inte vara bättre. Underlaget är optimalt för att hundarna ska kunna söka, det finns ingen snö på marken överhuvudtaget. Den snöhög som alltid brukar täcka tältplatsen har smält och lämnat en mörk, tältformad fläck. Vattnet är lugnt, sikten är klar. Men just nu står isbjörnarna på fel plats. De måste bara flytta sig. Medan vi väntar på att björnarna ska tröttna på vad de nu gör och vandra längre bort ifrån oss går vi igenom våra checklistor igen, in i minsta detalj, bestämmer exakt vad vi ska packa i våra vattentäta väskor och i vilken ordning de olika momenten av bensökning och utgrävning ska ske. Malin ska sätta ner flaggor i sanden med olika koder, beroende på hur starkt hundarna har markerat för ben under mark, så att arkeologerna kan avgöra i vilken ordning de ska gräva. Helst skulle vi behöva fyra dagar på Vitön, men vi vet inte hur mycket tid vi kommer få. Så fort björnarna har försvunnit tar vi oss iland. Vi måste vara snabba, vädret i Arktis är otroligt oförutsägbart, det ändrar sig hela tiden. Det kan gå från klar sikt till tät dimma på tio minuter. Och i dimma ser man inte björn. När vi är klara med mötet ser vi bara en isbjörn, men den står fortfarande kvar på samma ställe, i en rak linje mellan fartyget och lägerplatsen.

13.40

Nu har den andra björnen kommit tillbaka. Möte med isbjörnsvakterna igen. Kan vi inte skjuta skrämselskott för att flytta på björnarna? Våra isbjörnsvakter har med sig signalpistoler med knallskott. Skotten innehåller inga kulor, de ger bara en kraftig smäll och en flamma som skrämmer björnen till att flytta sig. De har också med sig sprängskott och röda lysraketer, men skrämselskotten får bara användas i nödfall, och vi får inte försätta oss i ett läge där en sådan nödsituation kan uppstå. Det är förbjudet enligt lag på Svalbard att störa isbjörn. Och björnarna på stranden hör till den vildaste sorten, som vandrar över isen mellan Svalbard och Ryssland. De har aldrig träffat människor och är därför farligast av alla. Om vi skulle hamna i en situation där vi måste använda skrämselskotten vet vi inte hur de reagerar. Vi får inte utsätta oss för fara. Vår zodiacförare har varit med om en isbjörnsattack, där en björn klev rakt över staketet på en tältplats. Han lyckades skjuta björnen. Men hans vän som blev utdragen ur tältet överlevde inte.

14.45

Vi måste vänta på att de här två björnarna går iväg. Vi har tid. Vi bestämmer att vi ska bevaka isbjörnsläget på stranden varje hel timme. Så fort björnarna är borta är det dags för oss. Vi är beredda vilken tid på dygnet som helst, eftersom solen aldrig går ner.

14.55

Clara och jag delar hytt. Jag står och snörar på mig gympaskorna till första sportpasset när hon tittar in och säger, som i förbifarten, jaha, ett valkadaver. Hon säger det så lätt för hon förstår ännu inte vad det innebär, men jag vet direkt vad det betyder. Nej. Nej. Nej. Drönarpiloten har sett ett valkadaver på filmerna. Det är en val som har dött ute till havs och förts in med strömmarna. Den har flutit iland i vattenbrynet, och det är därför isbjörnarna inte flyttar på sig. Det finns mat här, och de har absolut ingen anledning att gå härifrån förrän maten är slut. Kadavret kommer ligga kvar tills isen eller höststormarna tar det. Och vattnet har inga vågor alls nu, det är alldeles stilla.

Vi samlas för att titta på drönarfilmerna. Ett stort valkadaver ligger fastkilat i sanden i vattenbrynet. Det är gammalt, ruttet, med enorma revben och ryggkotor stora som traktordäck, och med gula slamsor av flytande späck. Tarmar och gråmöglig valhud guppar i meterstora sjok. Av alla ställen på den nio kilometer långa stranden har den döda valen strandat precis på den plats där vi måste dra upp zodiacen för att kunna ta oss fram till lägret.

Det här är inte bra. Det här är fan det sämsta som kunde hända. Nu uppstår en slags diskussion. Vi som är svenskar på båten tycker att vi ändå borde testa med skrämselskotten, det är ju ingen som ser vad vi gör. Norrmännen vägrar, de säger att det kommer komma fram att vi har gjort något olagligt. Om det kommer fram får vi aldrig mer utföra forskning i Arktis.

Jag ser Andrée-expeditionens lägerplats genom fönstret när jag sitter och skriver det här. Men jag kan inte ta mig dit utan att bli dödad.